Vad ska vi ha Alva till?

Text: Ulrika Knutson

Inom socialdemokratin var Alva Myrdal på ålder­domen så populär att partiet rentav försökte censurera sonen Jan Myrdals litterära modermord i »Barndom« – en av hans bästa böcker. Så populär att Olof Palme till slut hördes muttra: »Alva ska alltid sjunga med änglarna.« Det var två dagar före folkomröstningen om kärnkraft, när Alva plötsligt gick ut och stödde Linje 3 (nej till fortsatt utbyggnad).

Men plötsligt hade Alva och Gunnar Myrdal gjort allt fel. Det var deras skuld att barn får vara för länge på dagis, att svenskarna blivit kyliga nakenbadande ­sociala ingenjörer med steriliseringskniven i högsta hugg. Och Alva var värst. Särskilt sedan barnen hade sagt sitt. Länge satt hon tjudrad vid det dåliga moderskapets skampåle.

Men nu är Alva trend. Efter några decennier i kylskåpet kliver hon fram, fräsch och chic som förr – och lika provocerande.

Nog har vi behövt Myrdals. Det är svårt att tänka sig det svenska nittonhundra­talet utan dem. Särskilt som det är tunnsått med intellektuellt utmanande kvinnor i sossetoppens historia.
Det är också svårt att komma undan Myrdals. Alva och Gunnar donerade hela sin stora brevväxling till Arbetarrörelsens arkiv. Inte bara breven, utan tvätt­notor, kassaböcker, pappersservetter. Allt detta enorma material blev tillgängligt år 2000, och DN-journalisten Kerstin Vinterhed var först på plan redan 2003, med sin förälskade hyllning till Alva och Gunnar: »Kärlek i tjugonde seklet«.

Och nu kommer historieprofessorn Yvonne Hirdmans stora biografi över Alva Myrdal – »Det tänkande hjärtat«. Och i augusti Lotta Grönings »Kvinnans plats – min bok om Alva Myrdal« där hon med Alva som inspiration även går till storms mot arbetarrörelsens patriarkala förstelning och brist på visioner.

Jag tror att man redan nu törs utnämna Yvonne Hirdmans Alva-biografi till en av årets stora bokhändelser. Den andas Augustpris. Det är psykologisk thriller, kärleksroman och skarp historik på samma gång. Hirdman är en passionerad forskare med personlig röst. Hon går i dialog både med Alva och läsaren, och trots det starka engagemanget för Alva utesluter det inte alls kritiska läsningar. Hon har valt att iscensätta Alvas »genusdrama«, och roligare än så här lär det inte kunna göras – inte hemskare heller.

I förordet suckar Yvonne Hirdman över att det känns »som om hon dragits in i en andlig trekant«, med Alva och förföraren Gunnar. »Jag kommer på mig med att liksom smussla undan – eller inte se – hans mer obehagliga sidor, samtidigt som jag minsann inte skonar henne. Det är det genusinflammerade ögat som läser.« Så sant. Hirdman är också en stilsäker kritiker. Alvas inlindade bisatser och grumliga tankegångar är irriterande. Den självförhärligande Gunnar är en roligare skribent.

Men det krävdes två i en tango. Och de var två hela livet, i kärlek och arbete, men inte alltid i fas. Yvonne Hirdmans arbetsbok igen: »Tänk dig detta: skilda sovrum – skrivborden ihop.«

Den unga Alva Reimers – hon är faktiskt bara 17 år när hon möter studenten Gunnar – kallar sin barndom djävulsk. Mammas fel. Det är frestande att lägga familjen på analyssoffan i tredje och fjärde led. Alvas mor vantrivdes intensivt med moderskapet, men förvägrade dottern utbildning. Alvas egen son Jan, kommer också att ställa sin mor till svars för en vidrig barndom.

För Alva blir Gunnar biljetten till studier och intellektuell respons, bort från familjens fängelse och den snörpta kvinnokorsetten. Tacksam förgudar hon honom mer än gärna, något hon får äta upp.

För det är han som gör karriären, medan Alva länge frustrerat trampar i bak­sätet.

