Vår tids akilleshäl – den politiska ängsligheten

Det är lätt att tycka synd om Anders, Per Burells biträdande rektor i fläckig skjorta som suckande äter gårdagens färglösa pasta ur en plastlåda framför datorn, samtidigt som han går igenom skolans trygghetsplan.

Jo, klockan är visserligen tre men först nu äter han lunch. Allt för att hinna med alla målbilder som följer med den nya läroplanen.

Ovanpå det har en egensinnig kollega fått för sig att eleverna ska sätta upp Richard III, Shakespeares pjäs från 1597 om den puckelryggiga hertigen av Gloucester vars blodiga väg till kungatronen innefattar att han gifter sig med den unga änkan till en man han själv har mördat: Henrik VI. 

Cringe på temat övergrepp, tycker skolans neoaktivist Lea om engelskläraren Cornelias pjäsval. För där Cornelia ser en pjäs som kritiskt belyser makt och patriarkat, ser Lea en text som cementerar just dessa perspektiv.

Mångåriga dramatikern och regissören Mia Törnqvist är skicklig på att fånga samtidens ömma akilleshälar: saker vi alla reflekterar över men kanske inte lyckas sätta ord på. Alltid med en känsla för det djupt mänskliga. Senast på samma teater var det förljugna kärleksrelationer som sattes under lupp i Att skiljas. Här är det vår tids ängslighet som är dramats nerv – en rädsla för att göra fel, vilket i förlängningen riskerar att du kanske inte agerar alls. Allt utspelat i en grå och socialrealistisk miljö bestående av enkla trästolar, bord och soffa som fungerar som allt från skolans lärarrum till familjens kök.

Denna gång är persongalleriet tecknat med stora och tydliga penseldrag. Därtill sockrade med en portion humor.

Utöver Burells eftergivna offerkofta Anders finns här hans fru, Teresia Petterssons svala karriärist Conny som ”kanske är bisexuell”, och deras 17-åriga dotter Josefin (Hanna Loinder) som är nybliven vegan och i ständig opposition. Därtill då Carita Ivanovas stöddiga Lea och Ing-Marie Carlssons post-hippie-flummiga Cornelia.

Med andra ord är det bäddat för infekterade generationskrockar. Och så sker också när Gen Z:s kaxiga och miljömedvetna ”ta ingen skit”-världsåskådning krockar med 60-talisternas (får man gissa) mer traditionella värderingar.

Nej, som tonårsförälder är det numera svårt att navigera i ett landskap där allt du säger kan vändas emot dig. Där det du trodde var rätt och sant i stället anses vara obsolet – ett ord som används flitigt i pjäsen – och det inte spelar någon roll hur mycket kikärter du blötlägger för att vara veganen till lags när det ändå alltid blir fel.

Fram träder en förtryckt generation som i sin tur sedan förtrycks av sina egna barn. Därtill av ett diaboliskt skolsystem som går på äggskal för att inte kränka en elev, vilket kan riskera avhopp. För en elev mindre betyder en skolpeng mindre i ett vinstdrivande privata-skolaktörer-land.

Genom hela pjäsen vandrar så despoten Richard III:s skugga – ett självupptaget monster som den alltmer frustrerade Anders börjar identifiera sig med. Och känslan blir inte mindre av att hans fru plötsligt vill skiljas, just när han vill bjuda henne till Paris.

”Utan personligt ansvar” skulle denna pjäs också kunna heta. Ett visst släktskap finns med Lena Anderssons pragmatiska karaktärer som ofta får symbolisera svenskhet snarare än personer. Med den skillnaden att här blir det ändå mer av kött och blod.

Göra rätt kan säkert reta upp en och annan som tycker att Mia Törnqvist driver med en överkänslig generation. Men här ligger skulden lika mycket hos undfallande vuxna.

Vad den pekar på är snarare hur svårt det är att göra just rätt. Och att allt hänger samman.

***

Läs även: Dagens kulturmän är livsfarliga

Läs även: Underbart när ”Rage” för framtiden till Dramaten