Superrabbinen Stålmannen – en synnerligen judisk hjälte
Givetvis är superhjältarnas egen frälsare judisk. Nu återföds populärkulturens Messias Stålmannen ännu en gång på filmduken.
Givetvis är superhjältarnas egen frälsare judisk. Nu återföds populärkulturens Messias Stålmannen ännu en gång på filmduken.
Kal-El föds på Krypton under planetens sista skälvande dagar. Lagom till att hans hemvärld går under placerar föräldrarna Jor-El och Lara honom i ett litet rymdskepp och skjuter ut honom i universum.
Kal-El slår ner på ett fält utanför den lilla staden Smallville i Kansas där bönderna Jonathan och Martha Kent finner honom. De har längtat efter ett barn och plötsligt ligger det ett där som fallit från himlen som en skänk från ovan.
De bestämmer sig för att älska och uppfostra Kal-EL som sin egen och ger honom det jordiska namnet Clark Kent. Snart visar det sig att Clark inte är som andra ungar, han har en rad övermänskliga krafter och är närmast osårbar (endast strålning från den gröna kryptoniten från hemplaneten kan skada honom). Jonathan och Martha är förstås oroliga för sin utomjordiske adoptivson och ger Clark rådet att dölja sin egen identitet och samtidigt använda sina övermänskliga förmågor för att tjäna mänskligheten.
Clark utbildar sig till journalist och får jobb på den stora tidningsdraken Daily Planet i metropolen Metropolis. På dagarna arbetar han på redaktionen och suktar över den sköna skjutgärnskollegan Lois Lane, men så fort hans övermänskliga hjälp behövs springer han till en telefonkiosk och byter om till sin superhjältedräkt.
Stålmannen älskas av människorna, men får också fiender bland dem som inte vill världen väl, som den maktgalne vetenskapsmannen och superkapitalisten Lex Luthor.
Stålmannens skapelse är förstås en otrolig historia och sedan författaren Jerry Siegel och illustratören Joe Shuster först berättade den i april 1938 har den ständigt återberättas på nya vis i serietidningar, radioföljetonger, musikaler, tv-serier och framför allt filmer. Nu är det dags igen. I den nya filmen Superman är det David Corenswet som trär på sig de trånga blå trikåerna och axlar den röda manteln med ett stort gult S på.
Populariteten har också visat sig i försäljningssiffrorna. Mellan 1940- och 80-talet var Stålmannen den bäst säljande seriehjältetidningen i världen.
Första andra mediet som Stålmannen beträdde var amerikansk radio där hans äventyr gick som följetong i över 2 000 avsnitt mellan 1940 och 1951.Redan 1941 började tecknade filmer om Stålmannen visas och 1948 visades en serie spelfilmer på bio. Den första människan att porträttera hjälten var Kirk Alyn i sitt livs roll. Alyn återvänder till Stålmannen-universumet i en liten roll som Sam Lane, Lois far, i den första riktigt påkostade filmen, Richard Donners flerfaldigt Oscarsnominerade Superman 1978. Den var då med sin budget på en dryg kvarts miljard kronor (i dagens penningvärde) den dyraste filmproduktionen någonsin och är ännu den mest lönsamma av alla Stålmannen-filmer. Den klassiskt skolade och atletiske då 24-årige Shakespeareskådespelaren Christopher Reeve blev ikonisk i rollen som Stålmannen och spelade hjälten i flera filmer under 80-talet och blev stilbildande för en rad andra superhjältefilmer.
Sedan har andra hoppat i de röda kalsongerna. Brandon Routh spelade Stålmannen i Superman Returns (2006), Henry Cavill i Man of Steel (2013) och i filmerna Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) och Justice League (2017). Stålmannen har också varit populär på tv, utöver ett flertal animerade serier så spelades Stålmannen på 50-talet av George Reeves och i serien Superboy (1988–1992), som handlade om Stålmannen som ung, spelades han av John Haymes Newton och Gerard Christopher.
