Sminkbordet slår ut utrikesdesken när influencertjejerna styr journalistiken
Internet är en tiktokisk karusell med porr. Girlpower gav männen något att titta på nu när redaktionerna nu i lättja efterapar influencertjejerna.
På botten av många diskussioner om medial påverkan hittar man en föreställning om att människor är dumma. Med livet på nätet har vi också fått en kultur, som utgår från att de som tycker annorlunda är lurade och desinformerade. Kanske blir vi själva dummare av att bara lyssna på dem som förstärker våra egna uppfattningar.
Definitionsmässigt är journalistik och reklam varandras motsatser, men definitioner är tänjbara och de som kallas influencers har hittat sitt sätt att blanda lite av varje och tjäna pengar på att visa upp sig och sina produkter och, ibland, sina åsikter.
Det nya i vår tid är förstås mängden, störtfloden, skärmens kaskader in i hjärnan.
Kim Kardashian, känd för att vara känd, sökte 2018 upp president Donald Trump för att få honom att ingripa i ett enskilt rättsfall. Hon lyckades. Hon influerade honom. Den danska medieforskaren Camilla Mehlsen nämner det exemplet i sin bok Hvordan er nyhedsinfluencere en magtfaktor för att visa hur medialt inflytande kan omsättas i politiskt.
Jag påminns om Elvis Presleys audiens hos Richard Nixon 1970, kungen på besök hos presidenten. Elvis blev inte lika lyckosam som Kim Kardashian, möjligen för att mötet inte direktsändes i sociala medier, men han gjorde en storslagen entré klädd i lila sammet och överräckte en pistol tillsammans med sin önskan om att få bli specialagent i en kampanj mot ungdomars droganvändning. Nixon såg lika obekväm ut som i tv-debatten med John Kennedy. Elvis skramlade med sina smycken och framhöll sin roll som öppen kanal till de unga, en sorts influencer. Donald Trump, då 24 år, måste ha lyssnat och lagt orden om antiamerikanism på minnet; enligt Elvis hade Beatles bara åkt till USA för att tjäna pengar som de sedan orättmätigt tog med sig hem till Storbritannien.
Som framgår av Camilla Mehlsens boktitel zoomar hon in på de influencers, som också använder sina plattformar för nyhetskommentarer och debatter. Och då träder männen i förgrunden, sådana som Joe Rogan, vars intervju med Trump inför valet 2024 sannolikt fick större genomslag än CNN:s och New York Times samlade bevakning.
Ändå är det förstås de unga tjejernas influencerkultur som främst intresserar forskarna (och många föräldrar). Mehlsens bok är tunn och dessvärre förutsägbar i sin deskriptiva hållning. De stora frågorna om påverkan hastas förbi trots all oro som finns för barns skärmberoende och vuxnas utbredda förundran över att en botoxad tjej med sminkbord kan ha mer intressant att säga om världen än en nyhetsredaktion med utrikesdesk.
Det är möjligt att ingen kommer att tala om influencers om två år, men hur kommer vår omvärldsbild att formas? Vilka är de politiska och demokratiska konsekvenserna? Medieforskare, så även Mehlsen, kan ha en irriterande benägenhet att vilja vara coola och inte kritisera sådant som egentligen bekymrar dem.
Ofta hävdas det att för dem, som får sina nyheter från världen via Tiktok och Instagram, är det viktigare vem som säger någonting än vad som sägs. Fast det där är nu inte hela sanningen; i direktkontakten med konsumenten filtreras inga påståenden genom synliga redaktörer. Tillbringar man bara tillräckligt med tid tillsammans med sin influencer blir hon eller han en låtsaskompis på riktigt, och till sist ett sanningsvittne.
Detta är säkert ingen enkel värld att växa in i, och rapporter om hur unga avstår från sex – och barn – samsas med beskrivningar, som i Guardian-journalisten Carter Shermans intervjubok The second coming: Sex and the next generation’s fight over its future, av internet som ”en tiktokisk karusell med porr”.
