Tommy Jacobson: ”Jag skulle dö om jag följde myndigheternas hälsoråd”

Om du träffar entreprenören och bolagsbyggaren Tommy Jacobson, säg att han är bra!  

Han behöver nämligen höra det, ofta, och han är heller inte rädd att erkänna denna sin ”svaghet”, kopplad till ett gigantiskt svart hål inombords av noll självkänsla. Och därav ett lika gigantiskt bekräftelsebehov. Sedan kan man ju diskutera om det inte i själva verket är en styrka att blotta svaghet. Den hängivne thaiboxaren Jacobson vet att en alltför kaxig attityd i ringen lätt leder till att man blir golvad. Matchdebuten skedde sent; vid 52. Vid 54 åkte han på sin första knock. 

– Och vid 60 blev effekten av en annan knock att jag åkte på en mindre hjärnblödning. 

Han hade tittat upp mot matchklockan. Hur många sekunder återstod av ronden? En kardinalsynd, förstås: Släpp aldrig motståndaren med blicken! Fyra sekunder. Fullt tillräckligt för motståndaren att måtta en spark mot Tommys skalle och släcka lyset för honom. 

Skadorna har resulterat i livslångt matchförbud. Men han tränar precis lika hårt som tidigare – varje kväll. Kampsportstadion är ett företag han deläger och sitter i styrelsen i, och som driver sociala projekt, representerandes ett långt samhällsengagemang från Tommys sida. Det handlar om att öppna framtidsdörrar för ungdomar från fattiga förorter. Många av träningskamraterna kommer just från "Orten". 

– De unga därifrån är ett slumrande samhällskapital. Inte minst tjejerna. När de av sina pappor och andra närstående låses in i så kallad hederskultur och på annat sätt skärs av från sin fulla potential, då vill jag bara… 

Här följer en mustig ordslinga som inte lämpar sig för tryck. Men låt oss säga så här: Det händer flera gånger under intervjun att Tommy Jacobson antyder att han gärna ser sina kraftfulla nävar tala. Inte bara mot väktare av hederskultur utan också rakt i plytet på ledande personer inom medier och politik. 

För deras vett- och skoningslösa förtalskampanjer under metoo. För en grovt misskött klimatjournalistik och dito politik. Och inte minst för den havererade integrationen. Präglad av bland annat förnedrande kravlöshet på invandrare – vilket leder till inlärd hjälplöshet – och fulstämplingar av dem som velat föra en verklighetsbaserad samhällsdebatt utan skygglappar. 

Tidigare i år blev han goodwill-ambassadör för GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) och överväger att stötta verksamheten ekonomiskt. 

– Men jag måste utvärdera om mina pengar verkligen gör nytta. Det ska inte vara som att betala avlat för att få godhetspoäng. För övrigt ogillar jag begreppet hedersrelaterat våld, det har ju inget som helst med heder att göra. 

Efter träningen går han hem och äter kyckling, och tittar på kampsport på tv. De nya näringsrekommendationerna – vilka ju förespråkar noll alkohol och ytterst lite kött – avfärdar han bestämt. 

– Jag skulle dö på en månad om myndigheternas hälsoråd skulle stämma. Vilket det förstås inte gör. Men Sverige hamnar ju lätt i det absolutistiska, tyvärr. 

Liksom Tommy Jacobson själv, för övrigt. Han är en utpräglad vanemänniska. Klädstilen är numera reducerad till svart t-tröja och jeans, utan variation. Pepparkakor och cola zero är obligatoriskt på alla möten på kontoret. Vissa veckodagar intas en måste-rätt på en viss kinesisk restaurang. På måndagar går han ut på Djurgården med en kaffetermos och tittar på svanar. 

Rutinerna behövs för att kontrollera hans stökiga psyke. Avgrunden är alltid hotande nära. Mer om det strax. 

