Vänsterkoftornas Norrköping före kulturslakten
Moderaten Sophia Jarl skulle gå i taket över "Dogglerland". Kim Ekbergs film skildrar den "bortskämda kultureliten" i Norrköping.
Minns ni Norrköpings moderata kommunalråd Sophia Jarl – hon som skapade rabalder på riksnivå genom att ställa sig till doms över en bortskämd kulturelit och samtidigt föreslå att stadens kulturliv skulle integreras i ett tillväxtkontor?
Hon skulle med stor sannolikhet gå i taket över årets enda svenska bidrag på världens folkligaste filmfestival, den i Berlin, som pågår till 22 februari med Himmel över Berlin-regissören Wim Wenders som jurypresident.
Varför? Jo, för att Kim Ekbergs Norrköpingsskröna Doggerland är dränerad i dofter av folkhem, koftvänster och allmän retrospektion. Titeln syftar på istidens landområde, som en metafor för en stad som riskerar att snart stå under vatten; ett slags Atlantis, mellan undergång och utopi.
Först känns det lite som om Aki Kaurismäki skulle ha företagit sig att föreviga det anrika Norrköping, med fokus på de vackra fabrikskvarteren som buret av vatten en gång rymde en framgångsrik textilindustri. Det är 16 mm smalfilm och det är svartvitt. Det är Kockums och det är Arbetets museum. Det är ideell kultursyn och det är Kata Dalström som åter agiterar på scen. Ändå är filmen mer som en stilla vädjan att låta var och en komma till uttryck, hitta sitt uttryck – även om dessa inte är direkt lönsamma.
Den dagdrivande diaboloartisten Alf närmar sig 40 men bor fortfarande hemma hos mamma Anita. Hon ifrågasätter försiktigt hans ljusskygga umgänge – är inte Rogga en loser? – medan han försvarar både vänner och verksamhet. När hon lockar med croissanter direkt från ugnen har han tankarna någon annanstans. Alf tar sig fram på kulturscenen: från teater till tarot, gör en avstickare till Cinemateket i Stockholm, innan han mönstrar på en cirkusturné på kontinenten.
I ett filmsverige som letar efter identitet är det experimentfilmarna som bäst verkar ha funnit ett personligt uttryck: vitt skilda regissörer som John Skoog, Angelica Ruffier, Giovanni Bucchieri, Ville Gobi. Sista delen av Doggerland påminner om Gobis kortfilm Kräftor & Tennsoldater (finns på SVT Play). Där var det Leif Andrée som över ägg och cigg återförenades med sonen; här är det Anita Holm som förbereder frukosten i högsommarvärmen. Även om Doggerland är fiktion är det rimligt att anta att personerna ligger nära sina verkliga jag, och att regissören använder dem för att även reflektera över sitt eget sökande.
Efter visningen undrade en man i publiken hur mycket Ekberg inspirerats av Wim Wenders Med Alice på halsen (Alice in den Städten) från 1974. ”Det är en av mina favoritfilmer”, tillstod regissören, med tillägget dock att han ogillade Wenders festivaltal dagen före visningen, om att filmare ska hålla sig borta från politiken och inte göra filmer som är uttryckligen politiska – ett tal som möttes med stor kritik och bland annat författaren Arundhati Roys avhopp.
Doggerland står dessbättre aldrig och faller med politiska idéer eller tidstypiska markörer. Kim Ekberg tar mor- och sonförhållandet som förevändning för att berätta om människor som avviker från dagens krav på rationalitet och redbar framåtrörelse. Men regissören använder också det privata för att säga något om filmen som form och offentlighet, med en stegrande känsla av 70-tal och arkivfilm. Stundtals är det väl internt men det är också modigt att rikta kameran mot det egna, riktningslösa.
I väntan på att Alf ska återvända från sin turné fortsätter Anita koka sina disktrasor i hemmet. Det är ändå en rejäl dos liv filmen ger ifrån sig. Kulturpolitiker oavsett partifärg – liksom många andra i lågstatusfilmlandet Sverige – kommer sannolikt ha svårt att knyta an. För även om Doggerland är i sann mening lokal, är det nog i Berlin och i andra metropoler som filmen kommer hitta sin bästa publik.
***
