Vem vill leva för evigt?
Elon Musk vill att vi ska kunna leva för evigt, men är det inte viktigare att leva lyckliga liv? Döden är god när generationsväxlingarna gör lyckan större.
Techmiljardärerna drömmer om evigt liv och drar en lans för ”transhumanismen”. Deras tanke bör tas på allvar, också om man vill avvisas den.
Min död är min. Den kommer att äga rum vid en bestämd tidpunkt och på ett bestämt sätt i framtiden. Är själva det faktum att jag kommer att dö av ondo för mig?
Nej, hävdade som bekant Epikuros. Vi är aldrig döda. Han hade rätt, vi överlever inte vår död. Vi är till exempel inte med vid våra begravningar. Kvar finns kanske min kropp, men jag själv är borta. Och den som är borta kan varken njuta eller plågas.
Men kanske är döden av ondo för oss rent instrumentellt. Vår död berövar oss bra liv vi hade fått njuta, om vi givits tillfälle att leva vidare? Man har talat om ”deprivationsteorin” om döden.
Den kan låta rimlig. Filosofins historia är emellertid full att försök att visa att vi inte behöver bekymra oss om döden ens som något som berövar oss gott liv. Det började redan med Sokrates.
Sokrates förklarade att inte ens kungen av Persien upplevde något som var bättre än drömlös sömn. Pessimismen har av åtskilliga filosofer erbjudits människor som tröst då det beklagat en förestående död. Så här drastiskt uttryckte till exempel filosofen Schopenhauer saken: Varje liv innehåller mer lidande än lycka. I själva verket är lycka bara avsaknad av plåga.
Jag tror dessa tänkare har fel. Jag föreställer mig att de flesta människor — men inte alla — för det mesta — men inte alltid — lever liv värda att leva. Då ett liv ändas genom förtida död berövas den som dör fortsatt gott liv.
Andra försök att trösta dem som ser döden som ett ont, utan att man hemfallit åt pessimism, har hänvisat till okonventionella synsätt på tid.
Nietzsches hade sin egen ”fluga”, som Hjalmar Söderberg uttryckte det, nämligen tanken om den eviga återkomsten. Varje händelse upprepas i det oändliga. Min lärare och kollega i Stockholm, Lars Bergströms, har velat representera tiden cykliskt (vi har döden framför oss, men också bakom oss). Albert Einstein gav oss den fyrdimensionella uppfattning av rumtiden. Allt finns, tidlöst, på plats, mitt nu, mitt tidigare liv och mitt kommande fram till min död.
Problemet med Nietzsches återkomst är att vi aldrig upplever den. Bergströms fluga är kanske bättre, men bäst är nog ändå fyrdimensionalismen. Fyrdimensionalismen innebär att mitt liv är avgränsat i rum och tid. Allt finns där, tidlöst. Min trätobroder Lars Gustafsson hade fastnad för denna uppfattning och på den punken var vi för en gångs skull överens.
Ändå kan man förstås önska att gränserna för det egna livet hade förskjutits. Man hade velat omfatta en större region av rumtiden, än den man beskars, och därmed mer av livets goda. Det är vad transhumanisterna är ute efter, uppbackade av techmiljardärer som Elon Musk. Man har förklarat att vi bör ta upp kampen mot åldrandet. Varje människa bör erbjudas om inte evigt så ändå radikalt utökat liv: ett liv som kan fortsättas så länge man har lust (och inte drabbas av någon olycka).
Vore ett fortsatt liv, för den som önskar, med till exempelvis en 40-årings vigör av godo för henne? Vore detta av godo för var och en av oss?
Jo, det vore av godo för var och en av oss. Men här behövs en begreppsbestämning. Vad innebär det att en händelse är bra för mig, eller för dig, eller för vilken som helst enskild varelse? Rimligen betyder det att den ökar summan av lycka över lidande, vilka inryms i livet i fråga. Om det enskilda livet förlängs blir det alltså bättre, så länge det förlängs med liv värt att leva.
Livsförlängning är något som de flesta av oss tycks önska för egen del. Vi vill att just vårt eget liv ska gestalta sig så bra som möjligt. Därför vill vi gärna fortsätta med det i en obestämd framtid. Vi vill detta med så mycket starkare övertygelse om vi vet att det finns en utväg. Tröttnar vi så kan vi ändå frivilligt välja döden.