Bland andra skribenter, som fördjupat sig i relationerna mellan underhållningsmedier och tonårstjejer, märks brittiska Sophie Gilbert som ser olika former av exploatering som röda trådar genom den egna ungdomens filmer, tv-serier och musik, från 1990-talet och framåt. I Girl on girl: How pop culture turned a generation of women against themselves undrar hon hur hennes jämnåriga kunde komma fram till att sex var deras främsta tillgång och att objektifieringen stärkte dem.
Gilberts bok är inte alls någon klagovisa utan en väl researchad historia om dragkampen i kulturutbudet mellan framsteg och bakslag. Nyckelordet som hade växt fram under Madonnas 1980-tal var empowerment, egenmakt, och det var skumt redan då eftersom det kunde användas om nästan vad som helst från armbågskarriär till pornografi. Gilbert konstaterar att de låtar hon själv dansade till bidrog till den fantasivärld vi lever i, individualiserad, konsumistisk, samtidigt nostalgisk och exhibitionistisk.
Dilemmat som löper genom boken är: om människor blir manipulerade i sådan negativ riktning, varför deltar de så villigt i manipulationen?
Det går förstås att hitta massor med undantag, men regeln inom popkulturen har varit att kvinnor definierats av eller definierat sig genom utseendet. Girl power handlade i slutändan om att ge pojkar och män något att titta på. Empowerment blev i popversionen lika hypermaterialistisk som gangsterrappen och frigörelsen mest en sexig kliché.
Influencerkulturen förutsätter ett förtroende, som påminner om traditionell idoldyrkan; man tror att man har något gemensamt, önskan att tillhöra vänkretsen slår ut insikten om att man sannolikt aldrig kommer att umgås.
Även inom journalistiken har det länge funnits en liknande rörelse vad gäller tillit, bort från de traditionella nyhetsmedierna i riktning mot profilerade åsiktsproducenter. Det kan bero på lättja, att man inte orkar värdera information, eller på misstro mot hur den har presenterats. När allting verkar gratis är det lättare att bortse från de inte omedelbart synliga kostnaderna.
Toppbild. "Världens första influencer", har Kim Kardashian kallats. Genom sitt kändisskap utövar hon enormt inflytande över många människor. Foto: TT
***
Läs även: Tidningsmakeriets Lennon-McCartney
På botten av många diskussioner om medial påverkan hittar man en föreställning om att människor är dumma. Med livet på nätet har vi också fått en kultur, som utgår från att de som tycker annorlunda är lurade och desinformerade. Kanske blir vi själva dummare av att bara lyssna på dem som förstärker våra egna uppfattningar.
Definitionsmässigt är journalistik och reklam varandras motsatser, men definitioner är tänjbara och de som kallas influencers har hittat sitt sätt att blanda lite av varje och tjäna pengar på att visa upp sig och sina produkter och, ibland, sina åsikter.
Det nya i vår tid är förstås mängden, störtfloden, skärmens kaskader in i hjärnan.
Kim Kardashian, känd för att vara känd, sökte 2018 upp president Donald Trump för att få honom att ingripa i ett enskilt rättsfall. Hon lyckades. Hon influerade honom. Den danska medieforskaren Camilla Mehlsen nämner det exemplet i sin bok Hvordan er nyhedsinfluencere en magtfaktor för att visa hur medialt inflytande kan omsättas i politiskt.
Jag påminns om Elvis Presleys audiens hos Richard Nixon 1970, kungen på besök hos presidenten. Elvis blev inte lika lyckosam som Kim Kardashian, möjligen för att mötet inte direktsändes i sociala medier, men han gjorde en storslagen entré klädd i lila sammet och överräckte en pistol tillsammans med sin önskan om att få bli specialagent i en kampanj mot ungdomars droganvändning. Nixon såg lika obekväm ut som i tv-debatten med John Kennedy. Elvis skramlade med sina smycken och framhöll sin roll som öppen kanal till de unga, en sorts influencer. Donald Trump, då 24 år, måste ha lyssnat och lagt orden om antiamerikanism på minnet; enligt Elvis hade Beatles bara åkt till USA för att tjäna pengar som de sedan orättmätigt tog med sig hem till Storbritannien.
