Lester Bangs gav popmusiken hopp och mening
”Amerikas bäste rockkritiker”. Lester Bangs såg människan bakom rockstjärnans solglasögon och gjorde popmusiken tillgänglig för dem som behövde den.
“Another tight
Beer-can night
In your basement of despair
Naked ladies on the wall
Because they belong there
Detroit T-shirt, worn and torn
With seven days of stains…”
Det finaste spåret på Morrisseys nya skiva Make-Up Is A Lie, är den som handlar om den tonårige popnördens fascination och starka känslor för den amerikanska rockjournalistikens främste skribent.
Lester Bangs föddes 1948 i Escondido, en av Kaliforniens äldsta städer belägen utanför San Diego. Han växte upp i en inflyttad arbetarfamilj från Texas. Fadern försörjde familjen som lastbilschaufför fram till sin alltför tidiga död. Bangs var sju år gammal när han och modern, ett hängivet Jehovas vittne, slog sig ner i El Cajo, en annan gammal stad från den spanska tiden.
Pojken Bangs intressen sträckte sig från jazzmusiker som John Coltrane och Miles Davis till beatförfattare som William S. Burroughs, serietidningar och science fiction.
Som 20-åring började han skriva för undergroundtidningen The San Diego Door, som var en del av det sena 1960-talets hippie- och motkultur. Den drev en linje för tidens kvinnorörelse, emot Vietnamkriget och det konservativa politiska och ekonomiska etablissemanget.
Bangs gick snart vidare och började 1969 som kritiker för den då nystartade rocktidningen Rolling Stone i San Francisco. Där gjorde han sig ett namn genom sina uppkäftiga sågningar: det drabbade bland annat MC5:s klassiska debutalbum Kick Out the Jams (1969). Året därpå fick Black Sabbaths självbetitlade debutalbum en släng av sleven när Bangs beskrev gruppen som en blek pastisch på Eric Claptons bluesrocktrio Cream.
När inte ens boogierockarna Canned Heat från Los Angeles förskonades Bangs vassa penna fick den Kalifornienpatriotiska Rolling Stone nog och gav honom sparken.
Älskade Detroit
Men andra värderade just den pennan. Bangs flyttade norröver till MC5:s hemstad Detroit där han började skriva för det nya musikmagasinet Creem. Han förälskade sig raskt i industristadens rika och unga kulturliv.
Här (och i andra delar av”rostbältet”) hade under 60-talet en uppkäftig form av musik kallad garagerock vuxit fram. Amerikanska tonåringar inspirerade av brittiska popgrupper som Beatles, Kinks och Rolling Stones bildade band och repade sina föräldrars garage och källare. De skrev enkla, men kraftfulla kompositioner, uppbyggda på tre ackord och skramligt framförda med billiga instrument och förstärkare.
Just MC5 var ett av dessa band, men ännu mer betydelsefullt blev The Stooges med den vilde och karismatiske frontmannen Iggy Pop (James Newell Osterberg) i spetsen.
De här banden kom att utvecklas musikaliskt och Bangs kallade deras uttryck för ”punkrock” (från engelskans ”punk”, ungefär ”värdelös”). Just hans konceptuella inramning av de här bandens ljudbilder, ideal och attityder spred sig på vis till New York och London där punkrörelsen kom att växa under 70-talet. Det var primitivt och rått, ett sökande efter popmusikens urkraft i en tid där den annars framfördes som svulstig symfonirock eller glättig disco.
Bangs intresserade sig för rockmusikens överskridande drivkraft och karaktär: det som utmanade könsuttryck, klassgränser och samhällskonventioner. Han intervjuade och skrev om sådana som den kontroversielle skräckrockaren Alice Cooper och glam- och konstrockare som Lou Reed, David Bowie, Roxy Music och inte minst Morrisseys favoriter New York Dolls – gruppen som på en och samma gång var punkiga och glamorösa, hårda och sexuellt utmanande.
Människan bakom popstjärnan
Bangs utvecklade musikjournalistiken genom att tränga in bakom rockstjärnornas poser, smink och solglasögon och visa deras sårbarhet som människor. Han vågade utmana dem med de direkta och obekväma frågorna, i stället för att fjäskande se upp till dem som oantastliga gudar.
”But ah, when you lift your pen
For Roxy Music and the Dolls
The Village Voice
It has no choice
It must laud your every word…”
Bangs skrev 1970 efter Janis Joplins hastiga bortgång om hur narkotikans unga offer blivit en tragisk, men ofrånkomlig del av rockmusiken. Själv gick han bort i en överdos tolv år senare. Han återfanns livlös på soffan i sin lägenhet, på skivspelaren ringde det sista spåret på synthpopbandet Human Leauges tredje platta Dare (1981) ut.
Bangs har sedan förevigats inom populärkulturen, i punkrocklåtar som The Ramones It’s Not My Place (1981) och Buzzcocks Lester Sands (2003). I en yngre kollegan Cameron Crowes Oscarsbelönade dramakomedi Almost Famous (2000) spelas Bangs av Philip Seymour Hoffman och hans liv har också skildrats i musikalen How to be a Rock Critic (2018), tonsatt av countryartisten Steve Earl.
Bangs förändrade rockkritiken genom att ägna sig åt något som liknade klassisk hermeneutik: han närmade sig popmusiken i dess kulturella och sociala sammanhang och tydde den genom filosofiska och litterära perspektiv.
Han var också tidigt ute med att kritisk skildra rasismen och sexismen inom populärkulturen. Bangs imponerades exempelvis inte av punkbandens försök att chocka och provocera föräldragenerationen genom begagnade av nazistiska symboler. Han hävdade att de riktade sin vrede åt fel håll, att de slog nedåt i stället för uppåt. Själv besjälades han av att göra rockmusiken tillgänglig och meningsfull för fler, i synnerhet för dem som verkligen behövde den.
Som en queer irländsk-katolsk arbetargrabb i 70-talets nedgångna industristad Manchester, 500 mil från Detroit. Morrissey fann sina förebilder i 60-talets schlagersångerskor och satte sitt hopp till Bangs journalistik. Han drömde om att själv en gång få stiga upp som en stjärna på pophimlen:
”Three thousand miles away
This nerd hangs on your word
I lean, and you are leaned upon
When all my life was so wrong…”
Toppbild. New York Dolls i nederländsk tv 1973 och Lester Bangs 1976.
***
