Språkets herrar och slavar – Ngũgĩ skrev för att rädda den egna kulturen

Att vi människor både blir till och skiljs åt mellan språk och kulturer är en gammal sanning. I den västerländska hemisfären konstaterar den italienske 1700-talshistorikern Giambattista Vico att det enda vi människor egentligen är och kan få kunskap om är det vi skapar själva, våra egna kulturer.

Föreställningen om människan som kulturvarelse ärvs av den tyske upplysningsfilosofen Immanuel Kant som just poängterar att vi är väsen som skapar oss själva, som överskrider våra rent biologiska betingelser. Kant var universalist (även om han hävdar att det finns mänskliga raser med olika egenskaper), men hans idé om att människan endast kan uppleva verkligheten utifrån sin egen horisont, att inte vi uppfattar tillvaron som den är, utan så som den framstår för oss med våra begränsningar som art, öppnar för vidare olikheter.  

Kants student Johann Gottfried Herder hävdade att det inte finns någon gemensam mänsklig natur, utan att de kulturella skillnaderna är så stora att vi kan tala om flera olika mänskligheter. Det är kulturen och språket som styr vårt sätt att tänka och uppfatta verkligheten och det gör att det finns en rik variation av sätt att vara människa i den här världen. Låt därför kulturerna blomstra jämsides som jämlikar och i varje lands sagor och visor finner vi dess folksjälar. Genom förstånd, empati och fantasi kan vi tolerant sätta oss in i andra folks föreställningar. 

Herders uppfattning går igen hos den kenyanske författaren Ngũgĩ wa Thiong’o som nyligen lämnade oss 87 år gammal.

Ngũgĩ föddes 1938 i Kaririithu nära Limuru i centrala Kenya. Hans far Thiong’o wa Ndūcũ hade fyra fruar och 28 barn som han försörjde med det lantbruk som återlämnats till familjen av det brittiska kolonialherrarna 1915. Under Mau Mau-upproret 1951–1960 stred en av bröderna i frihetskämparnas armé, en annan blev ihjälskjuten och modern Wanjiku wa Ngũgĩ blev svårt torterad. Själv gick Ngũgĩi i en internatskola medan hans familjs ägor och hembyn fullständigt utplånades av britterna i deras försök att isolera och svälta ut gerillan.

Ngũgĩ fick möjligheten att lämna Kenya och studera engelska och litteratur vid  Makkereuniversitetet i Ugandas huvudstad Kampala och kunde därifrån se hemlandet ur ett annat perspektiv. Det inspirerade honom att skriva pjäsen The Black Hermit (1962) som han 24 år gammal fick se uppsatt på Ugandas nationalscen.

The Black Hermit handlar om den unge Remi som är den förste i sin stam som studerar på universitet. Hans hemland är politiskt splittrat och han själv slits mellan lojaliteten mot stammen och dess traditionella värden samt förhoppningarna om den unga moderna nationen. Konflikten blir så stark inom honom att han väljer att isolera sig och bli “den svarte eremiten”. Men han drar sig inte undan geografiskt, utan politiskt och kulturellt, han flyr in i nattlivets nöjen. 

I samband med att pjäsen spelades lärde Ngũgĩ känna nigerianen Chinua Achebe, en av den moderna afrikanska litteraturens giganter, som kom att ta honom under sina vingar. Med stöd av Achebe debuterar Ngũgĩ med Upp genom mörkret 1964, den första östafrikanska romanen författad på engelska. Återigen möter vi en ung man som är den förste i sin familj som studerar, men som samtidigt växer upp i ett Kenya som härjas av våldet mellan frihetskämpar och kolonialmakten. Uppgiven över situationen förfrämligas han från sin familj och försöker ta sitt liv.

Ngũgĩ väver samman inhemsk mytologi och ideologisk nationalism i vad som blir en katalysator för händelseförloppet i romanen. Här finns ett frälsarmotiv. I Upp genom mörkret är denne messias Jomo Kenyatta, Kenyas förste premiärminister och landsfader, som förväntas driva de vita på flykten samtidigt som han rotad i de egna sederna och traditionerna och också står för beresthet, beläsenhet och modernitet. 

