”Svart sabbat” – är sanningen en fråga om perspektiv?

Margaret Mattson och hennes make Nils Mattson utvandrade från Torshälla 1654 med skeppet Örnen och bosatte sig i kolonin Nya Sverige i Amerika. Sex år senare ågde de en gård vid Ridley Creek i Pennyslvania. Margaret Mattson var en så kallad “klok gumma” med kunskaper inom folkmedicin. Paret var av finsk börd och var följaktligen förtjusta i att basta (finsk-urgiska folk har bastat sedan 2 000 år före Kristus och i Sverige var bastubad väl förekommande vid den här tiden) och trodde på dess hälsoeffekter.

Deras grannar var mindre förtjusta i tilltaget att nakna kvinnor och män satt i skyhög värme tillsammans och sedan kastade sig i snön eller doppade sig i iskallt vattnet. Det var något fuffens med det hela, rena trollerikonsterna!

Mycket riktigt blev Margaret Mattson anklagad för att vara en häxa. Hon skulle utöver bastubaden ha hotat grannar, förvandlat sig till omänskliga skepnader och förhäxat boskap. Margaret Mattson ställdes inför rätta och själva juryn leddes av ingen mindre än William Penn, delstatens grundare. Den åtalade talade inte ett ord engelska, men hon kom lindrigt undan ändå. Margaret Mattson friades från anklagelserna om att vara häxa och som svar på påståenden om att hon skulle ha setts flyga på en kvast konstaterade Penn: “Jag känner inte till att det skulle vara olagligt”.

Åtalet mot Margaret Mattson var den enda häxprocessen som ägde rum i Pennsylvania, till skillnad från i granndelstaten Massachusetts där hundratals kvinnor ställdes inför rätta för häxeri. Men i John Dickson Carrs klassiska deckare Svart sabbat (1937) är det inte så viktigt: det mörka arvet sträcker sig över delstatsgränserna och tynger som ett kollektivt arketypiskt minne.

I början av romanen är bokförläggaren Edward Stevenson på väg till sitt lantställe i den fiktiva småstaden Crispen utanför Philadelphia. Under tågresan läser han ett deckarmanus av Gaudan Cross – en ensling som med precision återberättar sensationella brott ur det förflutna, väl dokumenterade med faksimiler och fotografier. Bland pappren finner Stevenson bild på Marie d’Aubray, en kvinna som blev halshuggen för mord 1861, och som är skrämmande exakt lik hans egen hustru Marie.

Inte nog med det. Grannen Mark Despards farbror har dött under mystiska omständigheter. Innan hans bortgång ska hans hushållerska ha sett en främmande kvinna besöka rummet om nätterna genom att gå genom en dörr som varit igenmurad i 200 år. Dessutom finner man en så kallad “häxstege”, ett snöre med nio knutar, på farbroderns kudde – en sådan som gamla trollpackor lämnade hos dem som de besvärjar.

När Edward sedan hjälper Despard att undersöka farbroderns förseglade grav upptäcker de att den är tom!

Carr tillhörde den amerikanska östkustens överklass, men levde under många år i Frankrike och England. Han var fascinerad av “den gamla världen”, men när Labour vann makten i Storbritannien uppfattade den politiskt konservative Carr Europa vara förlorat till socialismen och han återvände hem till Pennsylvania.

Carr var då en lika uppmärksammad deckarförfattare som Agatha Christie, men med tiden har han hamnat i skuggan av henne. Under i synnerhet 30-talet var han starkt inspirerad av 1800-talets gotiska och skräckromantiska romaner och roades av att sammanföra den rationella deckargåtan med det kusliga och övernaturliga.

Landsmannen Edgar Allan Poe bidrog starkt till gotik och skräck under första hälften av 1800-talet, men banade också väg för den moderna deckaren med sin franske detektiv C. Auguste Dupin. Han fångade här en spänning i tiden mellan vetenskapens framsteg och romantikens dragning åt det mystiska. Dupin utreder nämligen mord med hjälp av logik och vetenskaplig metodik, men han har också en fallenhet för att mentalisera och psykologiskt utforska mördarens sinne och djupaste drivkrafter. Han blev på så vis en förebild för efterföljare som Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes och Christies Hercules Poirot.

Poe strävade efter att skapa en litteratur som inger en osäkerhet om tillvaron. Dess mening ska ligga som en dold ruvande underström bakom ord och handlingar – ett irrationellt djuriskt undermedvetet som lurar bakom det förståndiga.

Här förebådar han inte bara Sigmund Freud och psykoanalytikerna, utan kanske främst senare amerikanska filosofers tankar om verklighetens natur och vår förmåga att veta något om den. Artonhundratalstänkare som Charles Sanders Peirce och William James hävdade att det vi människor kan veta om världen är endast hur vi själva verkar i den, vilka effekter våra handlingar får, men inte något om verklighetens verkliga natur. Det finns därför ett utrymme för oändligt många mänskliga uppfattningar om tillvaron, mängder av perspektiv vars “sanningshalt” endast kan jämföras utifrån vilken verkan de har på omgivningen.

Poes mörka romantik känner vi igen i Carrs Svart sabbat. Han skapar en kuslig stämning kring Crispen, en stad som tycks tyngas av en mörk historia som ständigt går igen och upprepar sig. Det finns här en gotisk tidlöshet som för tankarna till Emily Brontës Svindlande höjder (1847). 

I slutet av romanen ger Carr oss ett rationellt svar på mysteriet. Men i sista stund framkommer också oförklarliga ting som inte passar in i den vetenskapliga matrisen – sådant som lämnar oss förvirrade inför tillvarons obegriplighet. Är allt trots allt en fråga om perspektiv?

“Eldskenet irrade över de svarta rubrikerna. Elden lyste ensam upp rummet. Den förvrängde konturer och lekte med skuggor. Ingenting såg ut för vad det var.”

***

Läs även: Cărtărescus Nobelpris kommer

Läs även: Erik Jersenius: Så mycket mer än Dracula – den lesbiska vampyren Carmilla är odödlig