Man kunde invända att om alla människor gör ett sådant val, så blir det trångt på jorden. Vid en viss tidpunkt kan endast mycket få individer tillåtas att sätta barn till världen, vilka ersätter individer som dukat under i sällsynta olyckor.
Inom en förutsägbar framtid håller den invändningen måttet. Dock kanske inte för evigt. Kom ihåg att Musk lovar den transhumanistiska arten obegränsad livsrum genom kolonisation av universum.
Men bortsett ifrån ett kanske övergående problem med trängsel, skulle inte leda gripa oss, om vi levde på i många hundra år? Så är det säkert. För varje århundrade vi lägger till våra liv sjunker livskvaliteten något. Ändå vill nog de flesta hänga kvar för att lägga ännu något århundrade av hygglig, om än avtagande, livskvalitet till det egna livet.
Men är inte detta galenskap? Visst kan det sägas ligga i vars och ens intresse att på detta vis hänga kvar i tillvaron, men höjer man blicken borde man tänka: är det inte viktigare att de som lever har det så bra som möjligt? Varför är det viktigt att just jag får vara kvar?
Det är ren egoism av mig att tänka så.
Egoismen är svår att värja sig emot. Ändå bör vi tänka på helheten, inte just på vår egen plats i den.
Svaret på frågan om dödens betydelse är att den är dålig för den enskilde men det är bra från evighetens perspektiv att generationerna avlöser varandra. Vi bör våga släppa taget. Vi bör värna om lyckan som sådan, inte om dess placering just i våra egna liv. Tanshumanisterna borde om några ha insett detta.
Till sist något vissa tänkare funnit särskilt problematiskt med den egna döden: den innebär förintelse av jaget. Så antydde min kollega vid filosofiska institutionen i Göteborg, Mats Furberg, att han såg på saken och så har min sydafrikanske vän och kollega, David Benatar, resonerat.
Jag tror de har fel, men också om de har rätt finns det ju bara ett sätt att undvika detta onda: genom att aldrig födas till liv över huvud taget. Hur många har den möjligheten? Inte en på tusen, som en judisk vits uttryckt saken.
Torbjörn Tännsjö
Professor emeritus i praktisk filosofi och bland annat författare till boken Filosofisk tröst. En bok om döden (med illustrationer av Cecilia Torudd), Thales förlag.
***
Techmiljardärerna drömmer om evigt liv och drar en lans för ”transhumanismen”. Deras tanke bör tas på allvar, också om man vill avvisas den.
Min död är min. Den kommer att äga rum vid en bestämd tidpunkt och på ett bestämt sätt i framtiden. Är själva det faktum att jag kommer att dö av ondo för mig?
Nej, hävdade som bekant Epikuros. Vi är aldrig döda. Han hade rätt, vi överlever inte vår död. Vi är till exempel inte med vid våra begravningar. Kvar finns kanske min kropp, men jag själv är borta. Och den som är borta kan varken njuta eller plågas.
Men kanske är döden av ondo för oss rent instrumentellt. Vår död berövar oss bra liv vi hade fått njuta, om vi givits tillfälle att leva vidare? Man har talat om ”deprivationsteorin” om döden.
Den kan låta rimlig. Filosofins historia är emellertid full att försök att visa att vi inte behöver bekymra oss om döden ens som något som berövar oss gott liv. Det började redan med Sokrates.
Sokrates förklarade att inte ens kungen av Persien upplevde något som var bättre än drömlös sömn. Pessimismen har av åtskilliga filosofer erbjudits människor som tröst då det beklagat en förestående död. Så här drastiskt uttryckte till exempel filosofen Schopenhauer saken: Varje liv innehåller mer lidande än lycka. I själva verket är lycka bara avsaknad av plåga.
Jag tror dessa tänkare har fel. Jag föreställer mig att de flesta människor — men inte alla — för det mesta — men inte alltid — lever liv värda att leva. Då ett liv ändas genom förtida död berövas den som dör fortsatt gott liv.
Andra försök att trösta dem som ser döden som ett ont, utan att man hemfallit åt pessimism, har hänvisat till okonventionella synsätt på tid.
Nietzsches hade sin egen ”fluga”, som Hjalmar Söderberg uttryckte det, nämligen tanken om den eviga återkomsten. Varje händelse upprepas i det oändliga. Min lärare och kollega i Stockholm, Lars Bergströms, har velat representera tiden cykliskt (vi har döden framför oss, men också bakom oss). Albert Einstein gav oss den fyrdimensionella uppfattning av rumtiden. Allt finns, tidlöst, på plats, mitt nu, mitt tidigare liv och mitt kommande fram till min död.