Ngũgĩ begav sig till universitetet i Leeds i England för att skriva en avhandling om karibisk litteratur och samtidigt färdigställa den andra romanen Floden mellan bergen (1965). Nu för han oss till tiden för Kenyas kolonialisering i slutet av 1800-talet. En stam bestående av två byar splittras, när den ena kristnas och den andra håller fast vid gamla seder.

De religiösa motsättningarna mellan byarna når sin kulmen när en liten flicka dör till följd av könsstympning. Hoppet sätts till Waiyaki, en ung ledare som alltsedan barnsben haft en sällsam förmåga att föra människor samman och skapa försoning. Det finns de som tror att han är en den frälsare som de urgamla profetiorna siat om. Men samtidigt härskar de nya vita kolonialherrarna genom att söndra och bakom Waiyakis rygg finns det de som konspirerar mot honom, som vill rena stammen från de nya kristna och västerländska föreställningarna. 

Ngũgĩ’s författarskap tog en radikalare vändning med den tredje romanen Om icke vetekornet (1967). Den utspelar sig i hemlandet 1963 med återblickar till 1950-talets blodiga frihetskamp. I byn Thabai bär den tystlåtne och tillbakadragne Mugo på en mörk hemlighet och ett skavande samvete. Alla bybor ser honom som en hjälte från Mau Mau-upproret, men i själva verket var det han som förrådde deras älskade frihetskämpe Khiika.

Ngũgĩ hade nu börjat ta starkt intryck av marxismen och i synnerhet av den västindiske filosofen och psykiatern Frantz Fanon. Denne hävdade att kolonialismen inte endast kunde förstås i politiska och ekonomiska termer, utan att förtrycket framför allt är mentalt och kulturellt. Den rasistiska underordningen tar sig också i uttryck i att svarta människor lär sig att betrakta sig själva som mindre värdefulla än vita och förväntas bete sig “vitt” för att bli respekterade. Här spelar språket en avgörande roll, genom att tvingas tala engelska, franska och så vidare, men aldrig  så “väl” som sina herrar, stympas de förtryckta på möjligheten att själva beskriva och sätta ord på sin verklighet. Den egna horisonten krymper, det egna sättet att tolka och tänka om världen försvinner. Därmed utplånas också den egna kulturen och historien, gemensamma erfarenheter och minnen. 

För Fanon var vägen till frihet att återupptäcka det egna och använda det mot kolonialmakten för att frigöra sig, att återerövra ett eget sätt att vara i tillvaron. Det räcker inte med att rent handgripligt kasta ut kolonialherrarna, man måste bli fri från deras kultur och sätt att tänka.

Det är nu Ngũgĩ överger sitt engelska förnamn James och börjar kalla sig Ngũgĩ wa Thiong’o, ”Ngũgĩ, Thiong’os son”, och skriver hädanefter på sitt eget språk kikuyu. Samtidigt får han en professorstjänst i engelska vid universitetet i Nairobi. Ngũgĩ vill förändra utbildningen och stryker kursen i engelsk litteratur för att frigöra studenterna från kolonialismens mentala förtryck genom att koncentrera undervisningen till afrikansk litteratur och afrikanska språk.

Dessa idéer tar sig ännu tydligare i uttryck i Ngũgĩs roman En blomma av blod (1977) som också speglar den vänsterpolitiska radikalisering som tilltagit hos honom efter att han knutit kontakter med sovjetiska författare.

Boken utspelar sig efter självständigheten från Storbritannien och handlar om minnen från frihetskampen, men är också en kritik mot hur hemlandet omgående blir alltmer västerländskt och kapitalistiskt. 

Kenyattas Kenya kommer att präglas av korruption och förtryck. Det lyckas inte frigöra sig från det fortsatt koloniala kulturella, ekonomiska och politiska inflytandet. I romanen ställs folket mot den nya eliten, den svarta härskarklass som övertar de gamla vita kolonialherrarnas privilegier och ställning. Ngũgĩ riktar sin kritik mot den unga statens misslyckande med att skapa ett allmänt utbildningssystem för vanliga kenyaner och mot hur de små lantbrukets pastorala kultur förstörs när de exploateras i den nya kapitalistiska låneekonomin.

Framför allt den västerländska kritiken mot Ngũgĩ blir nu att han överger sina tidigare exakta realistiska återgivelser av det kenyanska samhället för att i stället framställa landet på ett sätt som motiverade hans egna socialistiska visioner för det.  

