Sverige har aldrig varit ett ”öppet samhälle”
Svenska politiker talar varmt om "det öppna samhället", men har det socialdemokratiska Sverige någonsin varit ett sådant?
Politiska honnörsord tenderar att vara ganska vaga. Faktum är att de fyller sin funktion bättre ju mer obestämda det är. Ett noggrant definierat begrepp kan ju bli föremål för kritisk reflektion och – ännu värre – medborgare kan ha delade meningar om det.
Nej, de är tänkta att vara lägereldar runt vilka stammen kan samlas. Franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap fungerar bra så länge man inte tar dem på för stort allvar, och funderar på vad de betyder i den konkreta verkligheten, till exempel när det gäller vad som är en lämplig marginalskattesats och hur plan- och byggreglerna ska utformas.
Ett av det svenska politiska ekosystemets viktigaste honnörsord är ”det öppna samhället”, som används av politiker av alla färger. Det går gärna beteckna allt det som talaren anser är positivt och, kanske ännu mer, allt som står i motsats till dem som står utanför den ideologiska samhällsgemenskapen. Förr var udden riktad mot sverigedemokrater, i dag oftast mot islamister och liknande.
Men begreppet kan förvisso också användas för att förmedla mycket specifika politiska idéer. Så har till exempel Fredrik Reinfeldt, i en intervju 2016, likställt ett öppet samhälle med ett ”blandat samhälle”. I andra sammanhang och i andra talares mun kan det få betyda ett samhälle med till exempel en viss samlevnadslagstiftning. Kanske är det helt enkelt den rena ljudlikheten med ”öppna gränser” eller att vara ”öppen med sin sexuella läggning” som leder tankarna åt dessa håll.
Men vad betyder egentligen ett öppet samhälle? Karl Popper, den österrikiskfödde filosofen, var den som på 1940-talet först formulerade den politiskt relevanta idén om det öppna samhället. Han beskrev det öppna samhället som ett samhälle som ställer sig kritiskt, eller i vart fall prövande, till kollektiva antaganden.
För Popper var det en nödvändig grundval för ett sådant samhälle att man skiljde mellan naturrätten – det vill säga det som är sant oberoende av vad människor må tycka om saken – och gruppens socialt grundade regler. Med andra ord: ett öppet samhälle kan inte finnas om man inte erkänner existensen av en naturrätt. Gör man inte det kommer man, som skedde i 1900-talets diktaturer, ofrånkomligen förlora förmågan att skilja mellan lag och moral. Om ingen objektiv måttstock existerar saknas det ju skäl att vara kritisk till maktens lagar. Den som tror att ett förkastande av den traditionella idén om naturrätt kommer leda till en mindre auktoritär värld har alltså fel, menar Popper. Nej, det kommer leda till att makt blir rätt.
En annan av det öppna samhällets paladiner är Friedrich Hayek. Han konstaterar för sin del att det öppna samhället är ett samhälle utan ett på förhand bestämt mål, utan som tillåter spontan ordning. Staten väljer inte medlen, och endast i begränsad utsträckning målen, för samhällsutvecklingen. I stället låter man människor verka efter eget huvud, inom ramen för på förhand fastställda regler. Resultatet kommer alltid överträffa ett samhällssystem där man inte tillåter sig att dra nytta av den decentraliserade kunskap som ingen statlig expertmyndighet kan överblicka.
Både Popper och Hayek ansåg att de antika grekernas framgång berodde på att de i större utsträckning än andra samtida civilisationer tillät experiment. Det berodde delvis på ren nödvändighet; Grekland var ju splittrat i många småstater. Men det var därför som grekerna, mot oddsen, kunde överglänsa det monolitiska persiska riket med sin gudakonung.
Om någon tycker sig se att denna definition av det öppna samhället är mindre väl förenlig med social ingenjörskonst, eller egentligen med alla försök till rationell planläggning, har man så klart inte fel.