65 är bara en siffra. Men ändå inte: den symboliska laddningen går inte att förneka. När denna sommar tar slut, fyller Tommy pensionär. Och även om han hoppas på många produktiva arbetsår framöver, är han i ett skede då det kan vara lämpligt att göra bokslut över levt liv och lärda läxor. 

Fokus träffar honom på ett fik i bottenplanet på den fastighet där han bor, tillsammans med hustrun Frida. Ändå är de särbos. Hur går det till? Jo, så här. De bor alltså i samma fastighet, men inte i samma lägenhet. Det skiljer fem våningsplan. 

– En perfekt lösning för oss. Och till skillnad från många jag möter i affärslivet kan jag ärligt säga att jag verkligen älskar min fru. 

Några dagar senare ska han flyga till Mallorca där han sedan 2016 äger en gård. Inga grannar, förutom grisar, kor och några tuppar.  

– Det är paradiset. Och inte en svensk så långt ögat når.  

Han återger med viss fasa ett minne från öns centralort Palma. Han hade tränat på svenskdrivna Palma Racket Club och åt efteråt lunch där. 

– Jag hamnar bredvid ett gäng svenskar som dricker vin och kacklar: ”Då ses vi om 14 dar i Båstad”. Vore det inte enklare att bara ses i Stockholm om det är andra svenskar man känner att man måste hänga med? Du ska se söndagsflyget från Palma till Arlanda. Där sitter halva Stureplan. 

En annan sorglig spansk erfarenhet handlar om svenskar som verkligen lyckats i livet. Blivit miljardärer rentav. Så slutar de jobba. 

– De flyttar till Marbella och blir alkoholister eller uttråkade. Eller mest både och. 

Själv tog han med sig entreprenörsdrivet till sin mallorcinska mentala oas – men det lyfte aldrig riktigt. 

– Jag hade en grön tanke om självförsörjning, med eget vindkraftverk och med värmepumpar. Jag trodde jag skulle bli lokal hjälte, men folk gäspade mest.  

Solpanel har han, dock, det är lag på det i Spanien. Vad gäller energifrågan i stort, delar han ut en av sina många råsopar mot världens och Sveriges mäktiga. 

– Jag röstade ja till kärnkraft i folkomröstningen 1980. Kärnkraft kan förstås vara farligt när det händer något. Men olja och kol och gas är ju farligt även när ingenting händer, på grund av alla utsläpp.  

 Han menar att Sverige här, som på många andra områden, är hyckleriets hemland.  

– Systembolaget är väl det enda företaget i världen som inte vill att man ska köpa deras produkter? Och om vi går tillbaka till kärnkraften. Vi använder själva uran – ändå är det förbjudet att bryta den här hemma.  

Allra energidummast är dock Tyskland, med sin ”energiewende”.

– Ett av historiens två största politiska misstag var när Tyskland tog bort kärnkraften. Det andra var japanernas anfall mot Pearl Harbour, det var ju så de drog USA in i andra världskriget; det enskilt största misstaget i krigshistorien. Det är fascinerande hur människor helt kan tappa det.

För tydlighet: Tommy är förstås tacksam över USA:s mobilisering mot nazismen. Det är ”dumheten” han vill åt. Med road förfäran analyserar han svenska reaktioner på Wagnergruppens upprorsförsök mot Putin (en färsk nyhetshändelse när vi ses).

– Här marscherar en krigsherre som tycker Putin är för mjuk i nyporna – och i väst jublar man: Ja, nu försvinner Putin! Men hur bra är det om efterträdaren är ännu hårdare?

Han skakar på huvudet, åt vad han anser vara en plågsamt utbredd oförmåga att analysera komplexa skeenden. Han exemplifierar med en nylig middagsbjudning, där han anklagades för att vara Putinanhängare.

– Putin är en idiot. Men att analysera det här kriget utan exempelvis minnet av Kubakrisen, när USA slog bakut inför tanken på kärnvapen på sin ”bakgård” Kuba, och utan att seriöst sätta sig in i Rysslands geopolitiska intressen – ja, det är helt enkelt korkat. Och vad skulle USA säga om Mexiko satte ryska kärnvapen vid gränsen?