Under 1990-talet var serien Lois & Clark mycket populär. Den fokuserade mest på Clark Kents och Lois Lanes relation och i rollerna såg vi Dean Cain och Teri Hatcher. I långköraren Smallville (2001–2011) skildrades Stålmannen som ung vuxen med Tom Welling i huvudrollen.
Stålmannen är en arketypisk hjälte av mytologisk kaliber. Den italienske författaren och litteraturhistorikern Umberto Eco djupanalyserade Stålmannens kulturella källor i essän Myten om Stålmannen (1962). Eco konstaterade att Stålmannen är en hjälte av det slag vi finner i exempelvis den grekiska eller nordiska mytologin, men att han också lånat drag av detektiverna i moderna kriminalromaner.
Det är något messianskt över Stålmannen, denne är något av frälsare samtidigt som han knappast är en revolutionär. Det mytiska i Stålmannens universum är att tiden är cirkulär, allting upprepar sig och den stora förändringen inträffar aldrig. Eco påpekar att Stålmannen, med sin närmast gränslösa förmåga till makt, väljer att upprätthålla den amerikanska imperialismen och kapitalismen och inte göra revolution, att han finner att den ordning som människorna lever under är värd att skydda och bevara.
“Superman” är den engelska översättningen av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche ideal “übermensch”. Nietzsches “övermänniska” är någon som inte underkastar sig andra människor lagar och värdehierarkier, utan som stiftar och skapar sin egen ordning. Sådan är inte Stålmannen, kan vi konstatera. Snarare har vi med en lojal patriot att göra.
Stålmannens sympatier ligger hos den lilla människan, den som typiskt lever i småstäder som Smallville. Han förkroppsligar en central amerikansk myt, nämligen om den om främlingen som kommer det till den nya världen och blir fullkomlig genom att skapa sig själv och bidra till att bygga det förlovade landet i väster.
Något som är tydligt i de första Stålmannen-äventyren är hur de speglar depressionens sociala följder. Stålmannen kan snarare betraktas som en figur som speglar den demokratiske presidenten Franklin D. Roosevelts “New Deal”, det nya starka samhället som eftersträvar jämlikhet och ekonomisk rättvisa genom modernisering.
I den meningen var hjälten åtminstone mer radikal än vad Eco ger sken av i sin analys. Andra har just funnit att Stålmannen är en representant för modernitet, med sin röntgensyn och obegränsade makt är han snarast ett verktyg för att just omforma samhället. Hans hemvist är i den urbana storstaden Metropolis med den gigantiska skyskrapor och här rör Stålmannen sig fritt bland dem, som den demokratiska auktoritet som vet och ser allt, en sådan makt som den moderna stadsplaneringens schweiziske fader Le Corbusier drömde om.
Den här sidan av Stålmannen har också kommit till uttryck i andra medier, inte minst Christopher Reeve överskred sin filmroll och gjorde superhjälten till en kulturell ikon för rättvisa och mänskliga rättigheter under 80-talet.
Siegel och Shuster var alltid återhållsamma med att tala om sina inspirationskällor. Det älskade Edgar RIce Burroughs fantasirika äventyrsromaner och influerades av skådespelaren Douglas Fairbanks, som spelade i Zorro- och Robin Hood-filmer på 1920-talet, liksom av serietidningsfigurer som den urstarke seriefiguren Karl Alfred och detektiven Dick Tracy. Clark Kent, Stålmannens mer försynta och taffliga jag, influerades av den glasögonprydde komikern Harold Lloyd samt tidens stora filmstjärnor Clark Gable och Kent Taylor (därav “Clark Kent”).
Siegel och Shuster ville förstås vårda att de skapat en av vår tids starkaste och mest livskraftiga myter, men andra har inte varit sena med att se de rent bibliska kvaliteterna i historien om Stålmannen.
