Stranger Things förledande nostalgi – ett tryggt kuddrum för samtidens snöflingor att landa i

Bröderna Matt och Ross Duffer har ägnat de senaste tio åren åt att hålla 80-talsnostalgin levande. Inte minst har de väckt det glättiga årtiondets popmusik att genljuda i vår tid. I tv-serien Stranger Things (2016–2026) hör vi The Clashs Should I Stay or Should I Go (1982) och framför allt Kate Bushs Running Up That Hill (1985), som ju faktiskt låter som att den vore inspelad i dag.

Nu är vi inne på den femte säsongen och närmar oss upplösningen av brödernas familjeskräckhistoria. Vi förs till småstaden Hawkins i Indiana i mitten av 1980-talet. Samtidigt som pojken Will Byers (Noah Schnapp) spårlöst försvinner dyker den mystiska flickan Eleven (Millie Bobby Brown) med ett dunkelt förfluten upp i staden. Både polischefen Jim Hopper (David Harbour) och Byers vänner sätter i gång att leta efter honom och samtidigt försöka lösa gåtan kring Eleven. Spåren leder till det hemliga Hawkinslaboratoriet…

Bröderna Duffer, födda 1984, har återskapat en romantisk fantasi om deras allra tidigaste barndom utifrån tidens populärkultur, allt från musiken till bmxcyklarna, kläderna och frisyrerna. Till och med den nu medelålders Winona Ryder dyker upp i en roll, som tonårsstjärna skapade hon magi i allt från David Seltzers Lucas (1986) till Tim Burtons Beetlejuice (1988) och Edward Scissorhands (1990).

Dufferbröderna har framför allt inspirerats av författaren Stephen King och filmskaparen Steven Spielberg. Rysligheterna närmar sig mest King med ondska från främmande dimensioner och inhumana experiment på institutionaliserade barn, medan det romantiska och äventyrliga skimret över Ronald Reagans Amerika är Spielbergs (han brukar pekas ut som den som främst estetiserat erans anda).

Här finns en väldig spänning. Under 1970- och 80-talet stämde Spielbergs filmer som Närkontakt av tredje graden (1977), Poltergeist (1982) och E. T. (1982) in i Ronald Reagans nostalgiska vision av Amerika, en slags vit medelklassutopi av baseball, äppelpaj, hemmafruar med förkläden, stora amerikanare, vita staket och gröna gräsmattor. Reagan blickade bakåt till 1950- och 60-talets gyllene epok före hippiekulturen, den sexuella revolutionen, Vietnamkriget, oljekrisen och Watergateaffären. Det är i den meningen sorgfritt och samhällsorättvisorna lyser med sin frånvaro, det är i så fall utomjordingar som får spela rollen som utstötta och hunsade.

För Stephen King är det tvärtom, lika mycket eller rent av mer, blickar han tillbaka till 50- och 60-talets Amerika, men bakom den romantiska popmusiken, pomadafrisyrerna, milkshakes och grälla färger lurar ett mörker av ett våldsamt socialt förtryck som riktas mot kvinnor, svarta, judar, latinos, psykiskt sjuka, ursprungsbefolkningen och sexuella minoriteter. Den stora romanen Det (1986) inleds med ett hatbrott mot en homosexuell man och den öppna rasismen och våldet mot kvinnor är så skrämmande att det får monstren att se ynkliga och fåniga ut.

Det missar eller undviker bröderna Duffer i Stranger Things. Här dyker det upp homosexuella som öppet tolererade mitt bland Reaganaffischer i 80-talets konservativa och religiösa Indiana (förre republikanske vicepresidenten Mike Pence hemdelstat) och de svarta ungdomarna möter aldrig diskriminering eller rasistiska tillmälen, inte heller ser vi ett spår av den påtagliga “högerkristna” fromheten.

Vi får en justerad och tvättad bild av det förflutna enligt det ängsliga woke-receptet. Här är det de utstötta nördarna och institutionsbarnen som är offren, något samtidens publik av identitetsförvirrade unga “snöflingor” kan identifiera sig med. De får landa i ett tryggt och varmt kuddrum av förledande nostalgi medan Donald Trump på kvasireaganskt manér gör “America Great Again” ute i den riktiga världen.

Sista säsongen av Stranger Things visas nu på Netflix.

***

Läs även: Erik Jersenius: Bossens skuld och Guds okännbarhet

Läs även: Mats Strandberg: ”Jag blir…glad att du mådde dåligt”