Askungen kanske inte är den första figur man tänker på när man ser in i frispråkige Tommy Jacobsons fighting face. Däremot är hans liv något av en askungesaga. Med obändig livskraft – dock med några krascher under resans gång – har han stakat ut sin alldeles egna livsväg. 

Född i Linköping i slutet av femtiotalet i fattig familj. Pappan gravt alkoholiserad. Tommy fick inte gå på gymnasiet, högre utbildning var inget för ”deras sort”. Mamman hade tre jobb för att familjen skulle få ihop det, ändå hade han knappt råd att köpa kläder. 

– Släkt och grannar och andra i vår närhet såg ner på oss. 

Han blev vingnitare på flygplanstillverkaren SAAB – men efter ett par år blev kunskapstörsten starkare än de familjebaserade hindren, och han skrev in sig på gymnasiet, där han demonstrerade läshuvud. Nästa destination var ekonomprogrammet på Linköpings universitet. En drivkraft: att visa sina "Janteföräldrar" att han minsann kunde. En annan: att tjäna pengar. Fattigdom var ju lika med otrygghet och ofrihet.  

– Jag är inte socialdemokrat, partiet lämnade sina arbetarrörelsevärderingar för länge sedan. Men jag känner stor tacksamhet över den roll socialdemokratin har haft i Sverigebygget. Utan dem hade jag inte kunnat göra min resa.   

En praktikplats på Handelsbanken i Linköping ledde till ett kapitalförvaltningsuppdrag åt Norrköpings kommun. Snart värvades han till liknande uppdrag i Stockholm, med både stora företag och kommuner som uppdragsgivare.  

Det var yuppie-tider och det gick bra för Tommy. Strålande bra. Tillsammans med två andra "vise män" i branschen, startade han kapitalförvaltningsbolaget Trevise. Karusellen snurrade allt snabbare. Tommy utvecklade hybris, gick i breda hängslen, rustad till strid varje dag. Han trodde – han visste! – att han var störst, bäst och vackrast. I Stockholm, Sverige, världen. En skithög, helt enkelt! Renons på ödmjukhet, och långt ifrån vis. 

Trevise köptes upp av en storbank, Tommy jobbade kvar, och kände stor stolthet när finansminister Bosse Ringholm skrev under banklicensen och Trevise Bank blev verklighet. 

Fast i Tommys livsbagage hittar vi inte bara Jante och en alkoholiserad far, utan också såväl ADHD som bipolär sjukdom.    

Att en så orolig själ är svår att ratta kan inte förvåna någon – och vid millennieskiftet kraschade Jacobson totalt. Han hade jobbat dygnet runt, tappat koncentrationsförmågan på möten, kräkts i stort sett varje morgon och drabbats av återkommande gråtattacker på uppemot 20 minuter. På nyårsdagen år 2000 hittade ex-frun Susann honom på golvet i radhuset i Huddinge, och såg till att han lades in på psyket. 

Kontakten med vårdpersonalen exponerade honom för andra värderingar än de han själv hyst alltför länge. Akut själviska och inspirerade av figuren Gordon Gekko i fimlen Wall Street. ”Greed is good”. ”Money never sleeps.” För första gången upplevde han verkligt goda människor som brydde sig om och ville hjälpa utan att begära något tillbaka. Världen var, kunde han nu ana, inte nödvändigtvis ett allas krig mot alla. Här såddes fröet till en själslig resa som fortfarande pågår, och där självaste Jesus skulle bli medpassagerare.  

När Tommy Jacobson sedan talade ut om sin utbrändhet i media, fick han från sin förre chef höra att ingen i affärslivet någonsin skulle våga satsa på honom igen. 

