Var Picasso genial, banal eller bara elak?

– Inte visste jag att du är släkt med Picasso!

Flickvännen pekade på vykortet med en bild av Picasso med armarna i kors som jag klistrat på datorn. Varpå hon vände och gick ut. Det är något med Picasso och kvinnorna som behöver redas ut.

Den uppgiften har konsthallen Artipelag i Stockholm tagit på sig i en utställning som retar vissa och gläder andra. Museerna som inspirerade och utmanade Picasso låter inte så alarmerande men eftersom den gällande bilden av Pablo Picasso visar en man som utnyttjade de kvinnor han levde med och lämnade dem för att fortsätta en sällsynt framgångsrik karriär som konstnär och en sällsynt skamlös karriär som förförare vore det konstigt om inte vissa kritiker valt att recensera Picasso personlighet snarare än utställningen. Upplagt för debatt om manschauvinism, en gren där Sverige alltid går till final.

Artipelag har lagt en slalombana genom Picassos liv. Från en period i kärleken och konsten till nästa följer vi Picassos svängar och i varje relation med en ny kvinna förändras hans konst. Det gäller förstås också kvinnorna och det är deras verk som visas, inte Picassos. På Artipelag är en han blott en fantom som syns i de andras verk.

Den Picasso vi möter är en konstnär i utveckling som låter sig påverkas. Startskottet går i början av 1900-talet då Picasso är etablerad i Paris där han träffar Gertrud Stein som inte målade eller skrev mycket själv men vars våning utgjorde ett centrum för den tidiga modernismen. Vän av ordning kan anmärka att Stein inte arbetade nära Picasso, men hon påverkade honom på samma sätt som hon påverkade Hemingway och Joyce – i samtal. I en rolig dikt jämför hon Picasso med Napoleon.

If Napoleon if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him would he like it would he like it if I told him.

På utställningen kan man höra hennes egen inläsning av den långa dikten. Det är inte stor litteratur men roligt och detsamma kan sägas om många av de 150 verken som visas. Ibland är de rentav dåliga, men utställningen förmedlar experimentlustan, entusiasmen och de gränsöverskridande mötena mellan konstnärerna.

Ett möte som kom att öppna ett nytt fält för Picasso var när han träffade dansösen Olga Khokhlova som var verksam i Ballet Russe ledd av Serge Diaghilew. Picasso såg henne dansa och blev förälskad. Via den 27 år yngre Khokhlova som han gifte sig med, kom Picasso att arbeta för baletten dför vilken han gjorde kostymer och dekor till fyra av dansgruppens uppsättningar. Filmen med en rekonstruerad föreställning av Parade som uruppfördes 1917 är en fröjd att se. Dansarna är klädda som kubistiska konstverk och byggnader. Picasso inspirerades av marionetteater och gatulivet i Paris och utvecklar en spexig teatralitet. Cocteau som var drivande i projektet och den som drog in Picasso infogade olika maskinljud i Saties musik, säker på att det skulle göra baletten omtalad. Han lyckades, men den guldålder som följde blev kortvarig. Först kom börskriserna, sedan diktaturerna. Och paret Picasso-Khokhlova separerade.

Den intressantaste stationen i utställningen gäller Picassos arbete med Guernica, målningen av den spanska by som 1937 bombades av tyskt flyg på den blivande diktatorn Francos uppmaning. Från början hade Picasso tänkt sig att göra en annan målning men när fascisternas krigsbrott blev känt ändrades allt. Vid denna tidpunkt hade Picasso ateljé på rue des Grands Augustins. Där bodde han med Dora Maar som på uppdrag av en konsttidskrift dokumenterade Picassos arbete med målningen. De hade träffats 1935 då Maar var den mer kända av de två. Hon var en framgångsrik fotograf och dessutom bekant med ”tout Paris”, alla konstnärer som räknades. Hennes fotografier från arbetet med Guernica har visats många gånger och hade kunnat vara fler på Artipelag men det är ändå en fascinerande bildserie besökarna möter.