Det politiska engagemanget fick också ett personligt kostsamt pris. Polisen beslagtog Ngũgĩs böcker av Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Lenin och under ett år satt han i ett säkerhetsfängelse tillsammans med andra politiska dissidenter. En gång om dagen fick han se solljuset och nästa roman Djävulen på korset (1980) skrev han på toalettpapper.

Det är en satirisk skröna om det internationella ekonomiska och kulturella inflytandet över Kenya. Den unga kvinnan Jacinta Wariinga lever i utsatthet och har svårt att finna sin plats i den unga republiken. Uppgiven försöker hon ta sitt liv, men blir i sista stund stoppas hon av den mystiska figuren Munti som bjuder med henne till en sällsam fest. Här träffar hon den nya kenyanska borguisen som fraterniserar med allehanda skurkar från USA, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige och Japan. Tillsammans planerar de för hur de ska roffa åt sig så mycket som möjligt av Kenyas rikedomar. 

När Ngũgĩ släpptes fri 1978 väljer han att lämna Kenya tillsammans med sin familj och börjar resa runt i västvärlden. Han undervisade vid universitetet i Bayreuth och vid flera amerikanska lärosäten. Ngũgĩ studerade också film vid Dramatiska Institutet i Stockholm med ambitionen att starta en oberoende afrikansk filmindustri.

Det är nu han tar plats som politisk tänkare i Fanons efterföljd och gör ett viktigt bidrag för det som kallats ”postkolonial kritisk teori”. I den inflytelserika essän Decolonising the Mind (1986) hävdar han att de afrikanska författarna måste skriva på sina egna språk för att kunna frigöra sig helt från det koloniala förtrycket och bygga en nationell kultur och identitet som är fri från de gamla herrarna.

Ngũgĩ återvände till Kenya 2002, men väljer att lämna hemlandet igen redan 2004 efter att män brutit sig in i hans hem, misshandlat honom och förgripit sig sexuellt på hans hustru. Han återvände till USA och levde där fram till sin död.

Under 2010-talet har Ngũgĩ återkommande nämnts som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Hans sista två romaner av betydelse är Wizard of the Crow (2006) och The Perfect Nine (2020). 

Wizard of the Crow utspelar sig i det fiktiva riket Aburĩria som styrs av en despotisk härskare. Det är en satirisk allegori som kritiserar utvecklingen i de “fria” afrikanska samhällena efter kolonialtiden med deras brist på demokrati och jämlikhet. 

The Perfect Nine (2020) återberättar kikuyufolkets skapelsemyt i en modern drömsk och poetisk tappning. “De perfekta nio” är föräldrarna Gikuyu och Mumbus döttrar som föds vid Mount Kenyas sluttning. Systrarna är kända för sin skönhet, men också för sin självständighet, visdom och sitt mod och tillsammans beger de sig ut på ett fantastiskt äventyr i en utvecklingshistoria om att övervinna rädsla, tvivel, hunger och inte minst farliga odjur. 

Ngũgĩ höll fast vid kravet om att författare ska skriva på sina egna språk. Han avvisade offentligt att något sådant som kenyansk engelska kan accepteras som ett modersmål. Engelska, franska, spanska eller något annat kolonialt språk kan omöjligt betraktas som afrikansk kultur utan utgör bara ett pågågende slaveri och förtryck.

Så sent som i år beklagade Ngũgĩ sig över att kenyanska föräldrar och deras barn inte kan tala sitt modersmål. Att kenyaner gläds över engelskan och ser det som en bedrift att bli fri från det egna språket och kulturen. Däri ligger den mentala kolonialismen, engelskan kan bara bli en styrka och en tillgång om man också kan sitt eget språk, hävdade Ngũgĩ.

Det är också där hans litterära insikt ligger, att självkännedom och förankring i den egna kulturen är förutsättningen för att kunna vara fri i den här världen. Liksom för Herder finner Ngũgĩ att varje språk är unikt och bär på sin egen musik. Det finns sådant som bara kan uttryckas på svenska eller endast på kikuyu. Monokulturen och enspråkigheten är döden, världen tystnar om alla fåglar sjunger likadant, när vi inte längre kan urskilja dess sköna mångfald av olika röster.

***

Läs även: Av fäderneslandet Sverige återstår inte mycket att sakna

Läs även: ”Jag svär i mångfaldskyrkan och det finns inte plats för kättare”