Stig Strömholm: historielösheten är vår historia och framtid
Trots vår långa historia är historieämnet en ung och omstridd vetenskap. Stig Strömholm skriver om historielösheten som både är vår historia och framtid.
För att kunna skriva om ”historielöshet” bör man rimligtvis veta vad ”historia” är. Vilka företeelser betecknar detta ord? Redan en ytlig överblick över den litteratur som under århundradena behandlat den frågan inger misströstan om möjligheten att finna ett svar som kan godtas av alla. Frestelsen är stark att freda sig genom att från en annan vetenskap som också trotsat många definitionsförsök låna en resignerad begreppsbestämning: med ordet ”historia” betecknas föremålet för den verksamhet som yrkesmässigt bedrivs av dem som allmänt språkbruk kallar ”historiker”. Definitionen är givetvis oantastlig men det är lika givet att den är helt oanvändbar. Det fordras något konkret för att ordet skall få mening.
När man börjar söka vägledande exempel hopas emellertid problemen snabbt. Är sportjournalisten ”historiker” när han utropar att Nisse X blivit ”historisk” genom att ha stött kula längre än y meter? Exempel av liknande slag är inte svåra att finna. Och fast ”historia” – vad det nu egentligen är för något; svaret får dröja – i dag med rätta beskrivs som en central humanistisk disciplin är det inte förvånande att ordet gäckar definitionsförsöken. Detta ord har nämligen – just det: en tämligen slingrande historia.
När Fröding i dikten Hans högvördighet biskopen i Växjö frammanar bilden av de nio musernas intåg i Esaias Tegnérs Östrabo med orden ”Hur ädel och stolt går historiens Klio / som korledarinna förut för de nio”, då utnyttjar skalden ogenerat licentia poetica, diktarens frihet i umgänget med fakta. Det var tämligen sent som grekernas Kleio och romarnas Clio tilldelades ett eget klart avgränsat departement i andarnas riken. Och något företräde framför de övriga åtta muserna hade hon inte. De var jämbördiga systrar, döttrar till Zeus och Mnemosyne, minnets gudinna.
Det gjordes emellertid redan tidigt skillnad mellan historieskrivning och annan berättande prosa. Plutarchos säger (omkring 100 e.Kr.) i inledningen till sin biografi över Alexander den store som en ursäktande förklaring till att han uppehåller sig vid skenbart obetydliga detaljer i den biograferade hjältens liv: ”Vad jag skriver är icke ett historieverk utan en levnadsteckning.”
När medeltidens lärde närmare tusen år senare satte i gång med det systematiseringsarbete som ledde till den vetenskapens organisation i fyra fakulteter och ursprungligen sju ämnen som kom att prägla de europeiska universiteten och som ännu består, fanns det ingen plats för ett särskilt akademiskt ämne med namnet ”historia”. Så skulle det länge förbli. I ett ståtligt högtidstal som hölls vid det återuppståndna Uppsala universitet den 23 maj 1600 uppräknas alla de vetenskaper som var företrädda vid det unga lärosätet. Där lyser historien med sin frånvaro. ”Den nämnes ej”, säger universitetshistorikern Claës Annerstedt (år 1877, då historicismen dominerade i all humanistisk vetenskap) ty ”den låg här som annorstädes i sin linda”.
Många av de texter som utgjorde underlag för den akademiska undervisningen hade emellertid från början ett innehåll som vi idag skulle beteckna som historiskt. Och redan i 1626 års statuter för Uppsala universitet innehar ”Historicus” en av filosofiska fakultetens sex lärostolar. Dess innehavare skulle klockan ett varje vardag föreläsa över ”universalis mundi Historia”, således den allmänna världshistorien. Hans undervisning skulle bygga på Philip Melanchthons världskronik, den tyske protestantiske historikern Johannes Sleidanus´ De quatuor summis imperiis (”Om de fyra världsväldena”, 1556) eller någon liknande beprövad författares verk. Det handlade snarast om rena krönikor eller teologiskt färgade berättelser. Professorn skulle också vägleda studenterna till egen läsning av såväl äldre som nyare författare, till förståelse av äldre och nyare kyrkliga, politiska och ekonomiska regimer och till omsorg om Sveriges och Götes konungars historia och om de akademiska studiernas utveckling under åren. Det utgjorde den kunskap och uppfattning om det förflutna som 1600-talets svenska stat ville att dess präster och ämbetsmän skulle bibringas.
En författare som inte låter sig förskräckas av det definitionsproblem som här antytts är docenten i idéhistoria vid Södertörns högskola Peter Josephson, som i boken Historielöshetens historia (2024) ger sig i kast med frågan vad det innebär att inte ha någon historia.
En viktig utgångspunkt för Josephsons både lärda och idérika framställning är den tyske 1900-talshistorikern Reinhart Kosellecks i dag allmänt accepterade konstaterande att det ämne som dagens historiker sysslar med är ett förhållandevis nytt fenomen. Det var först mot slutet av 1700-talet som man började inse att de mänskliga samhällenas erfarenheter och levnadsförhållanden genomgår så kraftiga förändringar att vi idag inte kan okritiskt utnyttja det förflutna som en spegel för oss själva och vår egen tid – med andra ord att den gamla lärosatsen historia magistra vitae.,”historien är en läromästare för livet” inte håller. Det finns en reell kvalitativ skillnad mellan det förflutna och nutiden.