Nationalekonomen Gunnar spås en lysande politisk framtid, men det är hon som har den politiska begåvningen. Yvonne Hirdman visar också tydligt att det var Alva som politiskt påverkade Gunnar, inte tvärtom. Han valdes in i befolkningskommissionen, men det var hon som gjorde jobbet. Hon skrev hans motioner och drev honom i radikalare rikting.

1934 skrev de tillsammans »Kris i befolkningsfrågan«, fortfarande en av Sveriges bästa debattböcker någonsin. Frän, tydlig och faktaspäckad. Arbetarrörelsens förlag vågade inte ge ut den. Tor Bonnier sa att han knappt höll med på en enda punkt, men »Den är lysande skriven. Vi tar den«.

Myrdals pläderar för en aktiv socialpolitik, där kvinnorna på samma gång ska uppmuntras att föda fler barn och delta i yrkeslivet. Härtill behövs storbarnkammare, barnbidrag, bättre hygien och bättre bostäder. I boken talas förvisso i tidens anda om folkmaterialet, och steriliseringar, men att utpeka Myrdalarna som fascister är helt fel.

Men redan samtiden gycklade med »de sociala ingenjörerna«. Alva verkar nästan besatt av fiffiga detaljer. Hon talar faktiskt om behovet av folkhemsfiltar i tre kvalitéer: fattigfilten, medelpläden och lyxtäcket.

1938 reste Myrdals till USA, och tog starka intryck av president Roosevelts New Deal-politik. Staten skulle expandera medborgarna ur depressionen. Och de blev begeistrade över den amerikanska skolpolitiken, något som följt med till våra dagar.

Alla internationella uppdrag och resandet slet på äktenskapet, liksom Gunnars svartsjuka krav på Alvas tid. Först femtio- och sextiotalen är hennes skördetid. Då blir hon ambassadör, nedrustningsexpert och minister, under både Erlander och Palme.

Lotta Gröning betonar i sin bok att Alva alltid mötte motstånd från partitoppen, särskilt från Erlander och Gunnar Sträng.

Varken Alva eller Gunnar var några dussinmänniskor. De var tidigt medvetna om sin begåvning. Mig skrämmer ibland deras förakt för svaghet, inte minst svagheten hos dem själva. De fick aldrig ha fel. När Alva beskyller dem båda för att sakna talang för lycka, trots att de har allt, så snörper hjärtat ihop. Lycka kan varken förtjänas eller lagstiftas…

Med åren tröttnade Alva Myrdal på kvinnosaken. Inte för att jämställdheten var vunnen, utan därför att kvinnofrågorna inte var karriärbefrämjande. Den ocensurerade bitterheten i breven är inte vacker. Här ett brevcitat om SAP:s kvinnokongress, 1948:

»Kvinnokongressen var som en begravning för mig. Ohygglig stämning av inkompetenskult. De tjocka tanterna – goda husmödrar, goda partikvinnor, men antagligen otrevliga mödrar och dödkött till hustrur, vill följa bangarna. De röstade för hemminister i regeringen; innerst inne för att de är emot Karin (Koch), mot kompetens, intellektuella kvinnosakskvinnor, fackliga och yrkeskvinnor och för demagogiskt smicker …«

Är jag ensam om att stötas av ordvalet? Jag kommer faktiskt inte ifrån tanken att hon »borde ha valt sig ett annat folk«.

Intresset för kända kulturkvinnors och mäns privatliv har aldrig varit större än nu, som dokusåpastjärnor för intellektuella att spegla sig i. Visst, det personliga är politiskt. Och särskilt Yvonne Hirdmans bok är ett läsäventyr.

Till sist ändå en hädisk tanke: vad vore Alva Myrdal utan sitt dramatiska privatliv? Politiskt tillhör hon en annan tid. Kalla kriget är över, social ingenjörskonst omöjlig. Hade vi kunnat »använda« henne lika mycket i dag om hon inte hade haft dessa drag av tragisk-romantisk hjältinna?

Hade hon varit lika användbar om Gunnar hade varit en hygglig toffelhjälte som hjälpt till med disken?