Thomas Allgén: ”Jag skulle gärna träffa min dotter”

Det går knappast att se Dan Josefssons och Johannes Hallboms tv-dokumentär Det svenska styckmordet utan att beröras av Thomas Allgéns öde. Han blev känd som ”allmänläkaren” hos svenska folket, och utpekad för att ha styckat Catrine da Costa, fråntagen sin läkarlegitimation och förpassad till ett liv i skuggan av ett brott han aldrig dömdes för.

En grå himmel över Kungsbron. Allt är som vanligt. En byggjobbare bär en planka på axeln. Lugnet efter stormen. Det är å andra sidan 40 år sedan den drog in. Upp för en trappa, över en innergård, upp en trappa till. Där är dörren. Allgén står det på den. Som om det vore vilket efternamn som helst. En kvinnlig hemvårdare öppnar.

– Thomas är därinne, säger hon.

Hon pekar in i lägenheten och fortsätter med sina göromål i köket. Thomas Allgén sitter i det lilla teverummet. Han väcks ur slummern, finner sig direkt och skrattar till.

– Du kom precis lagom, säger Thomas Allgén.

Han greppar tag i rullatorn. På vägen in i vardagsrummet välter han sånär omkull. Efter att ha återfått balansen rullar han fram till fåtöljen.

Dan Josefsson håller da Costa-fallet som den värsta rättsskandalen i modern tid. Hur kom det sig att du drogs in i den?

– Jag har en dotter. Hon föddes på nyårsdagen 1983. Hennes mamma fick efter vår separation för sig att anklaga mig för incest. Saken undersöktes noga och man kom fram till att beskyllningen var ogrundad. Inte långt senare kokade hon ihop att jag skulle ha varit delaktig i styckningen av da Costa.

Varifrån fick hon det?

– Hon läste Aftonbladet, som alla andra. Och ville antagligen jävlas med mig.

Thomas skrockar och tar en klunk Grappo. Då börjar de borra i lägenheten ovanför. Missljudet blandas med italiensk operamusik från en radio i fjärran. Efter en stund lägger sig larmet.

På löpsedlarna kunde man läsa om ”obducenten” och ”allmänläkaren”, det vill säga om dig och Teet Härm. Varför var journalisterna så benägna att skriva om det här, trots att de i det läget nästan inget visste?

– De ville väl sälja lösnummer.

Vad var barnets berättelse?

– Det var inte barnets berättelse. Det var mammans berättelse. Min före detta fru la ord i munnen på vår dotter. Det är bara att lyssna på inspelningarna.

Röststyrkan ökar tillfälligt. Ansiktet får färg.

Din dotter var 17 månader när mordet på da Costa ska ha ägt rum. Hur kommer det sig att barnets berättelse tillmättes bevisvärde?

Thomas Allgén tar ett bloss på sin e-cigarett.

– Teorier om bortträngda minnen var populära på den tiden. Barnpsykiatern Frank Lindblad, som anlitades som expert, menade att berättelsen var trovärdig. Och rätten bedömde att Frank Lindblad också var trovärdig.

Till slut faller domen i tingsrätten. Hur lyder den?

– Oskyldiga till mord, men skyldiga till styckning. Jävla märklig formulering.

I domskälen, som inte kan överklagas, står det att det är ställt utom allt rimligt tvivel att du och Teet Härm styckat Catrine da Costas kropp. Ni förlorar kort därpå era läkarlegitimationer. Saknar du läkeriet?

– Både ja och nej. Min plan var ju att bli hudläkare. Jag hade en fin tid som AT-läkare i Alingsås. Borås och Herrljunga var också toppenställen. Jag får vara nöjd med det.

Det ringer på telefonen.

– Ja, det är Tompa.

Thomas Allgén är en finlemmad man med snälla ögon klädd i blå chinos och röd fleecetröja. Tanken går till Rigoletto i Verdis opera. Narren Rigoletto vädjar till hovmännen om att få tillbaka dottern. Thomas södertugg bryter illusionen. Varifrån kommer hans humor? Hur kan han uppbåda denna stoicism? Vad finns under den lättsamma ytan?

Thomas Allgén lägger på luren.

Har du inget hämndbegär?

– Nej, jag är inte lagd för sånt. Har du sett blommorna?

Han nickar i riktning mot ett fång rosor i en vas.

– Det är från en hemlig beundrare.

Thomas Allgén kluckar. Skrattet övergår i hosta.

– Kronisk bronkit, konstaterar han. När hostattacken är avvärjd har leendet återvänt till hans läppar.

Har du fått några andra reaktioner på dokumentären?

– Massor av uppskattning. Vänliga brev. I julas låg det högar med kort i tamburen.

Vad tycker du själv om serien?

– Välgjord. Bra klippt. Jag är väldigt tacksam mot Dan Josefsson och grabbarna i filmteamet.

Mellan 2002 och 2008 arbetade Anders Agell, professor i civilrätt, för din och Teet Härms sak. Han försökte förmå regeringsrätten att bevilja er resning. Hur gick det?

– Anders Agell gjorde ett tappert försök. Mottagligheten för hans argument var inte den bästa.

I samma veva begärde du och Teet Härm 20 miljoner vardera?

– Jag räknade ut att det var så mycket pengar vi hade gått miste om. Uteblivna inkomster.

Du är 75 år. Hur ser framtiden ut?

–Jag har räknat ut att jag borde ha cirka 20 år kvar. 95 är en bra ålder att kasta in handduken.

Kvinnan från hemtjänsten vinkar och går för dagen.

Efter Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär har debatten vaknat. Nya röster har höjts. Röster som kräver att ni får upprättelse. Staten har möjlighet att ex gratia, av nåd, i efterhand skipa rättvisa. De oskyldigt dömda pojkarna i Kevin-fallet i Arvika mottog retroaktivt en miljon kronor. Vore det rimligt att också du och Teet Härm visades nåd?

– Det kan man tycka. Men det är inte jag som bestämmer det.

Hur ser din önskelista ut i dag?

– Den är kort. Pengar kan jag avstå ifrån. Men jag skulle gärna träffa min dotter. Det var 40 år sen sist. En sista blick på henne vore inte så dumt.

Vi vilar i den tystnad som säger allt. Jag hämtar semlan från Vetekatten i kylskåpet. Thomas tar en tugga och sköljer ner den med en slurk Grappo. Rigoletto på Kungsholmen ställer ifrån sig assietten. Vad ska hända i tredje akten? In genom fönstret i vardagsrummet når den bleka eftermiddagssolens strålar.

Det ljusnar.

Thomas Allgén tittar upp.

–Ja, det gör det. Det blir ljusare. Han ler igen.

***

Läs även: Richard Jomshof: ”De är inte ett dugg bättre än de som krökte rygg för nazisterna”

Läs även: Stig och Cyril – lika oskiljaktiga som Keith Richards och Mick Jagger