Problemet med Nietzsches återkomst är att vi aldrig upplever den. Bergströms fluga är kanske bättre, men bäst är nog ändå fyrdimensionalismen. Fyrdimensionalismen innebär att mitt liv är avgränsat i rum och tid. Allt finns där, tidlöst. Min trätobroder Lars Gustafsson hade fastnad för denna uppfattning och på den punken var vi för en gångs skull överens.
Ändå kan man förstås önska att gränserna för det egna livet hade förskjutits. Man hade velat omfatta en större region av rumtiden, än den man beskars, och därmed mer av livets goda. Det är vad transhumanisterna är ute efter, uppbackade av techmiljardärer som Elon Musk. Man har förklarat att vi bör ta upp kampen mot åldrandet. Varje människa bör erbjudas om inte evigt så ändå radikalt utökat liv: ett liv som kan fortsättas så länge man har lust (och inte drabbas av någon olycka).
Vore ett fortsatt liv, för den som önskar, med till exempelvis en 40-årings vigör av godo för henne? Vore detta av godo för var och en av oss?
Jo, det vore av godo för var och en av oss. Men här behövs en begreppsbestämning. Vad innebär det att en händelse är bra för mig, eller för dig, eller för vilken som helst enskild varelse? Rimligen betyder det att den ökar summan av lycka över lidande, vilka inryms i livet i fråga. Om det enskilda livet förlängs blir det alltså bättre, så länge det förlängs med liv värt att leva.
Livsförlängning är något som de flesta av oss tycks önska för egen del. Vi vill att just vårt eget liv ska gestalta sig så bra som möjligt. Därför vill vi gärna fortsätta med det i en obestämd framtid. Vi vill detta med så mycket starkare övertygelse om vi vet att det finns en utväg. Tröttnar vi så kan vi ändå frivilligt välja döden.
Man kunde invända att om alla människor gör ett sådant val, så blir det trångt på jorden. Vid en viss tidpunkt kan endast mycket få individer tillåtas att sätta barn till världen, vilka ersätter individer som dukat under i sällsynta olyckor.
Inom en förutsägbar framtid håller den invändningen måttet. Dock kanske inte för evigt. Kom ihåg att Musk lovar den transhumanistiska arten obegränsad livsrum genom kolonisation av universum.
Men bortsett ifrån ett kanske övergående problem med trängsel, skulle inte leda gripa oss, om vi levde på i många hundra år? Så är det säkert. För varje århundrade vi lägger till våra liv sjunker livskvaliteten något. Ändå vill nog de flesta hänga kvar för att lägga ännu något århundrade av hygglig, om än avtagande, livskvalitet till det egna livet.
Men är inte detta galenskap? Visst kan det sägas ligga i vars och ens intresse att på detta vis hänga kvar i tillvaron, men höjer man blicken borde man tänka: är det inte viktigare att de som lever har det så bra som möjligt? Varför är det viktigt att just jag får vara kvar?
Det är ren egoism av mig att tänka så.
Egoismen är svår att värja sig emot. Ändå bör vi tänka på helheten, inte just på vår egen plats i den.
Svaret på frågan om dödens betydelse är att den är dålig för den enskilde men det är bra från evighetens perspektiv att generationerna avlöser varandra. Vi bör våga släppa taget. Vi bör värna om lyckan som sådan, inte om dess placering just i våra egna liv. Tanshumanisterna borde om några ha insett detta.
Till sist något vissa tänkare funnit särskilt problematiskt med den egna döden: den innebär förintelse av jaget. Så antydde min kollega vid filosofiska institutionen i Göteborg, Mats Furberg, att han såg på saken och så har min sydafrikanske vän och kollega, David Benatar, resonerat.
Jag tror de har fel, men också om de har rätt finns det ju bara ett sätt att undvika detta onda: genom att aldrig födas till liv över huvud taget. Hur många har den möjligheten? Inte en på tusen, som en judisk vits uttryckt saken.
Torbjörn Tännsjö
Professor emeritus i praktisk filosofi och bland annat författare till boken Filosofisk tröst. En bok om döden (med illustrationer av Cecilia Torudd), Thales förlag.
***