Det modernistiska svenska samhället av 60- eller 70-talssnitt visste naturligtvis exakt vilken riktningen för utvecklingen var. Målet var ett samhälle där alla spontana strukturer skulle ersättas av mer rationella diton, ett samhälle där köpingar skulle ersättas av storkommuner och där släkten ersättas av myndigheter. Där personliga relationer som organisationsprincip skulle ersättas av lagstadgade, opersonliga relationer. Antagligen var det därför som svenska socialdemokrater av den gamla skolan aldrig, i oträngt läge, talade varmt om det öppna samhället. De ansåg, ej utan skäl, att det var en högeridé.
Vad mera är, det öppna samhället är inte heller särskilt väl förenligt med dagens samhällsideologi. Det progressiva samhället, eller vad man nu vill kalla det – byggt runt en totemisering av identitet och sexuell autonomi – har naturligtvis i högsta grad en på förhand bestämd färdriktning. Om något utmärks ju detta samhälle, på vilket Sverige utan tvekan är ett exempel, av en exceptionell slutenhet. I den diffusa konstellation av radikala attityder som lite slarvigt brukar kallas ”woke” uppfattas historien rent av närmast som lagbunden. Här finns mycket litet utrymme för att tillåta experiment, och för att tillbakalutat se vilken väg kulturen väljer. För tänk om den väljer kärnfamilj, patriotism och prydliga slipsknutar? Det vore inte godtagbart.
Nog är det vår ärvda svenska enhetsmentalitet som gör oss extra benägna att anamma honnörsordet om det öppna samhället, men byta ut dess innehåll. Våra dikeskörningar i femhundra år har berott på samma skräck för avvikande röster, alltifrån den katastrof som reformationen innebar, via Karl XII:s slutligen vettlösa krig till den svenska neutralitets- och invandringspolitikens förljugenhet.
Inte ens detta, det öppna samhällets maning att tänka fritt och inte ta för givet svaren på den mänskliga samlevnadens gåta, verkar vi till sist kunna uppfatta som något annat än en befallning att falla in i ledet.
Gärna ett öppet samhälle, men det betyder inte vad du tror.
Toppbild. Det öppna och fria svenska samhället? En grå vinterdag i miljonprogramsområden Tensta 1971. Foto: Wikimedia Commons
* * *
Läs även: Går vi i sömnen mot vår undergång?
Politiska honnörsord tenderar att vara ganska vaga. Faktum är att de fyller sin funktion bättre ju mer obestämda det är. Ett noggrant definierat begrepp kan ju bli föremål för kritisk reflektion och – ännu värre – medborgare kan ha delade meningar om det.
Nej, de är tänkta att vara lägereldar runt vilka stammen kan samlas. Franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap fungerar bra så länge man inte tar dem på för stort allvar, och funderar på vad de betyder i den konkreta verkligheten, till exempel när det gäller vad som är en lämplig marginalskattesats och hur plan- och byggreglerna ska utformas.
Ett av det svenska politiska ekosystemets viktigaste honnörsord är ”det öppna samhället”, som används av politiker av alla färger. Det går gärna beteckna allt det som talaren anser är positivt och, kanske ännu mer, allt som står i motsats till dem som står utanför den ideologiska samhällsgemenskapen. Förr var udden riktad mot sverigedemokrater, i dag oftast mot islamister och liknande.
Men begreppet kan förvisso också användas för att förmedla mycket specifika politiska idéer. Så har till exempel Fredrik Reinfeldt, i en intervju 2016, likställt ett öppet samhälle med ett ”blandat samhälle”. I andra sammanhang och i andra talares mun kan det få betyda ett samhälle med till exempel en viss samlevnadslagstiftning. Kanske är det helt enkelt den rena ljudlikheten med ”öppna gränser” eller att vara ”öppen med sin sexuella läggning” som leder tankarna åt dessa håll.
Men vad betyder egentligen ett öppet samhälle? Karl Popper, den österrikiskfödde filosofen, var den som på 1940-talet först formulerade den politiskt relevanta idén om det öppna samhället. Han beskrev det öppna samhället som ett samhälle som ställer sig kritiskt, eller i vart fall prövande, till kollektiva antaganden.
