Må pubarna dö ut – vi ses på ölkaféet!
Samtidigt som pubarna dör ut i Storbritannien sprids deras bleka kopior i Sverige. Men vi har en egen ölkultur att vårda. Vi återvänder till ölkaféet!
I Storbritannien oroas man över den pågående pub-döden. Genuina engelska utskänkningsställen som har funnits länge, ibland i hundratals år, stänger ned eller köps upp av likriktade kedjor som Fullers. Enligt färska siffror stänger 29 brittiska pubar i veckan för gott. Mellan januari och juni 2023 stängde enligt uppgift hela 772 pubar i Storbritannien.
Samtidigt som de genuina brittiska pubarna försvinner kryllar vårt avlånga land av förment brittiska pubar, med mörk träinredning och tartanmönstrade tapeter. Men precis som britterna bör slå vakt om sin pubtradition innan den försvunnit för evigt borde vi svenskar vårda vårt eget skummande kulturarv: ölkaféerna.
En gång i tiden låg ölkaféerna i nästan varje kvarter och definierades som ett utskänkningsställe där minst hälften av försäljningen utgjordes av öl. Publiken var så gott som uteslutande manlig och tillhörde företrädesvis arbetarklassan. Den kvinnliga motsvarigheten till samlingsplats var konditorierna.
Ett av få genuina ölkaféer som fortfarande finns kvar är 7:ans ölhall vid Kungstorget i Göteborg som, även om också kvinnor naturligtvis är välkomna att släcka sin törst, alltjämt är en nästintill helmanlig domän. 7:ans ölhall är också ett av få ställen som beviljats dispens från regeln att krogar som serverar alkohol också måste servera mat.
På Skeppsbron i Stockholm ligger en av huvudstadens mest klassiska ölhallar, Zum Franziskaner, som blommat upp sedan det 2017 fick nya ägare efter att under långt tid varit stämplat som ett så kallat “sunkhak”. Ölhallens historia är omtvistad. I sin nuvarande form öppnade restaurangen 1910 då huset den ligger i stod klart. En stor del av jugendinredningen är alltjämt från denna tid. Zum Franziskaner hade dock öppnat på samma adress redan 1889 i det 1600-talshus som tidigare stod på platsen.
Dess äldsta historia är dock höljd i dunkel. Tidigare ägare hävdade att krogen öppnat på Skeppsbron redan 1622 och således utgör en av Stockholms äldsta restauranger. Ännu mer löst grundade rykten vill datera restaurangens ursprung ända tillbaka till 1400-talet. vara hur det vill med den saken, dagens ölhall ger besökarna en känsla av det tidiga 1900-talets ölhalsskultur, då den svenska bryggerinäringen blomstrade och speglade den optimism och framåtanda som följde i industrialismens spår. Det var också en tid de de kulturella impulserna framförallt kom från kontinenten och särskilt från Tyskland, vilket inte minst avspeglades i det ljusa lagerölets stigande popularitet.
Ölhallarna växte fram under det sena 1800-talet och drevs inte sällan av bryggerierna själva. Deras uppgång och fall följer den svenska bryggerinäringens historia. De klassiska ölhallarnas försvinnande mellan 1930 och 1980-talen var i stor utsträckning konsekvensen av en destruktiv statlig politik, bland annat regeln om att utskänkningstillstånd enbart beviljades etablissemang som också serverade mat.
1916 hade Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag (SARA) bildats, vars syfte var att genom så kallade “folkrestauranger” erbjuda alternativa utskänkningställen för de “kroppsarbetande klasserna” och på så sätt konkurrera ut de privata ölkaféerna, i linje med tidens nykterhetspolitik. Då motbokssystemet och regleringar av restauranglivet gjorde det svårt att få privata krogar att bära sig kom den sedermera statliga SARA-koncernen att köpa upp allt fler hotell och restauranger. 1946 drev staten 157 restauranger, det vill säga en tredjedel av alla krogar i Sverige och dessutom 46 hotell. Om SARA-restaurangernas historia och försöket att konkurrera ut McDonalds med statliga hamburgerkedjan Clock kan man lära mer i den underhållande dokumentären Clock - socialist burgers inc. som nyligen släpptes på SVT Play.
Samtidigt monopoliserades bryggeriverksamheten genom uppköp, vilket kulminerade med förstatligandet av bryggerikoncernen Pripps 1974. Då många ölkaféer drivits av bryggeriföretagen bidrog även denna utveckling till ölkafeernas försvinnande. Om sekelskiftets optimism, framåtanda och fria kultur manifesterades i form av stadshotell och ölkaféer kan de så kallade rekordåren sägas manifesteras av statliga hotell och Domusrestauranger.
