Supernannyn om Supernannyn – Jordan B. Peterson uppfostrar föräldrarna
Anna-Karin Wyndhamn: Den kontroversielle psykologen Jordan B. Peterson förmedlar varje sanning vår tids självupptagna människa behöver höra.
För ett decennium sedan spelade jag rollen som Sveriges Supernanny. Det var när TV3 gjorde ett försök att blåsa liv i gamla sortens reality-TV, den där en expert flyttar in hos vanligt folk för att handgripligen ta tag i en situation som ballat ur. Min uppgift var att trolla fram ordning i röriga familjer och sedan, på ett bildmässigt tilltalande vis, lära vuxna och barn de nya reglerna. Från kaos till harmoni på 44 minuter blankt. Magi!
Även om formatet redan då var på väg att bli passé, är ämnet ständigt aktuellt. Barnuppfostran är temat i en storsatsning på konservativa plattformen Daily Wire. Den här gången heter Supernannyn Jordan B. Peterson. Han är psykologiprofessorn som slog igenom på Youtube då han gick till storms mot politisk korrekthet och postmodernism. Med sina självhjälpsböcker med livsregler blev Peterson ett internationellt fenomen och har turnerat värden över. Den kliniska verksamheten och den akademiska karriären har han lagt på hyllan. De senaste åren har fokus främst legat på religiös förkovran, mixat med ifrågasatta inhopp ibland annat klimatdebatten.
I Parenting kliver Peterson tillbaka in i terapirummet med den obligatoriska soffan. Detta är hans hemmaplan, i dubbel bemärkelse. Vi är inte på en scen eller på en stor arena, utan i ett trivsamt vardagsrum i en villa inredd i varma färger. Ingen upphetsad studiopublik som reagerar med bu-rop eller applåder som hos Doktor Phil, inga konstlade experiment som i reality-programmen. Samtalen med föräldraparen föregår i en förtrolig och dämpad ton. Barnen utgör ämnet, men vi får varken se eller höra dem som sessionen gäller. Unga människor i varierande ålder passerar i stället revy på inklippta bilder, i collage som skapar länkar mellan olika tidsepoker. Journalfilmer från fyrtiotal och femtiotal blandas med klipp från sjuttiotalet och AI-genererade bilder som gestaltar vår egen tid. Budskapet är tydligt: kärnan i barnuppfostran överskrider tid och rum.
Här skiljer sig Peterson från andra ”experter” på området. Han går inte på föräldrauppdraget utifrån tidstypiska problem som behöver hanteras snabbt och praktiskt. När jag lekte Supernanny var skärmtid exempelvis ett återkommande ämne. Problemet finns kvar för dagens föräldrar vars barn försvinner in destruktiva digitala bubblor och förvandlas till zombies. Men teknologin är frånvarande som explicit tema, också när Peterson pratar grupptryck, självkänsla och identitet. Ändå ger han, för den som lyssnar, en lösning även på mobilproblemet.
Parenting erbjuder inga metoder, utan snarare ett intellektuellt sätt att förstå och förhålla sig till fostransuppdraget. Petersons föräldrauniversum rymmer inga quick fix, utan resonemang om ansvar, plikt och försakelse. I samtliga avsnitt läggs allt krut på att förklara för föräldrarna i soffan att det är deras personliga skyldighet att skapa en livsstruktur som tränar och rustar barnet för livet. Det är föräldrarna som tillsammans upprättar och vaktar de grundläggande gränserna, för att sedan successivt släppa på tyglarna och träna barnet på självständighet. När den fysiska och kognitiva mognad som krävs finns hos den unge, vill säga. Föräldrarollerna handlar om att växla mellan att ömsom skydda, ömsom uppmuntra barnet att släppa mammahanden och ge sig ut på ett eget äventyr. Det innebär att båda föräldrarna i tanken måste pendla mellan nuet och framtiden; inse barnets begränsningar i ögonblicket, men tro på en enorm inneboende utvecklingspotential. Kort sagt: hålla ungen nära sig, men våga släppa taget.
I tillblivelsen som självständigt subjekt ingår att förhålla sig till ramar. Först måste man förstå de konkreta gränserna i hemmazonen och därefter greppa alltmer abstrakta och komplexa regelsystem i samhället, långt utanför det välbekanta. Bit för bit erövrar barnet, under förälderns vägledning, autonomi. Däri ligger föräldraskapets essens: bygga agens hos individen för alla de sammanhang som en fungerande vuxen människa behöver äga förmåga att navigera i.
När Petersons tankesätt tillämpas konsekvent, löser det ut en del konkreta problem i familjerna. Självklart är det exempelvis föräldrarna som med kraft måste dra tillbaka den tonåring som förvillat sig in i dystopiskt mörker på chattforum och sociala medier, även när interventionen skapar konflikt, fodrar skolbyte och innebär mödosamma uppbrott. Föräldrarna ska förstå att de utgör både skyddsnät och barriär, kosta vad det kosta vill.
