Tio år av rödgrönt styre har förändrat Paris kapitalt
En rödgrön ö i ett hav av nationalistiskt missnöje. Turister och rika pensionärer tar över Paris när den skuldsatta medelklassen inte har råd att bo kvar.
Paris ligger somm bekant på och runt ett par öar i floden Seine. Här bodde redan fiskare då romarna år 259 före Kristis grundlade staden Lutèce.
Sedan dess har staden byggts ut koncentriskt i samma slags kalksten som de två öarna i Seine består av. Sten har lagts till sten, gatunätet har utvidgats och stensatts. Flodstränderna, de tidigare rörliga och mjuka, har sedan länge permanentats i sten.
Staden är fortfarande, kanske lite förvånande, en av världens mest tätbefolkade. Det beror på den extremt effektiva exploatering baron Haussmann, vars stadsplan klubbades i mitten av 1800-talet, genomförde. Gata upp och gata ned: sju våningar sten plus kupor i skiffertaket. Det var också då staden fick sin dominerande prägel av ljus sten med svart spets i gjutjärn och guldaccenter. Parkerna är små och smaragdgröna och tydligt avgränsade. Vakter och staket upprätthåller ordningen.
Geografiskt ligger staden i Parisbäckenet, en flat urskålning i landskapet som vindarna gärna blåser över. Det bidrar till både höga halter av luftföroreningar och höga temperaturer - som ju inte blir bättre av all denna sten som magasinerar värmen.
Paris är också, tillsammans med London, en av Europas två världsstäder. Det innebär i korthet att den tävlar med ytterligare ett tiotal stora städer om de bästa hjärnorna, det flottaste utbudet vad gäller utbildning, lyx, kommers, nöjen och kultur. Det innebär också att staden har extremt goda kommunikationer, framför allt med de andra världsstäderna. Det går mycket smidigare att ta sig till New York eller Tokyo än till en liten ort i det franska Centralmassivet.
Politiskt ligger den där som en av dessa rödgröna stadsöar som numera präglar väst i ett hav av nationalistiskt missnöje.
Och det är förmodligen i ljuset av allt detta man ska se Anne Hidalgos, Paris borgmästare sedan drygt tio år tillbaka, program och handling då hon vid sitt tillträdde satte släggan i stenen och började förvandlingen av staden mot större ”hållbarhet”.
Förändringen är enorm.
I en liten broschyr läser jag om miltals med nya cykelbanor. Om kajer och gator avstängda för bilar. Jag läser om stjärnplatser omdanade till ”oaser”, om hundratusentals nya träd och rabatter som anlagts.
Och sant är att mycket har blivit fint. Under de varma dagarna fungerar nya badbara fontäner och vattenanläggningar i marknivå perfekt. De gamla haussmannska dricksvattenfontänerna har kompletterats med mekanismer som sprutar vattenånga över heta turister. Pensionärer läser i nyanlagd lövskugga på vackra bänkar.
Jag läser också om nya kvarter av social housing i långsiktigt hållbara material.
Här står inget om alla de stora hotell som byggts eller inhysts i befintliga byggnader. Å andra sidan inte heller något om att airbnb är hårt begränsat och kontrollerat.
Och här står heller inget om den förändring av befolkningssammansättningen som också står på agendan. Barnfamiljer och medelinkomsttagare har generellt inte längre har råd att bo i Paris. I stället tas staden över av turister och de välbeställda pensionärer som vartefter flyttar in. De får sällskap av den servicepersonal som fortfarande behövs och som plockas ur kösystem till de subventionerade lägenheterna.
På tio år har staden förändrats kapitalt. Skuldsättningen som redan var skyhög har fördubblats, och styrningen av den framtida befolkningen har hårdnat.
Paris är en världsstad som fortfarande styrs av politiken, inte av de fria marknaderna. Frågan är förstås hur länge det varar - eftersom det sker med lånade medel.