– När jag tog upp det konkurrensavtal, alltså "jobbkarantän", som jag förväntade mig att jag måste skriva under, fick jag höra att det inte behövdes: "Du kommer ändå aldrig att jobba mer i den här branschen".  

Att mer eller mindre dödförklaras vid 42 års ålder väckte ett rödglödgat revanschbegär hos Jacobson. Eller längtan efter hämnd? Han älskar hämndfilmer och rekommenderar Law Abiding Citizen, där en supersmart säkerhetsexpert genom skickligt iscensatta och gruvliga mord hämnas på hela Philadelphias rättsapparat, efter att en man som mördat hans familj kommit för lätt undan. 

– Fast jag gillar inte slutet på filmen, när hämnaren till slut besegras av snuten…  

Hämndtemat kommer upp igen när vi pratar om hur Tommy mötte Gud och Jesus 2012. En himmelsk dialog han numera driver tillsammans med två vänner varje söndag på konditori Vete-Katten. De kallar sig ”The Right Church”. Right som i "rätt". 

Tommy backar upp nästan allt vad Jesus förkunnar. 

– Läs Bergspredikan, där hittar du hur du ska leva. Förutom en grej. Det här med att "vända andra kinden till", det kommer jag aldrig att ställa upp på. Jag tror mer på den gammaltestamentliga principen ”öga för öga, tand för tand”. 

Hämnd, alltså. Den bästa serveras i regel kall. Gärna i form av att lyckas bättre än den man hatar. Sagt och gjort, kort efter kraschlandningen drog han igång kapitalförvaltningsbolaget Quesada tillsammans med en av de tre vise männen, Sune Nilsson. Resultat: Succé. Förvaltningsvolymen ökade från en miljard till sex miljarder på fem år.  

Under 00-talet hann han också med att bli ett känt namn för den allsvenska fotbollspubliken, genom sitt engagemang i Djurgården. Quesada finansierade de uppmärksammade köpen av sedermera mångfaldiga landslagsmännen Andreas Isaksson och Kim Källström. Senare, 2009, valdes han till ordförande i Djurgårdens IF Fotboll. Men fotbollsengagemanget kostade (i form av mediestormar och jobbiga fans) mer än det smakade, och är för Tommy ett avslutat kapitel. 

Dock med följdverkningar in i nuet. Under tiden i Djurgården drogs projektet Goodsport i gång, en stiftelse som med verktyget idrott strävar att göra samhället bättre för barn och ungdomar, inte minst i "orten". Till exempel genom ökad tillgänglighet, som kvällsbelysta fotbollsplaner.  

Och som framkommit redan brinner Tommy Jacobson för vässad integration. 

Både i skrift och på bild kan Tommy ge ett tufft intryck, gränsande till hårt – kanske rentav skrämmande för somliga. Om vi först tar de hårda åsiktspuckarna, kan vissa säkert provoceras av dem. Men under förra årets sista decennier var det vanligt att näringslivsprofiler var högaktiva i samhällsdebatten: Curt Nicolin, Percy Barnevik, Hans Werthén, PG Gyllenhammar, Ian Wachtmeister, Rune Andersson med flera. I dag är det mycket tystare. Och vem är i längden betjänt av dagens klimat där människor smyghåller på sina åsikter, och att reella samhällskonflikter döljs bakom skål och vägg? Demokratin utvecklas bäst när divergerande åsikter och samhällsanalyser går i öppen dialog med varandra. Svensk konsensusmentalitet har i vissa avseenden tjänat oss väl historiskt - men ibland är den bara en ursäkt för feghet. 

Och Tommy Jacobson är inte feg. 