Redan på 1970-talet började man dock bli medvetna om att ett kulturarv höll på att försvinna. 1977 lades en motion i Stockholms stadsfullmäktige. I motionen sägs blandf annat att ölkaféerna är ett viktigt inslag i stadsbilden och den fasta punkten i tillvaron för många stockholmare. Motionen ledde till att socialförvaltningen tillsatte en utredning om ölkaféernas framtid och att stadsmuseet genomförde en dokumentation av de kvarvarande ölkaféerna.
I dag är det få som saknar Domusrestaurangerna och de statliga SARA-restaurangerna. Däremot har ölkaféerna alltjämt ett romantiskt skimmer över sig. De få ölhallar som överlevde efterkrigstidens socialistiska härjningar är än idag uppskattade vattenhål och en del nya utskänkningsställen som etableras väljer att anknyta till denna tradition, genom att kalla sig ölhall eller ölkafé. De senaste årens explosion av microbryggerier har även den bidragit till att bryggeridrivna ölhallar av det slag som existerade runt förra sekelskiftet såg dagens ljus.
Mitt emot järnvägsstationen i Gävle ligger Centralpalatset i rött tegel och minner om stadens storhetstid under det sena 1800-talet. I hörnet ligger en klassisk ölhall där Gävlebor och besökare kunnat släcka sin i mer än ett sekel. Centralcaféet var från början ett nyktert etablissemang men blev sedermera ölhall. Under många år gick den under namnet CC-puben (där CC stod frö Central Caféet) men efter ett ägarbyte och strid om namnrättigheter går den nu under det föga värdiga namnet Trivs. Inredningen och stämningen är dock genuin och minner om en tid då Gävle var en blomstrande industri- och handelsstad som gick under smeknamnet Norrlands Paris.
Men även om ölhallarna och ölkaféerna sett ett visst uppsving på senare år är de dock i numerärt underläge gentemot de generiska brittiska pubkedjorna som finns i snart sagt varje stad. Det är onekligen en kulturhistorisk ironi att medan den brittiska pubkulturen dör sotdöden i dess hemland föredrar den mindre nogräknade svenska krogpubliken ofta en brittisk pub-pastisch framför det egna kulturarvet. Vill du inte att det ska gå samma öde till mötes som det brittiska bör du välja dina vattenhål med omsorg. Din öl gör skillnad.
Toppbild. Restaurant Löwenbräu på Fridhemsplan i Stockholm har funnits sedan 1910. Foto: Wikimedia Commons
***
I Storbritannien oroas man över den pågående pub-döden. Genuina engelska utskänkningsställen som har funnits länge, ibland i hundratals år, stänger ned eller köps upp av likriktade kedjor som Fullers. Enligt färska siffror stänger 29 brittiska pubar i veckan för gott. Mellan januari och juni 2023 stängde enligt uppgift hela 772 pubar i Storbritannien.
Samtidigt som de genuina brittiska pubarna försvinner kryllar vårt avlånga land av förment brittiska pubar, med mörk träinredning och tartanmönstrade tapeter. Men precis som britterna bör slå vakt om sin pubtradition innan den försvunnit för evigt borde vi svenskar vårda vårt eget skummande kulturarv: ölkaféerna.
En gång i tiden låg ölkaféerna i nästan varje kvarter och definierades som ett utskänkningsställe där minst hälften av försäljningen utgjordes av öl. Publiken var så gott som uteslutande manlig och tillhörde företrädesvis arbetarklassan. Den kvinnliga motsvarigheten till samlingsplats var konditorierna.
Ett av få genuina ölkaféer som fortfarande finns kvar är 7:ans ölhall vid Kungstorget i Göteborg som, även om också kvinnor naturligtvis är välkomna att släcka sin törst, alltjämt är en nästintill helmanlig domän. 7:ans ölhall är också ett av få ställen som beviljats dispens från regeln att krogar som serverar alkohol också måste servera mat.
På Skeppsbron i Stockholm ligger en av huvudstadens mest klassiska ölhallar, Zum Franziskaner, som blommat upp sedan det 2017 fick nya ägare efter att under långt tid varit stämplat som ett så kallat “sunkhak”. Ölhallens historia är omtvistad. I sin nuvarande form öppnade restaurangen 1910 då huset den ligger i stod klart. En stor del av jugendinredningen är alltjämt från denna tid. Zum Franziskaner hade dock öppnat på samma adress redan 1889 i det 1600-talshus som tidigare stod på platsen.
