Lily Allen är tillbaka för att vinna
Lily Allen är ingen ängel. Hon har köpt sex och säljer bilder på sina fötter på Onlyfans.Nu är stjärnan tillbaka snyggare och kändare än någonsin.
Artisten Lily Allen är skild.
Det var åratal sedan jag hörde någon, utom de numera få specialintresserade musikmänniskorna, lyssna på ett album. Än mindre prata om ett. Lily Allens skilsmässoskiva West End Girl är därmed på alla sätt ett pophistoriskt undantag.
Det handlar inte om vacker sång eller klistriga slingor, även om båda delarna finns. Vad som fått Allens klara röst att höras i bruset är historien hon berättar, kronologiskt och rått, om hennes makes otrohet och hennes andra skilsmässa.
Det är väl synd, säger några, särskilt de specialintresserade musikmänniskorna. Att det är snask och skvaller som ska krävas för att nå ut!
För ja, internet kan inte sluta analysera exmakens, skådespelaren David Harbours, beteende på röda mattor och lappar där han skrivit ironiska olyckningsönskningar, i jakt på mer eller mindre tydliga tecken på rövig personlighet. Bilder på det före detta parets åttamiljonerdollarshus i Brooklyn delas och någon av Harbours älskarinnor känner sig nödgad att uttala sig i pressen. En vän till Harbour kungör att Allen inte heller varit “någon ängel”. Snask, snask.
Och nej, Lily Allen är ingen ängel, det är just det som gör historien hon berättar genom musiken så hjärtsnörpande.
Lily Allen har själv köpt sex, i sitt tidigare äktenskap, och hon säljer bilder på sina fötter på hemmaporrsajten Onlyfans. Hon är vansinnigt talangfull och lika stökig, berättar i intervjuer om alla sina falska sociala medier-profiler och pratar i sin BBC-podd om hur hon hanterar sin nykterhet från alkohol och droger (med att äta sömntabletter, vape:a och maniskt nätshoppa utan att minnas vad hon köpt när paketen dyker upp nästa dag).
Redan i The Fear från 2009, en låt som Lily själv lyft fram på sistone, handlar om vår tid som ytlig och plastig, sexbesatt och masskonsumerande. Hennes blick är skarp men vad hon ser och kritiserar har aldrig hindrat henne från att själv vara där, i det. Hon vet hur människor är, hon vet allt om begären, hon har dem själv. “It’s not my fault, it’s how I’m programmed to function”, förklarade hon, ljuvt trallande, redan då.
Ändå försökte Lily Allen leva som en duktig liten fru. En närvarande mor, en rik, smal och nykter pilateskvinna som bygger bo nära en bra skola. Självklart skulle det inte fungera, hon var ju programmerad för något annat, visste både vi och hon.
West End Girl beskriver den krossade drömmen, den om trygghet och normalitet. En dröm som verkar allt mer omöjlig att realisera, kanske omöjlig att ens i praktiken vilja ha. Likväl en förlust, en stor sorg.
Historien hon berättar är inte den gamla, om den bedragna hustrun, lämnad och stukad. Det som gör berättelsen om det superkända parets brustna förhållande allmängiltigt är illusionerna som vi, kanske framförallt kvinnorna, gör oss för att hitta något att hålla fast vid när allt är rörligt, oberäkneligt. Just denna illusion byggde på bandet till en bufflig, bipolär skådisskurk – varför försökte hon ens? Ja, vad är alternativet.
Lily Allen är tillbaka i spelet igen och redo att vinna. Illusionerna är krossade, hon är snyggare och kändare än någonsin, cynisk och sanningssägande som förr. Det gör ont att se och vi kan inte titta bort.
***