Kristna söker förstås efter det kristuslika. Stålmannen kommer från skyn till världen och Jonathan och Martha blir likt Josef och Maria mänskliga föräldrar till överjordiska adoptivson och frälsare som ska leda mänskligheten från fördärvet som drabbade hans hemplanet.
“Kal-El” påminner om hebreiskans uttryck “Guds röst”. “El” är något som återfinns i änglarnas namn (som “Gabriel” eller “Ariel”) och antyder att Stålmannen har en gudalik natur. De tydligaste bibliska likheterna med Stålmannen är berättelserna om profeten Moses. Som spädbarn räddas denne av sin mor Jokebed, när hon lägger honom i en “ark”, en korg, på Nilen när farao beordrar att alla judiska barn ska dränkas i floden. Ironiskt nog hittas han av faraos dotter som uppfostrar honom som sin egen i sin egen kultur. Det hindrar inte att Moses sedan kommer till insikt om sitt verkliga jag och leder de förslavade judarna ur Egypten till deras utlovade land Israel.
Det är ingen slump att den judiska New York-komikern Jerry Seinfeld är besatt av Stålmannen i den klassiska tv-serien Seinfeld (1989-1998). Nazisterna var fullt övertygade om att Stålmannen var en judisk superhjälte och i SS-tidningen Das Schwarze Korps gick man till angrepp mot honom och hans judiske skapare Jerry Siegel.
För 15 år sedan uppmärksammade Judiska museet i Berlin just de judisk-amerikanska serieskaparnas kamp mot Tredje riket. I utställningen benämndes Stålmannen som "superrabbinen". Exempelvis lät Siegel och Shuster superhjälten gripa antisemiterna Adolf Hitler och Josef Stalin föra dem som krigsförbrytare inför rätta hos Nationernas förbund redan 1940, något år innan USA motvilligt gick in i andra världskriget efter att japanerna bombade Pearl Harbor.
I den nya filmen ska nu Stålmannen ännu en gång försöka försonas med sitt förflutna i en förlorad gammal värld och finna sin plats i och ta strid för ett nytt förlovat land.
***
Kal-El föds på Krypton under planetens sista skälvande dagar. Lagom till att hans hemvärld går under placerar föräldrarna Jor-El och Lara honom i ett litet rymdskepp och skjuter ut honom i universum.
Kal-El slår ner på ett fält utanför den lilla staden Smallville i Kansas där bönderna Jonathan och Martha Kent finner honom. De har längtat efter ett barn och plötsligt ligger det ett där som fallit från himlen som en skänk från ovan.
De bestämmer sig för att älska och uppfostra Kal-EL som sin egen och ger honom det jordiska namnet Clark Kent. Snart visar det sig att Clark inte är som andra ungar, han har en rad övermänskliga krafter och är närmast osårbar (endast strålning från den gröna kryptoniten från hemplaneten kan skada honom). Jonathan och Martha är förstås oroliga för sin utomjordiske adoptivson och ger Clark rådet att dölja sin egen identitet och samtidigt använda sina övermänskliga förmågor för att tjäna mänskligheten.
Clark utbildar sig till journalist och får jobb på den stora tidningsdraken Daily Planet i metropolen Metropolis. På dagarna arbetar han på redaktionen och suktar över den sköna skjutgärnskollegan Lois Lane, men så fort hans övermänskliga hjälp behövs springer han till en telefonkiosk och byter om till sin superhjältedräkt.
Stålmannen älskas av människorna, men får också fiender bland dem som inte vill världen väl, som den maktgalne vetenskapsmannen och superkapitalisten Lex Luthor.
Stålmannens skapelse är förstås en otrolig historia och sedan författaren Jerry Siegel och illustratören Joe Shuster först berättade den i april 1938 har den ständigt återberättas på nya vis i serietidningar, radioföljetonger, musikaler, tv-serier och framför allt filmer. Nu är det dags igen. I den nya filmen Superman är det David Corenswet som trär på sig de trånga blå trikåerna och axlar den röda manteln med ett stort gult S på.
