Vi måste lära oss av den svenska motståndsrörelsen

Elsa Beskow: vi minns Tomtebobarnen, Hattstugan, böckerna om Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, alster som är lika vackra idag som när hon skrev dem under 1900-talets första hälft. Men minns vi också att hon ingick i en tilltänkt motståndsrörelse som skulle träda i kraft om nazisterna invaderade Sverige? Förhoppningsvis inte, för motståndsrörelsen var hemlig.

Beskows engagemang nämns kort i Johan Wennströms nyutgivna bok Sveriges sak var vår: Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Med tanke på hur mycket de flesta av oss vet om totalförsvaret är det är överraskande att vi vet så lite om den tilltänkta motståndsrörelsen, men just för att motståndrörelser till sin natur är hemliga och skriver ner så lite som möjligt är det kanske ändå inte så konstigt.

Gruppen Beskow ingick i kallades för Tisdagsklubben och var enligt Wennström framför allt ett diskussionssällskap. Gruppen hade grundats av konstnärinnan och författarinnan Amelie Posse; de flesta deltagarna var liksom Posse och Beskow konstnärer och författare. Posses plan var att göra gruppen till ett landsomfattande nätverk av celler som redan före en eventuell invasion ”skulle rapportera om nazistisk propaganda och misstänkta femtekolonnare, och i händelse av en tysk ockupation »gripa till stål» för Sverige. Illegala radiosändare införskaffades och placerades ut för att de tänkta motståndsgrupperna skulle kunna hålla kontakt under en ockupation”. Spännande! Man har lite svårt att föreställa sig en grupp konstnärer och författare som saboterar nazisternas planer, och just därför är det så imponerande att de inte bara var villiga utan därtill ämnade omsätta sina tankar i handling.

Den konstnärligt lagda Tisdagsklubben var inte den enda motståndsgrupp som uppstod under åren när en tysk invasion ansågs närmast oundviklig. Paret Myrdal såg framför sig en motståndsrörelse kring Socialdemokraterna och LO, som med sina lokalföreningar landet runt tvivelsutan hade gynnsamma logistiska förutsättningar. ”Vi kommer att kämpa som gerilla”, förkunnade Arbetarens chefredaktör för författaren Ivar-Lo Johansson. Därtill fanns den motståndsrörelse som planerades av staten själv, slugt nog med rikets hembygdsgårdar som utgångspunkt.

Ja, hängivenheten för att försvara landet fanns, och behovet fanns också, för när de allierade hade besegrat Hitler blev det naturligtvis aktuellt att kollektivt sätta sig till värn mot Stalin och hans efterträdare. Staten och olika organisationer byggde tillsammans upp en motståndsfront som var så välplanerad att de potentiella krigsrollerna redan var tillsatta.

Hade Hitler eller Stalin angripit hade denna mångfacetterade motståndsrörelse helt enkelt kunnat aktiveras. När man läser om planerna slås man av vilken otrolig tur Sverige har haft: vi hade inte bara politiska ledare (Tage Erlander märks särskilt tydligt) som ansåg det viktigt att sätta sig till värn mot alla fientliga angrepp utan ett också folk som tyckte detsamma. Det var faktiskt Erlander som år 1949 formellt skapade den svenska motståndsrörelsen. I de flesta länder – under de båda världskrigen, kalla Kriget och andra konflikter -hade många länder antingen en befolkning som var villig att försvara landet eller politiska ledare som var villiga att göra det, men inte bägge.

Det är anmärkningsvärt att motståndsrörelsen lyckades förbli hemlig ända tills den avvecklades efter kalla krigets slut; också det är ett bevis på de inblandades hängivenhet. ”Jag hörde inte talas om stay behind-verksamheten förrän en överste föredrog den för försvarsberedningen 1991, men då var det mer en fråga om att städa undan gamla grejer”, säger den dåvarande statssekreteraren i Försvarsdepartementet, Michael Sahlin, i boken. Sahlin, som därtill var ordförande i den beredning som skulle planera framtidens försvar, berättar också att ”det var en socialdemokratisk politiker som föraktfullt pratade om ’motståndsromantik’. Men det var också min syn som ordförande, att vi inte behövde sitta och planera för ockupationsförhållanden efter det kalla krigets slut. Vad som närmare bestämt gjordes under den ’hatten’ (i motståndsrörelsen) blev aldrig ordentligt utrett men det ansågs vara en relik från förr.”

Det är beklagligt att ingen brydde sig om att dokumentera vad som gjordes ”under den hatten”, för nu är många av deltagarna döda, och om en hemlig organisation finns naturligtvis få detaljer nedskrivna. Wennström har idogt grävt i arkiven och också funnit några personer som var med eller vars föräldrar deltog. Det är ett enormt material författaren tar sig i an i Sveriges sak är vår. Med tanke på att motståndsrörelsen ingick i totalförsvaret är det ett passande sammanträffande att författaren använder sig av den metod som kallas totalhistoria, alltså att alla aspekter vävs samman. Det skapar den önskvärda helhetliga bilden.

Wennström har lagt upp boken tematiskt, så att olika kapitel belyser olika bitar av motståndsrörelsen. Ett sådant upplägg är vanligt inom vetenskapsvärlden, medan journalister tycker om ett kronologiskt upplägg. Det tematiska upplägget gör att läsaren tas fram och tillbaka i tiden. För att förstå hur motståndsrörelsen uppstod i sina olika inkarnationer, hur den utvecklades, vilken roll den sedan spelade, och över huvud taget vad som hände när skulle jag ha önskat mig ett kronologiskt upplägg.

Elsa Beskow gick bort redan 1953. Tänk om någon forskare eller arkivarie efter kalla krigets slut hade genomfört intervjuer med alla de deltagare i motståndsrörelsen som då fortfarande levde. Det är lyckosamt att Wennström har fått tag på några av dem som finns kvar, för den svenska motståndsrörelsen är värd att dokumentera. Vi kan behöva dra lärdom av dem.

​​***

Läs även: Älskade vampyr…

Läs även: Luuk gör vad som faller honom in