Picasso inspirerades av nyhetsrapporteringen. Men den viktigaste påverkan kom från Dora Maar som var mycket mer politiskt kunnig än Picasso. Exakt hur mycket Maar påverkade målningen är svårt att säga men utan henne hade Guernica knappast blivit 1900-talets mest omtalade politiska konstverk. Maar påverkade också Picassos fortsatta verksamhet genom att visa honom olika fotografiska tekniker, som ”glasradering” och hans collageteknik förändrades.

Dora Maar och Picasso separerade så småningom, men bägges fortsatta verksamhet vittnar om att de lärt sig av varandra. Maar övergick till måleri uppmuntrad av Picasso vilket en del kritiker tolkat som ett försök att hindra hennes karriär, men hon hade studerat konst och målat innan hon träffade Picasso. Hennes liv efter separationen gick upp och ner, delvis beroende på depressioner (hon vistades ett tag på mentalsjukhus och gick sedan i terapi hos Jacques Lacan). I hög ålder blev hon uppmärksammad på nytt och idag visas både hennes fotografier och måleri världen över.

Den som kanske bidragit mest till mytifieringen av Picasso är fotografen Lee Miller, som också var den kommersiellt mest framgångsrika av de åtta kvinnorna på utställningen. Miller var en suverän fotograf, numera mest omtalad för sina krigsbilder och sitt äventyrliga liv, men hennes surrealistiska fotografier från 30-talets Paris är ännu intressantare och hennes berömmelse ökar för vart år. Just nu visas hennes fotografier på Tate i London och 2023 kom en biopic. Hon tog hundratals porträtt av Picasso och det är förstås ett av dessa som syns på Artipelags affisch. Lee Miller visar nästan alltid Picasso som kraftfull och viril och hennes fotografier bidrog till ”myten Picasso”. Men jag fastnar framför ett underbart fotografi från en resa i Egypten. Det är taget genom en sönderriven slöja (som kanske täcker ett fönster) och visar ett kärvt landskap utanför som tycks vänta på att upptäckas.

Jämförda med Maar och Miller är de andra museernas bilder lättviktiga. Sylvette David – ”Flickan med hästsvansen” – var en tonåring vars far ville att hon ”skulle ha frisyr som en dansare han sett” och Picasso gick igång. Begreppet ”den manliga blicken” gäller förvisso hans sätt att avbilda henne men Sylvette David var inte Picassos älskarinna och inte själv konstnär. Hon var en siluett han fascinerades av och även om de många porträtten av henne inte tillhör hans bästa så bidrog de till att Picasso-affischer hamnade i tonårslyorna och Picasso på nytt blev en konstnär i takt med sin tid.

Är det konsthistoriskt viktigt? Knappast, men det visar hur Picasso under sitt långa liv påverkade allt från avantgarde till politik och ungdomsmode. Han skapade inte i sin berömdhets slottstorn utan var del av världen, banal och genial.

Mannen Pablo Picasso lär aldrig förlåtas av somliga. Det är kanske priset för hans provokationer. Uttalanden som att ”en perfekt spansk söndag ska innehålla mässan på morgonen, krogen till lunch och bordellen på kvällen” fungerade som marknadsföring.

Pendeln svängde på 60-talet när Françoise Gilot, den enda av kvinnorna som själv valde att lämna Picasso, publicerade boken ”Leva med Picasso” vilken starkt bidragit till den negativa bilden av Picasso som make och far.

Men i slutet av utställningen finns några keramiska verk han gjorde i samarbete med Suzanne Ramié i hennes berömda Madoura-studio i Sydfrankrike där också Chagall arbetade (fast helst då Picasso inte var där). Lekfullheten och glädjen de utstrålar borde räcka för att också Picasso ska finna nåd hos eftervärlden. Och även om inte en enda målning av Picasso själv visas på Artipelag är utställningen en tidsresa väl värd att göra.

***

Läs även: ”Jag vill göra något som är jävligt svårt”

Läs även: ”Alldeles för woke” – Macrons afrikanska kulturcentrum hänger på en skör tråd