Populariteten har också visat sig i försäljningssiffrorna. Mellan 1940- och 80-talet var Stålmannen den bäst säljande seriehjältetidningen i världen.
Första andra mediet som Stålmannen beträdde var amerikansk radio där hans äventyr gick som följetong i över 2 000 avsnitt mellan 1940 och 1951.Redan 1941 började tecknade filmer om Stålmannen visas och 1948 visades en serie spelfilmer på bio. Den första människan att porträttera hjälten var Kirk Alyn i sitt livs roll. Alyn återvänder till Stålmannen-universumet i en liten roll som Sam Lane, Lois far, i den första riktigt påkostade filmen, Richard Donners flerfaldigt Oscarsnominerade Superman 1978. Den var då med sin budget på en dryg kvarts miljard kronor (i dagens penningvärde) den dyraste filmproduktionen någonsin och är ännu den mest lönsamma av alla Stålmannen-filmer. Den klassiskt skolade och atletiske då 24-årige Shakespeareskådespelaren Christopher Reeve blev ikonisk i rollen som Stålmannen och spelade hjälten i flera filmer under 80-talet och blev stilbildande för en rad andra superhjältefilmer.
Sedan har andra hoppat i de röda kalsongerna. Brandon Routh spelade Stålmannen i Superman Returns (2006), Henry Cavill i Man of Steel (2013) och i filmerna Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) och Justice League (2017). Stålmannen har också varit populär på tv, utöver ett flertal animerade serier så spelades Stålmannen på 50-talet av George Reeves och i serien Superboy (1988–1992), som handlade om Stålmannen som ung, spelades han av John Haymes Newton och Gerard Christopher.
Under 1990-talet var serien Lois & Clark mycket populär. Den fokuserade mest på Clark Kents och Lois Lanes relation och i rollerna såg vi Dean Cain och Teri Hatcher. I långköraren Smallville (2001–2011) skildrades Stålmannen som ung vuxen med Tom Welling i huvudrollen.
Stålmannen är en arketypisk hjälte av mytologisk kaliber. Den italienske författaren och litteraturhistorikern Umberto Eco djupanalyserade Stålmannens kulturella källor i essän Myten om Stålmannen (1962). Eco konstaterade att Stålmannen är en hjälte av det slag vi finner i exempelvis den grekiska eller nordiska mytologin, men att han också lånat drag av detektiverna i moderna kriminalromaner.
Det är något messianskt över Stålmannen, denne är något av frälsare samtidigt som han knappast är en revolutionär. Det mytiska i Stålmannens universum är att tiden är cirkulär, allting upprepar sig och den stora förändringen inträffar aldrig. Eco påpekar att Stålmannen, med sin närmast gränslösa förmåga till makt, väljer att upprätthålla den amerikanska imperialismen och kapitalismen och inte göra revolution, att han finner att den ordning som människorna lever under är värd att skydda och bevara.
“Superman” är den engelska översättningen av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche ideal “übermensch”. Nietzsches “övermänniska” är någon som inte underkastar sig andra människor lagar och värdehierarkier, utan som stiftar och skapar sin egen ordning. Sådan är inte Stålmannen, kan vi konstatera. Snarare har vi med en lojal patriot att göra.
Stålmannens sympatier ligger hos den lilla människan, den som typiskt lever i småstäder som Smallville. Han förkroppsligar en central amerikansk myt, nämligen om den om främlingen som kommer det till den nya världen och blir fullkomlig genom att skapa sig själv och bidra till att bygga det förlovade landet i väster.
Något som är tydligt i de första Stålmannen-äventyren är hur de speglar depressionens sociala följder. Stålmannen kan snarare betraktas som en figur som speglar den demokratiske presidenten Franklin D. Roosevelts “New Deal”, det nya starka samhället som eftersträvar jämlikhet och ekonomisk rättvisa genom modernisering.
