Trädgården är naturens försoning med civilisationen
Nature writing. Alla från Keats till Kerstin Ekman har försökt fånga bandet mellan människan och naturen. I trädgården förenas det vilda och kultiverade.
Låt mig inleda med nederlag: Det är inte möjligt att skriva om nature writing. Nog för att naturskildringar i gemen och Thoreau i synnerhet tråkar ut mig men hindret består i två symbiotiska frågor vilkas svar blir färre ju mer de söks: Var börjar civilisationen och var slutar i så fall naturen? Vad är näktergalens läte när jag hör det och tänker att Keats tidiga död när allt kommer omkring inte motsäger Wordsworth – ”nature never did betray the heart that loved her” – utan illustrerar storhetsvansinnets eskatologiska betydelse för skapandet?
Påstår jag att den som skriver om naturen skriver om sig själv innebär det avdrift, det klinamen Alfred Jarry använde som mall till patafysikens undantag och imaginära lösningar och som Harold Bloom lät känneteckna senare poeters halvt avsiktliga felläsningar (”misprision”) av sina föregångare. Rörelsen genom den egna viktens vakuum. Det finns lika ont om värde i att intervjua naturen som det finns i att intervjua en prosaist om dennes berättelsekonst. Är det viktigt att veta huruvida man är solen eller solens träffpunkt om helheten strålar?
Som varande människans verk bringar litteratur om naturen ord åt kunskap inga ord kan arrangera. Universellt och partikulärt. Premissen är masken framför självporträttet. Kultur, inte natur. Det är där jag går bet. Är naturen ens en plats? Vad söker författarna extrahera som inte bäcken, berget och heden för länge sedan sugit upp och förkastat? Som de redan är. En absolut natur i analogi med Novalis absoluta bok eller den absoluta musikens narrativa avståndstagande? Arbetar de sig egentligen bort från naturens elementa, mot encyklopedi utan språkligt värdesystem och språk utan sociala former? Tomrumstotalitet så som hänryckt hos Flaubert och Mallarmé: det vita arkets allomfattande visdom och mystik.
Lars Andersson berättar i sin rika biografi om vännen Göran Tunström (Göran Tunström – försök med ett liv, 2025) hur han en gång behövde ”fästa landskapet i minnet”. Tunström rådde: ”Kasta en sten. Då får du landskapet framför dig in i armen, in i kroppen.” Att internalisera naturen får sägas vara en svensk disciplin, speglad i religionens privata karaktär och folkfilosofins brist på tydlig dikotomi. Att naturen är inlemmad likt medvetandet gör att vi sällan berör naturskrivande explicit.
Området nature writing samlar poesi och fiktion, essä, ekokritik och dagbok. Här hemma märks Patrik Svenssons Ålevangeliet och Kerstin Ekmans Gubbas Hage, i England Kathleen Jamies reflektionsprosa och Robert Macfarlanes animism, i Tyskland Peter Wohllebens skogsböner och i USA Mary Olivers promenadpoesi, Jennifer Ackermans storsäljande The genious of birds och Richard Prums darwinistiska predikan i The evolution of beauty. Den brittiska vågen väcktes 1996 med Roger Deakins Waterlog. Simturen ur ”frog’s eye view” genom sjöar, floder och kanaler är en nedsänkning i vattnets idéhistoria och ”a way of getting under the skin of things”. Deakin blir en parallell till Jorge Luis Borges novell Trädgården med gångar som förgrenar sig där en intrikat roman och en jämlikt komplicerad labyrint uppdagar identisk konstruktion i tiden. Kvantmekanik alltså. Vi är åter i avvikelse och hålighet.
För mångkonstnären Ian Hamilton Finlay (1925–2006) var torgskräcken ständig kompanjon. Rädslan inför öppna ytor – som också är lockelse – inverkade distinkt på hans föregångsroll inom den konkreta poesin, materialiserad på 1960-talet när Finley tillsammans med hustrun Sue grundade skulpturträdgården Little Sparta på gården Stonypath i Pentland Hills, ett skevt ögonkast från Edinburgh. Mottot “certain gardens are described as retreats when they are really attacks” ger inblick i vad det är för slags värld vi har att göra med. Pastoral bryter in i antiken som i sin tur genomkorsar krigsreferenser, romantik och fransk revolution; det var giljotininstallationen på Documenta 8 i Kassel 1987 som gav internationell namnkunnighet. Anfall från alla håll. Tillbakadragande från lika många. Kvar är öppen yta. Men utan skräck. Den har byggts bort.