Karin Stensdotter är författare bosatt i Paris sedan drygt 30 år.
***
Läs även: Pontus Hultén gör succé i Paris
Paris ligger somm bekant på och runt ett par öar i floden Seine. Här bodde redan fiskare då romarna år 259 före Kristis grundlade staden Lutèce.
Sedan dess har staden byggts ut koncentriskt i samma slags kalksten som de två öarna i Seine består av. Sten har lagts till sten, gatunätet har utvidgats och stensatts. Flodstränderna, de tidigare rörliga och mjuka, har sedan länge permanentats i sten.
Staden är fortfarande, kanske lite förvånande, en av världens mest tätbefolkade. Det beror på den extremt effektiva exploatering baron Haussmann, vars stadsplan klubbades i mitten av 1800-talet, genomförde. Gata upp och gata ned: sju våningar sten plus kupor i skiffertaket. Det var också då staden fick sin dominerande prägel av ljus sten med svart spets i gjutjärn och guldaccenter. Parkerna är små och smaragdgröna och tydligt avgränsade. Vakter och staket upprätthåller ordningen.
Geografiskt ligger staden i Parisbäckenet, en flat urskålning i landskapet som vindarna gärna blåser över. Det bidrar till både höga halter av luftföroreningar och höga temperaturer – som ju inte blir bättre av all denna sten som magasinerar värmen.
Paris är också, tillsammans med London, en av Europas två världsstäder. Det innebär i korthet att den tävlar med ytterligare ett tiotal stora städer om de bästa hjärnorna, det flottaste utbudet vad gäller utbildning, lyx, kommers, nöjen och kultur. Det innebär också att staden har extremt goda kommunikationer, framför allt med de andra världsstäderna. Det går mycket smidigare att ta sig till New York eller Tokyo än till en liten ort i det franska Centralmassivet.
Politiskt ligger den där som en av dessa rödgröna stadsöar som numera präglar väst i ett hav av nationalistiskt missnöje.
Och det är förmodligen i ljuset av allt detta man ska se Anne Hidalgos, Paris borgmästare sedan drygt tio år tillbaka, program och handling då hon vid sitt tillträdde satte släggan i stenen och började förvandlingen av staden mot större ”hållbarhet”.
Förändringen är enorm.
I en liten broschyr läser jag om miltals med nya cykelbanor. Om kajer och gator avstängda för bilar. Jag läser om stjärnplatser omdanade till ”oaser”, om hundratusentals nya träd och rabatter som anlagts.
Och sant är att mycket har blivit fint. Under de varma dagarna fungerar nya badbara fontäner och vattenanläggningar i marknivå perfekt. De gamla haussmannska dricksvattenfontänerna har kompletterats med mekanismer som sprutar vattenånga över heta turister. Pensionärer läser i nyanlagd lövskugga på vackra bänkar.
Jag läser också om nya kvarter av social housing i långsiktigt hållbara material.
Här står inget om alla de stora hotell som byggts eller inhysts i befintliga byggnader. Å andra sidan inte heller något om att airbnb är hårt begränsat och kontrollerat.
Och här står heller inget om den förändring av befolkningssammansättningen som också står på agendan. Barnfamiljer och medelinkomsttagare har generellt inte längre har råd att bo i Paris. I stället tas staden över av turister och de välbeställda pensionärer som vartefter flyttar in. De får sällskap av den servicepersonal som fortfarande behövs och som plockas ur kösystem till de subventionerade lägenheterna.
På tio år har staden förändrats kapitalt. Skuldsättningen som redan var skyhög har fördubblats, och styrningen av den framtida befolkningen har hårdnat.
Paris är en världsstad som fortfarande styrs av politiken, inte av de fria marknaderna. Frågan är förstås hur länge det varar – eftersom det sker med lånade medel.
Karin Stensdotter är författare bosatt i Paris sedan drygt 30 år.
***
Läs även: Pontus Hultén gör succé i Paris