I den meningen var hjälten åtminstone mer radikal än vad Eco ger sken av i sin analys. Andra har just funnit att Stålmannen är en representant för modernitet, med sin röntgensyn och obegränsade makt är han snarast ett verktyg för att just omforma samhället. Hans hemvist är i den urbana storstaden Metropolis med den gigantiska skyskrapor och här rör Stålmannen sig fritt bland dem, som den demokratiska auktoritet som vet och ser allt, en sådan makt som den moderna stadsplaneringens schweiziske fader Le Corbusier drömde om.
Den här sidan av Stålmannen har också kommit till uttryck i andra medier, inte minst Christopher Reeve överskred sin filmroll och gjorde superhjälten till en kulturell ikon för rättvisa och mänskliga rättigheter under 80-talet.
Siegel och Shuster var alltid återhållsamma med att tala om sina inspirationskällor. Det älskade Edgar RIce Burroughs fantasirika äventyrsromaner och influerades av skådespelaren Douglas Fairbanks, som spelade i Zorro- och Robin Hood-filmer på 1920-talet, liksom av serietidningsfigurer som den urstarke seriefiguren Karl Alfred och detektiven Dick Tracy. Clark Kent, Stålmannens mer försynta och taffliga jag, influerades av den glasögonprydde komikern Harold Lloyd samt tidens stora filmstjärnor Clark Gable och Kent Taylor (därav “Clark Kent”).
Siegel och Shuster ville förstås vårda att de skapat en av vår tids starkaste och mest livskraftiga myter, men andra har inte varit sena med att se de rent bibliska kvaliteterna i historien om Stålmannen.
Kristna söker förstås efter det kristuslika. Stålmannen kommer från skyn till världen och Jonathan och Martha blir likt Josef och Maria mänskliga föräldrar till överjordiska adoptivson och frälsare som ska leda mänskligheten från fördärvet som drabbade hans hemplanet.
“Kal-El” påminner om hebreiskans uttryck “Guds röst”. “El” är något som återfinns i änglarnas namn (som “Gabriel” eller “Ariel”) och antyder att Stålmannen har en gudalik natur. De tydligaste bibliska likheterna med Stålmannen är berättelserna om profeten Moses. Som spädbarn räddas denne av sin mor Jokebed, när hon lägger honom i en “ark”, en korg, på Nilen när farao beordrar att alla judiska barn ska dränkas i floden. Ironiskt nog hittas han av faraos dotter som uppfostrar honom som sin egen i sin egen kultur. Det hindrar inte att Moses sedan kommer till insikt om sitt verkliga jag och leder de förslavade judarna ur Egypten till deras utlovade land Israel.
Det är ingen slump att den judiska New York-komikern Jerry Seinfeld är besatt av Stålmannen i den klassiska tv-serien Seinfeld (1989-1998). Nazisterna var fullt övertygade om att Stålmannen var en judisk superhjälte och i SS-tidningen Das Schwarze Korps gick man till angrepp mot honom och hans judiske skapare Jerry Siegel.
För 15 år sedan uppmärksammade Judiska museet i Berlin just de judisk-amerikanska serieskaparnas kamp mot Tredje riket. I utställningen benämndes Stålmannen som ”superrabbinen”. Exempelvis lät Siegel och Shuster superhjälten gripa antisemiterna Adolf Hitler och Josef Stalin föra dem som krigsförbrytare inför rätta hos Nationernas förbund redan 1940, något år innan USA motvilligt gick in i andra världskriget efter att japanerna bombade Pearl Harbor.
I den nya filmen ska nu Stålmannen ännu en gång försöka försonas med sitt förflutna i en förlorad gammal värld och finna sin plats i och ta strid för ett nytt förlovat land.
***