1903, i ett brev till Lou Salomé, formulerar Rilke undanträngningen med hjälp av Rodins solitärt verkande öga: ”Det han ser och med seende omger är för honom alltid det enda, världen, i vilken allt försiggår; då han formar en hand, så är den ensam i rummet, och det finns ingenting utom en hand /…/” In i dessa interiörer tränger Gaston Bachelard då han i Jorden och viljans drömmerier återger klippan som ”en stor moralist, den lär ut modet” och erinrar om den katolska begravningsplatsens reducerade natur, hur de ljusgenomträngda skulpturernas utfyllnad av luften gör besökaren till ett blanksteg, en genskjutning av materiens inneboende agorafobi.
Som självdeklarerad avant-gardener utvecklade Hamilton Finley Little Sparta till en konceptuell motståndshandling. Lyriken omstöpte växtlighet till sin skönhetsekvivalent. Le mot juste blev träd, träd strof. För varför skilja dem åt om de talar samma död och liv, samma ambivalens hos mannen utan egenskaper och egenskaper utan man, på gränsen för ont och gott, den som enligt Solzjenitsyn inte dras mellan människor utan genom allas våra hjärtan och som Tzvetan Todorov i Le jardin imparfait skildrar som humanismens kvintessens. Trädgården som naturens försoning med civilisationen.
Denna fredsuppgörelse illustreras i en annan av Borges noveller. Huvudpersonen i Funes med det goda minnet får efter en olycka färdigheten att komma ihåg allt men mister förmågan att abstrahera. Varken autenticitet eller det artificiella når det tillståndet, bara tomrummet. Det är övergången mellan natur och civilisation och kan inte omtalas
Kasta en sten. Då får du landskapet framför dig in i armen, in i kroppen.
Låt mig inleda med nederlag: Det är inte möjligt att skriva om nature writing. Nog för att naturskildringar i gemen och Thoreau i synnerhet tråkar ut mig men hindret består i två symbiotiska frågor vilkas svar blir färre ju mer de söks: Var börjar civilisationen och var slutar i så fall naturen? Vad är näktergalens läte när jag hör det och tänker att Keats tidiga död när allt kommer omkring inte motsäger Wordsworth – ”nature never did betray the heart that loved her” – utan illustrerar storhetsvansinnets eskatologiska betydelse för skapandet?
Påstår jag att den som skriver om naturen skriver om sig själv innebär det avdrift, det klinamen Alfred Jarry använde som mall till patafysikens undantag och imaginära lösningar och som Harold Bloom lät känneteckna senare poeters halvt avsiktliga felläsningar (”misprision”) av sina föregångare. Rörelsen genom den egna viktens vakuum. Det finns lika ont om värde i att intervjua naturen som det finns i att intervjua en prosaist om dennes berättelsekonst. Är det viktigt att veta huruvida man är solen eller solens träffpunkt om helheten strålar?
Som varande människans verk bringar litteratur om naturen ord åt kunskap inga ord kan arrangera. Universellt och partikulärt. Premissen är masken framför självporträttet. Kultur, inte natur. Det är där jag går bet. Är naturen ens en plats? Vad söker författarna extrahera som inte bäcken, berget och heden för länge sedan sugit upp och förkastat? Som de redan är. En absolut natur i analogi med Novalis absoluta bok eller den absoluta musikens narrativa avståndstagande? Arbetar de sig egentligen bort från naturens elementa, mot encyklopedi utan språkligt värdesystem och språk utan sociala former? Tomrumstotalitet så som hänryckt hos Flaubert och Mallarmé: det vita arkets allomfattande visdom och mystik.
