Bert – från finnig sexdåre till woke romantiker
I begynnelsen var Berts universum en frizon för den hormonstinna tonårspojkens omaskerade fantasier. Med tiden har det blivit ett hem för en ung gentleman.
För ett antal år sedan deltog jag i en principiell, men egendomlig debatt i SVT:s program Opinion Live. SVT hade fått för sig att ta bort avsnitt av den gamla ungdomsserien Bert från sitt öppna arkiv därför att de ansågs vara stötande för publiken.
Det visade sig att den råa humorn i programmet inte längre passade samtiden, den tonårige huvudpersonen Bert (Martin Andersson) försöker påkalla flickors uppmärksamhet genom att klä ut sig till en stereotyp svart jazzmusiker och klassens plågoande Klimpen (Martin Lindqvist) använder “bög” som tillmäle. Min linje i debatten var givetvis att allt skulle visas och vara öppet för publiken. Sedan dess har det inte gått att se Bert i SVT:s Öppet arkiv.
Bert Ljung såg dagens ljus i en serie som SR Örebro sände mot slutet av 1980-talet. Upphovsmännen Anders Jacobsson och Sören Olsson hade de redan gjort sig kända i barnbokssverige med sina berättelser om tjejtjusaren Sune Andersson. Serien följdes sedan av ett gäng dagboksromaner om Bert under åren 1987–1999. Deras ambition var att ocensurerat tränga in i en tonårspojkes virriga hjärna och berätta om allt som försiggår där inne. Det blev givetvis succé.
Som en äldre variant av den “töntige” Sune börjar vi följa Bert som tolvåring fram till att han slutar nian. Han bor i den typiska svenska staden Öreskoga (en blandning av Örebro och Karlskoga) med sina föräldrar, optikern Fredrik och busschauffören Madelene. På fritiden lirar han boll i Öreskoga-Kamraternas idrottsförening och spelar elbas i rockbandet Heman Hunters tillsammans med sina vänner, den busige kommunisten Åke, den klene kommunistfobikern Lill-Erik och den intellektuelle plugghästen Thorleif.
Efter millennieskiftet gavs en ny bokserie ut som var anpassad till tidens läsare och samhällsklimat. Teknikanvändandet uppdaterades och helt plötsligt började Bert förälska sig i tjejer som Samira, Shirin, Arijana och Darja i stället för Najda, Paulina, Rebecka, Ida, Emilia, Gabriella och Patricia. Ett nytt Sverige gjorde sig påmint.
Tv-serien Bert (1994) framstår i dag med sina starkt stiliserade färger och scenografier som en mycket absurd postmodern fantasi. Här lyckades Tomas Alfredson och Svante Kettner överföra Jacobssons och Olssons vision till rutan, den präglas av en fullständig respektlöshet inför vuxenvärlden och dess normer. Bert är en gänglig och finnig tonårspojke med flottigt hår och halvtaskig kvinnosyn. Serien följdes sedan av filmen Bert – den siste oskulden (1995) som ännu tydligare framhävde kontrasten och konflikten mellan romantik och sexuell attraktion.
Filmen Berts dagbok kom 2020 i regi av Michel Lindgren. Bert spelades nu av Hugo Krajcik och det var nu Thorleif plötsligt blivit utbytt mot Thora (New Nohrstedt) som kom att få en ännu större roll i Bill Schumachers tv-serie året därpå. Med Adrian Macéus i rollen som Bert hade mycket förändrats, sexfixeringen fick träda tillbaka för romantiken. En stor roll spelar plötsligt emoflickan Thora (Lily Wahlsteen) som ersatt den tidigare bifiguren Thorleif. Hon för in “tjejperspektivet” och den tidigare frånvarande feminismen i Berts universum, som ett slags politiskt korrekt samvete. Det är dessutom hon som nu är frontfigur och kapellmästare i bandet som nu plötsligt heter Thorax!
Nu är det biopremiär för Manuel Conchas film Bert sabbar allt, en trevlig och beskedlig ungdomskomedi som lockar till många igenkännande skratt. Den här gången blir Berts (Axel Adelöw) dilemma att han blir kär i samma tjej som den alltmer incel-liknande gamern Åke (Viggo Rapo) också förälskat sig i. Borta är nu alla bögskämt, rasistiska stereotyper och galna sexdrömmar, Bert har blivit en samvetsgrann woke romantiker.
***
Läs även: När datornördarna blev filmhjältar
