Ta på er slipsen
Bild: Johan GunsÈus/scanpix
En halvtimme in i SVT:s ekonomidebatt häromveckan röt Aftonbladets ledarprofil Katrine Kielos till på Twitter. För samtidigt som [[Anders Borg]] (m) och [[Thomas Östros]] (s) kunnat ägna hela kvällen åt att träta om a-kasseavgifter och den exakta volymen på »välfärdens kärna«, var de rörande överens om en sak: I kväll debatterar vi utan slips.
De övriga manliga politikerna i studion – [[Carl B Hamilton]] (fp), [[Roger Tiefensee]] (c), [[Stefan Attefall]] (kd) – tänkte uppenbarligen likadant. Några bar kavaj, en endast rutig skjorta. Men ingen politiker i SVT:s ekonomidebatt hade slips.
Katrine Kielos frustrerade twittrande satte fingret på en fråga som diskuterats flitigare i den här valrörelsen än någon tidigare: svenska politikers stil – eller, enligt kritikerna, stillöshet.
När medierna blir mer och mer bildbaserade får politikers kläder och accessoarer också alltmer uppmärksamhet. Herrmodetidningen Café delade nyligen ut sitt årliga modepris, och för första gången fanns en kategori för »bäst klädda politiker« – vinnare blev vänsterpartiets utrikespolitiske talesman [[Hans Linde]]. Dessutom har Café, precis som Sveriges andra stora herrmodemagasin King, valt att sätta [[Fredrik Reinfeldt]] på omslaget till sitt septembernummer.
Sådant är talande för en tid då kläder och stil blivit en del av politikernas totala budskap. Vi kan också vända på resonemanget. Att Sveriges statsminister tackar ja till att figurera i modetidningar vittnar om en insikt att även ytan har betydelse. Dessutom: Fredrik Reinfeldt oroar sig inte för att det lättsamma sammanhanget skulle skada hans image som ansvarstagande statsman.
Det är intressant, givet de debatter som under året rasat kring svenska politikers modeval.
En rosa Louis Vuitton-väska räckte för att [[Mona Sahlin]] skulle bli hudflängd i pressen – att lyxa med franskt läderhantverk anstod inte en kvinna i rörelsen. Och när den interna moderatguide som drog upp riktlinjerna för de »nya moderaternas utseende« i våras nådde offentligheten, var det just formuleringen om lämplig klädsel som fick mest uppmärksamhet. Nymoderater bör ha vardagliga kläder, skrev partisekreterare [[Per Schlingmann]] i dokumentet »Vi lämnar slips och pärlhalsband hemma«.
Debatten om ett överklassparti som försökte gömma gamla värderingar i en ny, stilmässigt folkligare paketering lät inte vänta på sig.
Varför klär sig svenska politiker då som de gör i årets valrörelse? Barbro Hedvall har bevakat politik för Expressen och Dagens Nyheter sedan 1980, och också skrivit boken »Stil & Politik« tillsammans med Göran Greider. I dag är hon seniorrådgivare på pr-byrån Burson Marsteller.
– Spontant kan jag inte komma på någon tidigare tv-debatt där alla män varit slipslösa. När SVT höll partiledardebatt i våras ställde de manliga allianspolitikerna upp i slips, medan Peter Eriksson och Lars Ohly debatterade utan. Att de borgerliga företrädarna nu gjorde samma sak i ekonomidebatten är en nyhet. Det beror på det nyinformella mode som fått allt större genomslag i svensk politik. Svenska politiker vill klä sig som sina väljare, och ingen svensk ledande politiker vill gärna framstå som speciellt klädintresserad. Ingen vill sticka ut, säger Barbro Hedvall.
Hon ser detta som en följd av att Sverige vad avser klass blivit ett ganska jämlikt land. England och Frankrike, i andra änden av skalan, är länder där många politiker har en utpräglad elitskolebakgrund. Ofta klär de sig också extremt exklusivt, ett arv från ett utbildningsväsende starkt präglat av klasstillhörighet.
Speglar svenska politikers klädsel ett etablissemang som vill vara närmare folket?
– Ja, det menar jag bestämt. Här i Sverige ska man inte vara förmer än sina väljare, säger Barbro Hedvall.
Ibland kan böjelsen att klä sig som vanligt folk slå tillbaka. När Fredrik Reinfeldt besökte Kina våren 2008 klev han av planet i uppknäppt pikétröja, och möttes på röda mattan av förmodat klädchockade kinesiska regeringstjänstemän.
– Det var förskräckligt pinsamt för Sverige. Man saknar ord. Tillsammans med det tillfälle då Carl Bildt iförd oljerock togs emot av ett hederskompani i Moskva är det antagligen den värsta stilmissen i Sveriges politiska historia, säger Barbro Hedvall.
Det »nyinformella mode« Barbro Hedvall talar om har en parallell i samhället i stort. Vår klädsel har i samtliga sammanhang blivit mer ledig, och från dagens slipslösa debatt kan de stilmässiga trådarna dras tillbaka till en brytpunkt vid 60-talets mitt.