Lars Andersson berättar i sin rika biografi om vännen Göran Tunström (Göran Tunström – försök med ett liv, 2025) hur han en gång behövde ”fästa landskapet i minnet”. Tunström rådde: ”Kasta en sten. Då får du landskapet framför dig in i armen, in i kroppen.” Att internalisera naturen får sägas vara en svensk disciplin, speglad i religionens privata karaktär och folkfilosofins brist på tydlig dikotomi. Att naturen är inlemmad likt medvetandet gör att vi sällan berör naturskrivande explicit.
Området nature writing samlar poesi och fiktion, essä, ekokritik och dagbok. Här hemma märks Patrik Svenssons Ålevangeliet och Kerstin Ekmans Gubbas Hage, i England Kathleen Jamies reflektionsprosa och Robert Macfarlanes animism, i Tyskland Peter Wohllebens skogsböner och i USA Mary Olivers promenadpoesi, Jennifer Ackermans storsäljande The genious of birds och Richard Prums darwinistiska predikan i The evolution of beauty. Den brittiska vågen väcktes 1996 med Roger Deakins Waterlog. Simturen ur ”frog’s eye view” genom sjöar, floder och kanaler är en nedsänkning i vattnets idéhistoria och ”a way of getting under the skin of things”. Deakin blir en parallell till Jorge Luis Borges novell Trädgården med gångar som förgrenar sig där en intrikat roman och en jämlikt komplicerad labyrint uppdagar identisk konstruktion i tiden. Kvantmekanik alltså. Vi är åter i avvikelse och hålighet.
För mångkonstnären Ian Hamilton Finlay (1925–2006) var torgskräcken ständig kompanjon. Rädslan inför öppna ytor – som också är lockelse – inverkade distinkt på hans föregångsroll inom den konkreta poesin, materialiserad på 1960-talet när Finley tillsammans med hustrun Sue grundade skulpturträdgården Little Sparta på gården Stonypath i Pentland Hills, ett skevt ögonkast från Edinburgh. Mottot “certain gardens are described as retreats when they are really attacks” ger inblick i vad det är för slags värld vi har att göra med. Pastoral bryter in i antiken som i sin tur genomkorsar krigsreferenser, romantik och fransk revolution; det var giljotininstallationen på Documenta 8 i Kassel 1987 som gav internationell namnkunnighet. Anfall från alla håll. Tillbakadragande från lika många. Kvar är öppen yta. Men utan skräck. Den har byggts bort.
1903, i ett brev till Lou Salomé, formulerar Rilke undanträngningen med hjälp av Rodins solitärt verkande öga: ”Det han ser och med seende omger är för honom alltid det enda, världen, i vilken allt försiggår; då han formar en hand, så är den ensam i rummet, och det finns ingenting utom en hand /…/” In i dessa interiörer tränger Gaston Bachelard då han i Jorden och viljans drömmerier återger klippan som ”en stor moralist, den lär ut modet” och erinrar om den katolska begravningsplatsens reducerade natur, hur de ljusgenomträngda skulpturernas utfyllnad av luften gör besökaren till ett blanksteg, en genskjutning av materiens inneboende agorafobi.
Som självdeklarerad avant-gardener utvecklade Hamilton Finley Little Sparta till en konceptuell motståndshandling. Lyriken omstöpte växtlighet till sin skönhetsekvivalent. Le mot juste blev träd, träd strof. För varför skilja dem åt om de talar samma död och liv, samma ambivalens hos mannen utan egenskaper och egenskaper utan man, på gränsen för ont och gott, den som enligt Solzjenitsyn inte dras mellan människor utan genom allas våra hjärtan och som Tzvetan Todorov i Le jardin imparfait skildrar som humanismens kvintessens. Trädgården som naturens försoning med civilisationen.
Denna fredsuppgörelse illustreras i en annan av Borges noveller. Huvudpersonen i Funes med det goda minnet får efter en olycka färdigheten att komma ihåg allt men mister förmågan att abstrahera. Varken autenticitet eller det artificiella når det tillståndet, bara tomrummet. Det är övergången mellan natur och civilisation och kan inte omtalas
Kasta en sten. Då får du landskapet framför dig in i armen, in i kroppen.
