Underbart när ”Rage” för framtiden till Dramaten

Hur kan teatern tala om tillståndet i världen? Med anarki, tv, våld och Bergmans keps. Av alla konstarter är teatern den mest krismedvetna, åtminstone i Sverige. Det beror inte på dålig finansiering, även om det bidrar. Det beror på att teaterskapare tvivlar på sin egen konst. Vad är teater bra för? Vad kan teatern göra som övriga konstarterna inte kan?

Svaret brukar formuleras ”närvaro”. Den som köper en teaterbiljett kan se från tv kända skådespelare In Real Life. De är bara några meter bort och alldeles verkliga, inte avatarer (även om en del, åtminstone på tv, uppför sig misstänkt likt sådana). Så om teaterchefen fångar några skådisar när de är på språng mellan tv-sofforna och väljer en pjäs med få roller som handlar om problem i en familj blir publiksiffrorna hyggliga. Och räcker inte pjäserna av Ibsen, O’Neill, Norén och dramatiseringar av Bergmans filmmanus kan Alex Schulman skriva ihop ett hyggligt familjedrama. Men när detta börjar kännas som uppvärmd gröt – vad ska en teaterchef då göra?

Dramaten har kallat på den schweiziske teatermannen Milo Rau som det senaste decenniet framstått som något av de europeiska teaterfestivalernas frälsare. Rau är den minst neutrale schweizare man kan tänka sig, och läser man hans uttalanden som aktivist kan man undra vad berömmelsen kommer sig av. Svaret finns i hans uppsättningar. Rau är både praktiker och teoretiker och tror att teatern kan mer än spela fram känslor. När han nu återkommer till Dramaten med en nyskriven pjäs är förväntningarna stora, inte bara i Sverige. 

Rage med undertiteln Anarki släpps lös över världen är ämnesmässigt kanske inte så provocerande som upphovsmannen sagt (trots allt konkurrerar ju teatern med tv-serier och filmer där det inte råder någon brist på dystra framtidsvisioner). Men den är ett av få genomtänkta försök att skapa teatral teater och ge oss en upplevelse som film eller tv inte förmår. 

Publiken möts av ett citat ur Eddan och när ridån går upp befinner vi oss utanför en elegant sommarstuga välbekant från Norén, svenska 70-talsfilmer och en och annan tv-serie. En vacker medelålders kvinna pratar med sin hushållerska om en blankett de fyller i. Vuxna barn anländer med vänner och plötsligt är vi inne i en Norénpjäs av det lättare slaget. Familjen på scenen slänger käft. Barnen driver med sin mor som inte låter någon glömma att hon är, och framförallt har varit, en synnerligen framstående skådespelerska. På väggen hänger hennes jakttroféer: Bergmans basker, en t-shirt Godard använde i La Chinoise, ett gevär från Måsen, en yxa från något Hollywood-spektakel osv.

Vi i premiärpubliken fnissar förtjust (Milo Rau har läst in allt om svensk kulturvärld och trycker på precis rätt tangenter för att få den bildade medelklassen att fnissa). Det är småmysigt, men inte så intressant, så jag börjar fundera på scenografin. Varför har scenografen byggt upp sommarhuset på en svängscen som roterar och placerat en storbildsskärm ovanför, så att det är lättare att se skådespelarna på monitorn än på scenen? Jag minns hur Katie Michell använde samma teknik för att visa hur Julie tjuvlyssnade när Jean talade med Kristin i sin omtalade tysk-brittiska uppsättning 2012 av Fraulein Julie. Men Rau är uppenbarligen inte intresserad av närhet. Publiken får stå ut med att se skådespelarna på monitorn fastän de finns någonstans i scenbygget.

Så får världen en knuff ur sin bana. På mobilerna kommer nyheten att landets statsminister mördats och att undantagstillstånd utlysts. Men det är svårt för gestalterna på scen att ta in nyheterna bakom alla ord precis som det är svårt för oss i publiken att se skådespelarna bakom all dekor. Pladdret tar vid igen.

Rau behärskar som Hitchcock konsten att skapa spänning genom att visa något trivialt. Tragedin får kropp först när två unga grannar kommer på besök. De är lite konstiga men det är inte A Clockwork Orange – besökarna känner ju familjen. Den enda som förstår faran är den som står utanför: hushållerskan som i själva verket är en litteraturprofessor på flykt från Island.

Skräckdramat rasslar långsamt igång som en stridsvagn. Precis som i flera av sina tidigare uppsättningar utgår Rau från att vi tar till oss händelserna på distans. Det finns en koppling mellan Raus tv-kameror och Brechts ”Verfremdungsteknik” – alltså teater där vi påminns om att vi ser en representation, inte en verklighet. Visst går det att se skådespelarna genom fönster och dörrar på huset som snurrar på vridscenen, men det blir så mycket tydligare i monitorn. En ofullständig tydlighet – som på tv-nyheterna. Pjäsen utspelas i avståndet mellan publiken och det som visas.

Bruset från omvärlden, den anarki Eddan varnat för, når oss indirekt. Att händelsen utspelas framför oss ger ingen förståelse. Raus berättarstruktur påminner om Robert Altmans film Short Cuts i vilken disparata fragment fogas till en helhet som hela tiden ändrar sig. Purister kan förstås hävda att det inte är ”ren” teater, men just det är styrkan. Rau använder allt från tv till klassiska monologer riktade direkt till publiken ­- och Rage lyfter.

Rau är en av få samtida regissörer som i Peter Brooks anda vågar skriva övergripande om sin konstart samtidigt som han sätter upp pjäser. I boken Was Teheater Kann argumenterar han mot att modernisera gamla klassiker. Det är inte kreativt, menar Rau, som i stället försöker göra teater där själva föreställningen är en slags process. 

Likt många dramatiker är Rau fascinerad av rättegångar (tänk på alla filmer och tv-serier om advokater). I Rage finns ingen rättegång, men dialogen mellan kulturgänget i villan och de två ondskefulla besökarna gör publiken till jury – vi måste värdera deras anklagelser och försvar. Eftersom pjäsen är full av missförstånd, åtrå och minnen gäller det för publiken att i all information hitta den linje författaren inte ger oss. Det fungerar därför att skådespelarna är så bra. 

Elin Klinga briljerar som åldrad stjärna, Alva Bratt glimrar som gästspelande halvgudinna från Hollywood – både verklig och påhittad. Simon Edenrots mördare övertygar. Vi tror på Hulda Lind Jóhannsdóttirs litteraturvetare.

Föreställningen käftar emot Wittgensteins berömda tes ”vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. Rage är teater som utspelas i det ögonblick framtiden formuleras på scen och utanför salongen. Den låter oss ana hur det skulle kunna gå – om det inte vore som det är.  

Rage är en föreställning som kommer att stanna i minnet och säkert spelas på andra scener. Den som vill ha psykologi har kanske inte så mycket att hämta. Den som oroas över framtiden och sin egen oförmåga att beskriva den kommer att trollbindas. 

Den avslutande monologen som framförs av Alva Bratt slutar med ett ord från en Godardfilm: ”déguelasse”. Äckligt. Men föreställningen är underbar. 

Toppbild. Nikola Borggård Gavanozov bär geväret från Måsen i nya Rage på Dramaten. Foto: Sören Vilks

***

Läs även: Shanti Roney bär Jävla karlar rätt igenom

Läs även: En pompös och uddlös satir