Och så har vi utseendet! Det är ju som det är… det vill säga han ser mer ut som en gatubuse än en framgångsrik finansman. Det innebär en nackdel och två fördelar. Människor han möter kan få upp garden onödigt mycket, som om de ska bli attackerade, vilket kan bromsa förtrolighet. Men å andra sidan är det förstås inte fel att ingjuta hälsosam respekt hos dem som annars är beredda att utnyttja en. Och den andra fördelen? Jo, när det sedan visar sig att den riktige Tommy är en mjukis, en nyfiken lyssnare och stöttande lagspelare som bärs av övertygelsen att själv inte är bäste dräng, utan att hans framgång till allra största del beror på tur med tajming och skickliga medarbetare, ja, då har han så att säga överraskat åt "rätt" håll. En psykologisk bonuseffekt när han inleder en ny bekantskap. 

I dag utgör Zenith Group Tommys professionella bas. Han har också under 2000-talet hunnit skriva fem böcker om affärslivet. Skrivandet har för övrigt följt honom genom åren. I tjugoårsåldern gick han upp till Östgöta-Correspondentens redaktion och bad om – och fick igenom – att få skriva om ny musik, mot i princip skivor och konsertinträden som ersättning. Han skrev också brev till Jan Guillou med förfrågan om att få bli oavlönad assistent. Brevet är ännu obesvarat. Romanrefuseringar har han också hunnit samla på sig. 

Inget konstigt i detta. Journalisten och romanförfattaren har ju nästan samma arbetsbeskrivning som investeraren: att begripa världen och människorna, och vart vi är på väg. (Skillnaden: Skribenterna torgför genast vad de kommer fram till, investerarna smyghåller gärna på informationen tills ordern är avslutad.) 

Zenith investerar till största del i tech. Bland innehaven kan nämnas kommunikationsappen Truecaller (numera bara i Tommys privata portfölj) och högtalar- och hörlurstillverkaren Zound Industries. I våras blev det rubriker i affärspressen i samband med att Zound köpte ikoniska hörlursfabrikanten Marshall, med anor från sextiotalets England och känt för sin retrodesign, och Zound blev Marshall Group. Han har det som sitt livs bästa affär – varför? 

– Vi gick från att vara ett licensbolag till att bli ett varumärkesbolag och fördubblade värdet över natten. 

Zenith beskriver han som en härlig storfamilj. På kontoret vid Stureplan finns nio anställda; en nyckelroll spelas av hans assistent Nicole Hyltefors, som bidrar med goda råd, koll på schema och vardagsplikter samt inte minst ett välbehövligt lugn i den ibland hetsiga och stressande jobbmiljön.  

Tommy är inte VD. Hans roll är ledarens. Han hoppas och tror han är bra på att inspirera, missionera, stötta andra. 

– Det är roligt att se unga människor växa. Och jag är bra på att anställa. Jag har byggt en hel karriär på att anställa rätt människor. 

Här ligger en stark betoning på just "människor". Den Tommy som för länge sedan vrängde av sig sina Gordon Gekko-hängslen och därefter gjort en själslig resa, jobbar ju med varelser av kött och blod, inte resultatenheter. 

– Man får vara skör och ledsen hos oss. Man ska gärna utvecklas, inte bara i jobbfunktionen, utan också andligt. Och det ska vara kul att jobba, samtidigt som man inte ska vara rädd för att säga ifrån när det är för mycket. 

Siffrorna är förstås viktiga: sista raden i bokslutet. Men hjärtat måste vara med. Vi övergår till att prata investeringsfilosofi. Som för Tommy i grunden alltså handlar om att investera i människor – ekonomiskt, emotionellt, intellektuellt – och inte i aktier. 

– Det är så tråkigt att sitta vid en terminal. 10 öre upp, en krona ner… Jag har aldrig varit bra på aktier och anser att man i princip inte kan slå index långsiktigt, marknaderna är alldeles för genomlysta. 

Här några av hans hållpunkter innan han gör en investering: 

Inga startups. Verksamheten ska vara igång och ha riktiga intäkter, eller åtminstone en tydlig intäktsmodell.  

Fler än en grundare. En gång satsade han på en ensam grundare vars fru plötsligt rymde med barnen till Ibiza. Det företaget gick i backen. 

Endast minoritetsägande. Grundarna ska alltid ha en stor uppsida om det går bra. 