– Innan dess var det omöjligt att skilja en högerman från en socialdemokrat. Alla politiker, och det var ju nästan uteslutande män, bar kostym, väst, vit skjorta och slips. Sedan kom 60-talet, med udda kavajer och fler kvinnor i politiken. När Birgitta Dahl kom till riksdagshuset 1969 bar hon långbyxor. Det blev en fruktansvärd uppståndelse, minns Barbro Hedvall.
Under de två följande årtiondena etablerades det svenska politikermodets arketyper. Gråsossar. Miljöpartister i sandaler och skägg. Moderater i marinblå blazer. Det var med något sådant i bakhuvudet moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uppmanade sina nya moderater att lämna slips och pärlhalsband hemma i årets valrörelse.
– Vi är helt medvetna om att det finns föreställningar om vilka moderaterna är och hur en moderat ser ut. De signaler vi ville skicka med dokumentet var att även om du inte är sådan är du välkommen hos oss. Vi ville bryta föreställningen om att en moderat ser ut på ett visst sätt, säger Per Schlingmann.
Hans Linde vill också bryta de invanda mönstren.
– Reaktionerna på Cafépriset har varit oerhört positiva i partiet. Folk ser att jag slår hål på myter som finns runt vänsterpartiet. Många har en bild av vänsterpolitiker som illa klädda. Därför är det bra att synas i ett sånt här sammanhang.
Många manliga politiker har tagit av sig slipsen. På bilden i Café bär du fluga, hur ska man tolka det?
– Det är uppenbart att slips symboliserar pondus, men också distans. I en valrörelse är distans inte det man vill understryka, man vill snarare visa öppenhet. Flugan har ju varit het inom modevärlden länge, men inte fått något som helst genomslag i svensk politik. Men på en loppis i somras hittade jag tre skitsnygga flugor från 60-talet. De kommer garanterat dyka upp i någon av höstens debatter, förutsatt att jag blir omvald.
Moderater som tar av sig slipsen, vänstermän i moderiktiga flugor. Cirkeln verkar vara sluten, och vi är nu tillbaka i situationen före 60-talet, då det inte fanns några tydliga skiljelinjer på den politiska modekartan.
– Kläderna speglar politiken i övrigt, alla har rört sig mot mitten. Miljöpartisterna var ju länge ytterst aparta, besökte man deras kongresser var folk barfota, avklädda och håret växte överallt, det var som om de inte kunde skilja badrummet från en konferenslokal. Men nu har de blivit som de flesta andra. Peter Erikssons skägg har krympt samtidigt som hans mage vuxit, säger Barbro Hedvall.
Att politikers utseende påverkar väljarsympatier bekräftas av flera undersökningar. En studie från amerikanska MIT visar att människor endast utifrån ett foto hade en uppfattning om vem som skulle bli en bra politiker – och att denna metod relativt träffsäkert kunde förutsäga valutgångar. Niclas Berggren är docent i nationalekonomi vid näringslivets forskningsinstitut Ratio. Tillsammans med forskarna Henrik Jordahl och Panu Poutvaara har han undersökt hur utseendet påverkade politikers framgångar i finska riksdags- och kommunalval under 2003 och 2004. Deras studie visar också att det finns en skönhetspremie inom politiken.
– När vi jämförde med de faktiska valresultaten kunde vi se att en ökning av skönhet från en trea till en fyra enligt graderingssystem vi använde motsvarade en ökning av personvalsröster med ungefär tre procentenheter. För toppnamnen i ett val spelar ett par procentenheter kanske inte så stor roll, men längre ner på listan har det definitivt betydelse, säger Niclas Berggren.
Finns det någon skillnad mellan höger och vänster?
– Vi har preliminära resultat som säger att högerpolitiker generellt ser bättre ut, och dessutom att högerväljare i högre utsträckning premierar skönhet. Effekten på kommunalvalsnivå i Finland var nästan dubbelt så stor för högerpolitiker som vänsterpolitiker. I riksdagsvalet kunde vi däremot inte se någon effekt.
Studien tycks alltså tyda på att utseende är viktigare på högerkanten. En förklaring kan vara att vackra människor med intresse för politik söker sig högerut eftersom det finns en känsla av att utseende i högre grad premieras i högerkretsar.
Hur klädseln påverkar uppfattningen om en politiker ger undersökningen inget svar på. Om vi ser till den moderna politiska historien finns det hur som helst en slutsats att dra. Politiker som i efterhand framstår som ikoniska har ofta använt stil på ett konsekvent sätt för att förstärka bilden av sig själva. Barbro Hedvall lyfter fram Margaret Thatcher som exempel:
– Hon var i princip oföränderlig. Alltid samma frisyr, alltid samma tvåradiga halsband, och till det dräkter i ofta klara färger: blå, röda eller gröna. Man kände igen henne, och det är en tydlig fördel för en politiker att ha några stilmässiga särdrag som gör att publiken genast kan skilja ut dem ur massan av mörka kostymer och dräkter.
Kanske kan det också vara ett stöd för svenska politiker som vill hitta en väg bort från riksdagens etablerat anonyma modeideal. Dagens väljare gillar dig hur som helst – men det är stilen som tar dig till historieböckerna.