Dess äldsta historia är dock höljd i dunkel. Tidigare ägare hävdade att krogen öppnat på Skeppsbron redan 1622 och således utgör en av Stockholms äldsta restauranger. Ännu mer löst grundade rykten vill datera restaurangens ursprung ända tillbaka till 1400-talet. vara hur det vill med den saken, dagens ölhall ger besökarna en känsla av det tidiga 1900-talets ölhalsskultur, då den svenska bryggerinäringen blomstrade och speglade den optimism och framåtanda som följde i industrialismens spår. Det var också en tid de de kulturella impulserna framförallt kom från kontinenten och särskilt från Tyskland, vilket inte minst avspeglades i det ljusa lagerölets stigande popularitet.
Ölhallarna växte fram under det sena 1800-talet och drevs inte sällan av bryggerierna själva. Deras uppgång och fall följer den svenska bryggerinäringens historia. De klassiska ölhallarnas försvinnande mellan 1930 och 1980-talen var i stor utsträckning konsekvensen av en destruktiv statlig politik, bland annat regeln om att utskänkningstillstånd enbart beviljades etablissemang som också serverade mat.
1916 hade Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag (SARA) bildats, vars syfte var att genom så kallade “folkrestauranger” erbjuda alternativa utskänkningställen för de “kroppsarbetande klasserna” och på så sätt konkurrera ut de privata ölkaféerna, i linje med tidens nykterhetspolitik. Då motbokssystemet och regleringar av restauranglivet gjorde det svårt att få privata krogar att bära sig kom den sedermera statliga SARA-koncernen att köpa upp allt fler hotell och restauranger. 1946 drev staten 157 restauranger, det vill säga en tredjedel av alla krogar i Sverige och dessutom 46 hotell. Om SARA-restaurangernas historia och försöket att konkurrera ut McDonalds med statliga hamburgerkedjan Clock kan man lära mer i den underhållande dokumentären Clock – socialist burgers inc. som nyligen släpptes på SVT Play.
Samtidigt monopoliserades bryggeriverksamheten genom uppköp, vilket kulminerade med förstatligandet av bryggerikoncernen Pripps 1974. Då många ölkaféer drivits av bryggeriföretagen bidrog även denna utveckling till ölkafeernas försvinnande. Om sekelskiftets optimism, framåtanda och fria kultur manifesterades i form av stadshotell och ölkaféer kan de så kallade rekordåren sägas manifesteras av statliga hotell och Domusrestauranger.
Redan på 1970-talet började man dock bli medvetna om att ett kulturarv höll på att försvinna. 1977 lades en motion i Stockholms stadsfullmäktige. I motionen sägs blandf annat att ölkaféerna är ett viktigt inslag i stadsbilden och den fasta punkten i tillvaron för många stockholmare. Motionen ledde till att socialförvaltningen tillsatte en utredning om ölkaféernas framtid och att stadsmuseet genomförde en dokumentation av de kvarvarande ölkaféerna.
I dag är det få som saknar Domusrestaurangerna och de statliga SARA-restaurangerna. Däremot har ölkaféerna alltjämt ett romantiskt skimmer över sig. De få ölhallar som överlevde efterkrigstidens socialistiska härjningar är än idag uppskattade vattenhål och en del nya utskänkningsställen som etableras väljer att anknyta till denna tradition, genom att kalla sig ölhall eller ölkafé. De senaste årens explosion av microbryggerier har även den bidragit till att bryggeridrivna ölhallar av det slag som existerade runt förra sekelskiftet såg dagens ljus.
Mitt emot järnvägsstationen i Gävle ligger Centralpalatset i rött tegel och minner om stadens storhetstid under det sena 1800-talet. I hörnet ligger en klassisk ölhall där Gävlebor och besökare kunnat släcka sin i mer än ett sekel. Centralcaféet var från början ett nyktert etablissemang men blev sedermera ölhall. Under många år gick den under namnet CC-puben (där CC stod frö Central Caféet) men efter ett ägarbyte och strid om namnrättigheter går den nu under det föga värdiga namnet Trivs. Inredningen och stämningen är dock genuin och minner om en tid då Gävle var en blomstrande industri- och handelsstad som gick under smeknamnet Norrlands Paris.
Men även om ölhallarna och ölkaféerna sett ett visst uppsving på senare år är de dock i numerärt underläge gentemot de generiska brittiska pubkedjorna som finns i snart sagt varje stad. Det är onekligen en kulturhistorisk ironi att medan den brittiska pubkulturen dör sotdöden i dess hemland föredrar den mindre nogräknade svenska krogpubliken ofta en brittisk pub-pastisch framför det egna kulturarvet. Vill du inte att det ska gå samma öde till mötes som det brittiska bör du välja dina vattenhål med omsorg. Din öl gör skillnad.
Toppbild. Restaurant Löwenbräu på Fridhemsplan i Stockholm har funnits sedan 1910. Foto: Wikimedia Commons
***
