Som om det inte hänt ett jota på sexfronten
På Göteborgs stadsteater förminskas Katt på hett plåttak till en såpopera. För det är knappast på spritfesten på Götaplatsen som hedersnormer regerar.
Tennessee Williams lade dynamit i Katt på hett plåttak.
I pjäsens centrum står det unga paret Brick och Maggie. De har slutat ligga med varandra. Vi anar att han är bög, trots att det aldrig sägs rakt ut. Själv förnekar Brick det stenhårt. Så till den grad att han svikit och förlorat sin käraste vän Skipper som nyss tagit livet av sig.
Brick håller på att gå under av äckel och skuld och för mycket alkohol. Nu har han dessutom brutit ankeln och kan bara linka med krycka. Marskatten Maggie förgås i sin tur av trånad.
Platsen för dramat är Bricks föräldrahem, en plantage i Mississippideltat där det rustas till födelsedagskalas. Pappan fyller 65. Patriarken är dödssjuk, men alla låtsas att han är frisk som en nötkärna. På plats för festen finns också en girig storebror med gapig hustru och en radda störiga barn. Ingen gillar dem. Där, i Brick och Maggies sovrum, håller storfamiljen Pollitt en uppgörelse på nästan tre timmar. Whiskeyn flödar, glas går i kras och drömmar krossas.
Pjäsen fick premiär på Broadway 1955. Den sattes upp först efter att Tennessee Williams motvilligt mjukat till dramats tredje akt och gjort karaktärerna lite mindre osympatiska. Den gjorde succé. Strax därpå blev Katt på hett plåttak Hollywoodfilm med stekheta Elizabeth Taylor och Paul Newman som det frustrerade paret. I den versionen gjordes slutet om helt: Brick nyktrar till, tar sig i kragen och går till sängs med Maggie. Ingreppet berodde på det strikta regelverk, kallad Hays-koden, som filmindustrin upprättat för att slippa federal censur. Inget osedligt fick antydas. God moral skulle bibringas tittaren. Williams blev så förbannad att han personligen avrådde människor från att köpa biobiljett.
Alltsedan uruppförandet har pjäsen spelats flitigt på svenska scener. Redan premiäråret tog Åke Falck dramat till Göteborgs stadsteater och bara några månader senare lät Ingmar Bergman Malmöpubliken se familjen Pollitts falla sönder på stora scenen. Och sen har det fortsatt. Under sju decennier har katten fått nytt liv på landets små och stora scener. Denna höst regisserar Sunil Munshi pjäsen i just Göteborg.
Håller den än? Nej, inte i en uppsättning som bara ser kön och låtsas att det inte hänt ett jota på sexfronten. Regissör Munshi förklarar i programbladet att vi tyvärr inte blivit mer fria och tillåtande på sjuttio år. Det är ännu inte självklart vad som är accepterad sexualitet, upplyser han oss. ”Skammen gör det fortfarande lättare att tiga”.
Det är en falsk premiss. I lagstiftningen, i samhället och i mentaliteten har en smärre revolution skett sedan Williams skapade Brick och i de detaljerade scenanvisningarna uttryckligt angav ”nutid”, alltså femtiotal. Tack vare skiftet är det i dag den intolerante som misstänkliggörs, inte den som lever ut sin preferens. Vore handlingen förlagd till en släkt som lyder under hedersnormer äger Munshis samhällsbeskrivning tyvärr förnyad aktualitet i landet, men det är ju inte ett sådant gäng som har spritfest på Götaplatsen.
Det är i stället en amerikansk såpoperafamilj, där karaktärerna reducerats till parodier. Inom en guldram på scenen har handlingen förlagts till ett diffust sjuttiotal med drinkvagn, platåskor, paljetter och mobiltelefoner. Jag betraktar dem med ungefär samma mått av igenkänning som när jag såg JR Ewing hålla upp en whiskey på Soutfork Ranch. I ett klumpigt försök att höja temperaturen bär Maggie och Brick endast små underkläder på kroppen under hela första akten. Även där en missräkning i chockeffekt. Den genomsnittlige teaterbesökaren i Sverige anno 2025, är troligen hyfsat obrydd också när det gäller lite naken hud.
Hollywood förvred pjäsen för att inte uppröra och utmana, men i Göteborg krymps hela berättelsen till en trött teatertrop: den borgerliga kärnfamiljen är en gyllene bur. Det är att plocka den absolut lägst hängande frukten i Katt på hett plåttak. Tennessee Williams grävde mycket djupare än så.
Kraftmätningen i originalpjäsen står mellan fadern och sonen. I en duell växlar de mellan att avslöja lögner och ställa diagnos på varandra. När patriarken tror sig friskförklarad, uppmanar han sin älsklingsson att strunta i konventionerna och vara ärlig mot sig själv. Den gamle accepterar honom som han är. Det är charaderna som har skapat det själväckel du känner, säger pappan. Lär dig i stället att leva med sanningen! Brick tar honom på orden och förklarar att alla i huset vet att pappans tid är utmätt. Cancern i den väldiga kroppen är elakartad och saknar all bot. ”Du har sagt sanningen åt mig. Och jag åt dig!” Berövade alla illusioner ser de på varandra i nytt, försonande ljus. Fadern får låna sonens träkrycka får att orka stå upprätt. Ingen världslig rikedom, inte ens 28 000 tunnland bördig åkermark i Mississippi, kan mota döden. Den kommer förr eller senare till oss alla.
Tennessee Willams svarar inte entydigt på om det alltid är bättre att leva i sanning än i lögn. Däri gömmer sig pjäsens kärna. ”Kanske är det så att man inte kan vara levande utan att ljuga” säger Brick som väljer att spela med när Maggie säger sig bära ett barn i magen. En liten lögn till för att trösta en pappa som vägrar acceptera att han är förgänglig.
När pjäsens sattes upp den allra första gången i Sverige hade Tennessee Williams försett programbladet med ett motto. Den gången var det en vers ur Dylan Thomas dikt, Gå inte stilla in i den goda natten som ramade in föreställningen:
”Och du, min fader, på din sorgsna höjd,
Förbanne mig, välsigna mig, med mild
och bitter blick
Men gå ej villigt från all livets fröjd
Nej, rasa, trotsa, fastän grå och böjd.”
Katt på hett plåttak räknas som en klassiker. Det är en etikett som den förtjänar. Inte bara för att Tennessee Williams var djärv nog att närma sig sin tids tabun, utan för att han visade oss att livet består av lögner. Ibland driver de oss mot undergången, ibland hjälper de oss att uthärda.
Sanningen kan göra mer ont än lögnen. Det är evigt sprängstoff.
Toppbild. Jesper Söderblom och Caroline Söderström spelar huvudrollerna i Katt på hett plåttak på Göteborgs stadsteater. Foto: Jens Sethzman
***