Som framgår av Camilla Mehlsens boktitel zoomar hon in på de influencers, som också använder sina plattformar för nyhetskommentarer och debatter. Och då träder männen i förgrunden, sådana som Joe Rogan, vars intervju med Trump inför valet 2024 sannolikt fick större genomslag än CNN:s och New York Times samlade bevakning.
Ändå är det förstås de unga tjejernas influencerkultur som främst intresserar forskarna (och många föräldrar). Mehlsens bok är tunn och dessvärre förutsägbar i sin deskriptiva hållning. De stora frågorna om påverkan hastas förbi trots all oro som finns för barns skärmberoende och vuxnas utbredda förundran över att en botoxad tjej med sminkbord kan ha mer intressant att säga om världen än en nyhetsredaktion med utrikesdesk.
Det är möjligt att ingen kommer att tala om influencers om två år, men hur kommer vår omvärldsbild att formas? Vilka är de politiska och demokratiska konsekvenserna? Medieforskare, så även Mehlsen, kan ha en irriterande benägenhet att vilja vara coola och inte kritisera sådant som egentligen bekymrar dem.
Ofta hävdas det att för dem, som får sina nyheter från världen via Tiktok och Instagram, är det viktigare vem som säger någonting än vad som sägs. Fast det där är nu inte hela sanningen; i direktkontakten med konsumenten filtreras inga påståenden genom synliga redaktörer. Tillbringar man bara tillräckligt med tid tillsammans med sin influencer blir hon eller han en låtsaskompis på riktigt, och till sist ett sanningsvittne.
Detta är säkert ingen enkel värld att växa in i, och rapporter om hur unga avstår från sex – och barn – samsas med beskrivningar, som i Guardian-journalisten Carter Shermans intervjubok The second coming: Sex and the next generation’s fight over its future, av internet som ”en tiktokisk karusell med porr”.
Bland andra skribenter, som fördjupat sig i relationerna mellan underhållningsmedier och tonårstjejer, märks brittiska Sophie Gilbert som ser olika former av exploatering som röda trådar genom den egna ungdomens filmer, tv-serier och musik, från 1990-talet och framåt. I Girl on girl: How pop culture turned a generation of women against themselves undrar hon hur hennes jämnåriga kunde komma fram till att sex var deras främsta tillgång och att objektifieringen stärkte dem.
Gilberts bok är inte alls någon klagovisa utan en väl researchad historia om dragkampen i kulturutbudet mellan framsteg och bakslag. Nyckelordet som hade växt fram under Madonnas 1980-tal var empowerment, egenmakt, och det var skumt redan då eftersom det kunde användas om nästan vad som helst från armbågskarriär till pornografi. Gilbert konstaterar att de låtar hon själv dansade till bidrog till den fantasivärld vi lever i, individualiserad, konsumistisk, samtidigt nostalgisk och exhibitionistisk.
Dilemmat som löper genom boken är: om människor blir manipulerade i sådan negativ riktning, varför deltar de så villigt i manipulationen?
Det går förstås att hitta massor med undantag, men regeln inom popkulturen har varit att kvinnor definierats av eller definierat sig genom utseendet. Girl power handlade i slutändan om att ge pojkar och män något att titta på. Empowerment blev i popversionen lika hypermaterialistisk som gangsterrappen och frigörelsen mest en sexig kliché.
Influencerkulturen förutsätter ett förtroende, som påminner om traditionell idoldyrkan; man tror att man har något gemensamt, önskan att tillhöra vänkretsen slår ut insikten om att man sannolikt aldrig kommer att umgås.
Även inom journalistiken har det länge funnits en liknande rörelse vad gäller tillit, bort från de traditionella nyhetsmedierna i riktning mot profilerade åsiktsproducenter. Det kan bero på lättja, att man inte orkar värdera information, eller på misstro mot hur den har presenterats. När allting verkar gratis är det lättare att bortse från de inte omedelbart synliga kostnaderna.
Toppbild. ”Världens första influencer”, har Kim Kardashian kallats. Genom sitt kändisskap utövar hon enormt inflytande över många människor. Foto: TT
***
Läs även: Tidningsmakeriets Lennon-McCartney