För Popper var det en nödvändig grundval för ett sådant samhälle att man skiljde mellan naturrätten – det vill säga det som är sant oberoende av vad människor må tycka om saken – och gruppens socialt grundade regler. Med andra ord: ett öppet samhälle kan inte finnas om man inte erkänner existensen av en naturrätt. Gör man inte det kommer man, som skedde i 1900-talets diktaturer, ofrånkomligen förlora förmågan att skilja mellan lag och moral. Om ingen objektiv måttstock existerar saknas det ju skäl att vara kritisk till maktens lagar. Den som tror att ett förkastande av den traditionella idén om naturrätt kommer leda till en mindre auktoritär värld har alltså fel, menar Popper. Nej, det kommer leda till att makt blir rätt.
En annan av det öppna samhällets paladiner är Friedrich Hayek. Han konstaterar för sin del att det öppna samhället är ett samhälle utan ett på förhand bestämt mål, utan som tillåter spontan ordning. Staten väljer inte medlen, och endast i begränsad utsträckning målen, för samhällsutvecklingen. I stället låter man människor verka efter eget huvud, inom ramen för på förhand fastställda regler. Resultatet kommer alltid överträffa ett samhällssystem där man inte tillåter sig att dra nytta av den decentraliserade kunskap som ingen statlig expertmyndighet kan överblicka.
Både Popper och Hayek ansåg att de antika grekernas framgång berodde på att de i större utsträckning än andra samtida civilisationer tillät experiment. Det berodde delvis på ren nödvändighet; Grekland var ju splittrat i många småstater. Men det var därför som grekerna, mot oddsen, kunde överglänsa det monolitiska persiska riket med sin gudakonung.
Om någon tycker sig se att denna definition av det öppna samhället är mindre väl förenlig med social ingenjörskonst, eller egentligen med alla försök till rationell planläggning, har man så klart inte fel.
Det modernistiska svenska samhället av 60- eller 70-talssnitt visste naturligtvis exakt vilken riktningen för utvecklingen var. Målet var ett samhälle där alla spontana strukturer skulle ersättas av mer rationella diton, ett samhälle där köpingar skulle ersättas av storkommuner och där släkten ersättas av myndigheter. Där personliga relationer som organisationsprincip skulle ersättas av lagstadgade, opersonliga relationer. Antagligen var det därför som svenska socialdemokrater av den gamla skolan aldrig, i oträngt läge, talade varmt om det öppna samhället. De ansåg, ej utan skäl, att det var en högeridé.
Vad mera är, det öppna samhället är inte heller särskilt väl förenligt med dagens samhällsideologi. Det progressiva samhället, eller vad man nu vill kalla det – byggt runt en totemisering av identitet och sexuell autonomi – har naturligtvis i högsta grad en på förhand bestämd färdriktning. Om något utmärks ju detta samhälle, på vilket Sverige utan tvekan är ett exempel, av en exceptionell slutenhet. I den diffusa konstellation av radikala attityder som lite slarvigt brukar kallas ”woke” uppfattas historien rent av närmast som lagbunden. Här finns mycket litet utrymme för att tillåta experiment, och för att tillbakalutat se vilken väg kulturen väljer. För tänk om den väljer kärnfamilj, patriotism och prydliga slipsknutar? Det vore inte godtagbart.
Nog är det vår ärvda svenska enhetsmentalitet som gör oss extra benägna att anamma honnörsordet om det öppna samhället, men byta ut dess innehåll. Våra dikeskörningar i femhundra år har berott på samma skräck för avvikande röster, alltifrån den katastrof som reformationen innebar, via Karl XII:s slutligen vettlösa krig till den svenska neutralitets- och invandringspolitikens förljugenhet.
Inte ens detta, det öppna samhällets maning att tänka fritt och inte ta för givet svaren på den mänskliga samlevnadens gåta, verkar vi till sist kunna uppfatta som något annat än en befallning att falla in i ledet.
Gärna ett öppet samhälle, men det betyder inte vad du tror.
Toppbild. Det öppna och fria svenska samhället? En grå vinterdag i miljonprogramsområden Tensta 1971. Foto: Wikimedia Commons
* * *
Läs även: Går vi i sömnen mot vår undergång?