Från denna utgångspunkt drar Josephson först i härnad mot uppfattningen att det skulle finnas en objektiv historielöshet, ett tillstånd där ingenting inträffar som kan betecknas som historiska händelser. Det tillståndet påstods ofta långt in på 1900-talet känneteckna de samhällen som inte utträtt ur naturtillståndet, ”vildarnas” och ”barbarernas” samhällen. Deras belägenhet karakteriseras i början av 1900-talet av den spansk-amerikanske filosofen Georges Santayana med maximen ”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det.” Den uppfattningen delas – i varierande form – av flera betydande västerländska tänkare, alltifrån Schiller och Hegel till de ledande 1800-talshistorikerna Jacob Burckhardt och Leopold von Ranke. Den historiesyn och historieforskning som växte fram under romantiken och som kom att uppställa stränga krav på exakt källforskning ledde till att skriftlösa samhällen hamnade utanför historikerns arbetsfält. De hänvisades till arkeologernas och kulturantropologernas revir.’
Över de författare som utesluter vildar och barbarer från den historiografiska fållan uttalar Josephson de svåraste fördömanden som en nusvensk debattör förfogar över; deras tänkesätt är ”rasistiskt”, ”stötande” och rentav ”absurt”. Ty ”den gängse uppfattningen är numera att alla samhällen har en historia.” Han fortsätter: ”Frågan huruvida folket X i landet Y är historielöst är för en modern historiker närmast obegriplig. Vi utgår från att historia finns överallt där människor finns. Det är inte en hypotes eller en empirisk generalisering utan ett axiom.”
Det finns många skäl att dela Josephsons uppfattning i sak: där det finns (och under någon tid funnits) människor, där finns det rimligtvis alltid något för vilket den breda och slitna termen historia, ofta med något preciserande tillägg, kan vara en passande benämning. Mer än en term är det ju ändå inte. Den tidlösa matematiska termen axiom hör inte hemma i en beskrivning av hur det tidiga 2000-talets rättänkande historiker har mer eller mindre enats om att avgränsa sitt arbetsområde. Kanske är det här sportjournalistens historiebegrepp kan finna sin plats. Att tilldelas en egen historia är å andra sidan inte någon mänsklig rättighet, vars åsidosättande bör föranleda den av bättre vetande och trygg framstegstro frustande indignation som Josephsons omdömen ger uttryck åt. Ranke och Burckhardt var inte absurda. De levde i en annan värld.
Författaren ägnar ett informativt och detaljrikt kapitel åt den sena – i ett historiskt perspektiv snabba – utveckling som skänkte den afrikanska kontinenten den historia som en äldre historiesyn förmenat den. Att denna utveckling ägde rum med kraftiga politiska förtecken är inte ägnat att förvåna.
Studien av den objektiva historielösheten fullföljer Josephson med exempel på författare som fruktar en utveckling mot objektiv historielöshet i det moderna industrialiserade västerländska samhället. Självklara namn är Oswald Spengler och José Ortega y Gasset; båda varnade för massamhällets självvalda förlust av både historiemedvetande och traditionsbevarande.
Subjektiv historielöshet – brutalt förenklat: ovilja att studera historien, respektera det förflutna, beakta dess lärdomar och bevara dess värdefulla element – är nästa föremål för Josephsons analys. Han gör här gällande att vissa debattörer utan att märka det har avgränsat begreppet historielöshet till att avse endast denna attityd och därmed utelämnar den objektiva historielösheten.
Som exempel anför han en artikel av den som här håller i pennan och ett föredrag av filosofen och sociologen Torgny Segerstedt, båda från 1970-talet och båda präglade av bekymmer över den svenska politiska ledningens enligt vår mening aktivt historiefientliga hållning. Josephson tillägger försiktigtvis: ”När jag ovan noterat att Strömholms definition tar avstamp i en delvis oreflekterad förförståelse av begreppet ska detta naturligtvis inte läsas som kritik. Jag vill som historiker analysera de källor jag använder – inte recensera dem.”
För den som i drygt sextio år klätt blodig skjorta i tumultet på andarnas torg men som ännu är i livet är det en märklig upplevelse att på detta sätt plötsligt förvandlas från slagskämpe till källa, ett dött föremål vars grumliga vatten inte recenseras utan analyseras. Vad Josephson inte tycks ha insett är att varken Segerstedt eller jag gjorde anspråk på att behandla hela fenomenet ”historielöshet”. Våra texter var inlägg i en pågående svensk debatt; vi hade ingen anledning att ta ställning till de skriftlösa folkens historia eller historielöshet. Att vi med våra bekymmer och vår kritik inte var ute i ogjort väder framgår av Josephsons fortsatta framställning, som erinrar om både Orwells 1984 och Huntfords The New Totalitarians.
Sannolikt är Historielöshetens femte kapitel, med rubriken ”Historia i andra potens” det mest givande – det är en tribut till Josephsons ämnesval och även till hans förmåga att behandla ämnet i det breda samhälleliga och idéhistoriska perspektiv som det förtjänar..I det kapitlet förs en diskussion om följderna av den acceleration i händelse-, upplevelse- och därmed också historieförloppet som det alltmer mediestyrda och medieskapade konsumtionssamhället för med sig. Orkar det förflutna överhuvudtaget hävda sig som en realitet i bruset eller kommer det att uppslukas av ett narcissistiskt nu? Det är viktigt att ställa frågan. Att förvänta sig ett svar vore för mycket begärt.
Stig Strömholm är författare, historiker och professor emeritus i civilrätt
Toppbild. De gamla husen på Malmskillnadsgatan i Stockholm rivs och nya kontorshöghus byggs vid Hötorget 1962. Foto: Herbert Lindgren/Stadsmuseet
***