Ogärna börsnoterade verksamheter. Börsen är egentligen inte bra för ett bolag. Compliance-jobbet har blivit drygt, avseende både regelefterlevnad och ”mediafjäsk”. Ett styrelsemöte i ett börsnoterat bolag  kan ägnas åt 80 minuter compliance och bara 20 minuter business.  

Strunta i långa, utförliga affärsplanerna. Alla affärsidéer går åt skogen, de flesta permanent. De som lyckas bygger på ”produktiva” misslyckanden, det vill säga de leder till omtag, ny analys, förändring.  

Tommy – som kallar sig ”patologisk optimist” – är en entusiastisk förespråkare av misstag. 

– Du ska göra misstag. Det är faktiskt ett måste, annars får du inte stanna. Men gör du samma misstag två gånger, får du gå. Jag brukar säga att min magkänsla som investerare består av mina ackumulerade fiaskon.  

En annan investeringsparameter: Han måste tycka om de människor han satsar på. Och de ska gärna ha ett revanschbegär.  

– Det kan låta fördomsfullt, men de som inte har ett sådant begär saknar ofta de sista procentens driv. De måste inte på samma sätt bevisa sig. Och fördomar stämmer ju ofta, eller hur? 

Han nämner ett av sina barn i sammanhanget. 

– Jag kan titta på henne, hur vacker hon är, och hur hon egentligen inte behöver anstränga sig, för hon har ju mycket serverat. Hon vet det. Och hon vet att jag vet att hon vet det. Och så tittar vi på varandra och ler. 

Tommy är – det vet ni vid det här laget – inte lagd åt det politiskt korrekta hållet. Ett uttalande i affärspressen (tidningen Chef) väcker därför viss förvåning: "Jag satsar bland annat på kvinnor för att de presterar bättre. En massa forskning visar att kvinnor genererar bättre avkastning än män". 

Fokus ställer followup-fråga kring detta.

Om detta stämmer, varför har inga stora techbolag startats av kvinnor – här kan väl knappast skyllas på gamla älgjakts- och bastustrukturer som håller kvinnorna borta? 

– Det har du rätt i. Det är för mycket offerkofta hos en del tjejer, man skyller på killarna, på att någon i familjen var alkoholiserad… Det är en generationsfråga också. Det här är väl något jag får skit för, men jag menar att de unga är av sämre virke än oss som gått före.  

Om den ekonomiska nära framtiden är han, i linje med sin optimistiska läggning, förhoppningsfull. 

– Löneökningarna landade under inflationen, och Riksbanken har gjort det bra med aggressiva höjningar. Kriget, i all sin hemskhet, är inget som stör affärerna efter den initiala chocken. 

Och sina rallarsvingar mot politiker till trots; det svenska investerings- och tillväxtklimatet är gott. 

– Från min horisont står endast småjusteringar på önskelistan gällande sådant som skatter och lagar och regler. Även bortom det politiskt styrda har vi mycket som talar för oss. 

Han nämner "klustereffekten"; affärsaktiva kan enkelt odla personliga kontakter i hot spoten runt Stureplan, en omständighet som även internationella storspelare gillande nämner. Vi har också bra kapitalister. 

– Sådana som Niklas Zennström, Daniel Ek och Niklas Adalberth återinvesterar ju i verksamheten. 

Avslutningsvis: Vad är meningen med Tommy; och med Livet? 

– He did it his way, ska det stå på gravstenen, och de får gärna spela Sinatra på begravningen. Jag är nöjd med livet, så länge jag kan bidra, och jag älskar mitt jobb. Riktigt rik blir jag aldrig, men det är okay. Ska man skrapa ihop 5 miljarder och mer, måste man kliva över lik. Det kommer jag aldrig göra! 

* * *

Läs även: Björn Ranelid: Jag kommer att segra i det långa loppet

Läs även: Bland kukar, raukar och katter lever en drottning