Därmed inte sagt att alla bekymmer försvinner bara för att man har rätt inställning. Ingen undkommer prövningar i livet och det är för dessa stunder vi tränar resiliens. I ett rörande avsnitt träffar vi föräldraparet vars fyraåring just diagnosticerats med en svår neurologisk sjukdom. På sikt kommer tillståndet sannolikt förlama delar av sonens kropp. Men Peterson ömkar inte mamma och pappa, utan manar dem att rikta blicken uppåt och stadigt sikta framåt. ”Ni har en moralisk skyldighet att inte låta er son se att sjukdomen besegrar er också. Fall inte ner i förtvivlan. Låt inte er son se att hans sjukdom tar det bästa av er två. Det finns inget problem som ni inte klarar av att möta” säger Peterson och får upp även mig i givakt.
Jordan B. Peterson beskrivs nästan alltid som kontroversiell. Varenda komprometterande högerepitet som går att tillvita en mänska, har hans belackare försökt klistra på honom. Jag håller inte med Peterson i allt, men Parenting förmedlar en sanning som vår tids svårt självupptagna människa behöver höra. Det ger existensen djup mening att axla det stora ansvar som föräldrarollen innebär. Livet bjuder inget större och ingen viktigare uppgift än att vägleda en ung människa mot självständighet och egenmakt. Det är motsatsen till att låta flyktiga förströelser, snabba kickar och tomt scrollande fylla dagen.
Jag borde talat mer om det när det var jag som var Supernannyn.
***
För ett decennium sedan spelade jag rollen som Sveriges Supernanny. Det var när TV3 gjorde ett försök att blåsa liv i gamla sortens reality-TV, den där en expert flyttar in hos vanligt folk för att handgripligen ta tag i en situation som ballat ur. Min uppgift var att trolla fram ordning i röriga familjer och sedan, på ett bildmässigt tilltalande vis, lära vuxna och barn de nya reglerna. Från kaos till harmoni på 44 minuter blankt. Magi!
Även om formatet redan då var på väg att bli passé, är ämnet ständigt aktuellt. Barnuppfostran är temat i en storsatsning på konservativa plattformen Daily Wire. Den här gången heter Supernannyn Jordan B. Peterson. Han är psykologiprofessorn som slog igenom på Youtube då han gick till storms mot politisk korrekthet och postmodernism. Med sina självhjälpsböcker med livsregler blev Peterson ett internationellt fenomen och har turnerat värden över. Den kliniska verksamheten och den akademiska karriären har han lagt på hyllan. De senaste åren har fokus främst legat på religiös förkovran, mixat med ifrågasatta inhopp ibland annat klimatdebatten.
I Parenting kliver Peterson tillbaka in i terapirummet med den obligatoriska soffan. Detta är hans hemmaplan, i dubbel bemärkelse. Vi är inte på en scen eller på en stor arena, utan i ett trivsamt vardagsrum i en villa inredd i varma färger. Ingen upphetsad studiopublik som reagerar med bu-rop eller applåder som hos Doktor Phil, inga konstlade experiment som i reality-programmen. Samtalen med föräldraparen föregår i en förtrolig och dämpad ton. Barnen utgör ämnet, men vi får varken se eller höra dem som sessionen gäller. Unga människor i varierande ålder passerar i stället revy på inklippta bilder, i collage som skapar länkar mellan olika tidsepoker. Journalfilmer från fyrtiotal och femtiotal blandas med klipp från sjuttiotalet och AI-genererade bilder som gestaltar vår egen tid. Budskapet är tydligt: kärnan i barnuppfostran överskrider tid och rum.
Här skiljer sig Peterson från andra ”experter” på området. Han går inte på föräldrauppdraget utifrån tidstypiska problem som behöver hanteras snabbt och praktiskt. När jag lekte Supernanny var skärmtid exempelvis ett återkommande ämne. Problemet finns kvar för dagens föräldrar vars barn försvinner in destruktiva digitala bubblor och förvandlas till zombies. Men teknologin är frånvarande som explicit tema, också när Peterson pratar grupptryck, självkänsla och identitet. Ändå ger han, för den som lyssnar, en lösning även på mobilproblemet.
Parenting erbjuder inga metoder, utan snarare ett intellektuellt sätt att förstå och förhålla sig till fostransuppdraget. Petersons föräldrauniversum rymmer inga quick fix, utan resonemang om ansvar, plikt och försakelse. I samtliga avsnitt läggs allt krut på att förklara för föräldrarna i soffan att det är deras personliga skyldighet att skapa en livsstruktur som tränar och rustar barnet för livet. Det är föräldrarna som tillsammans upprättar och vaktar de grundläggande gränserna, för att sedan successivt släppa på tyglarna och träna barnet på självständighet. När den fysiska och kognitiva mognad som krävs finns hos den unge, vill säga. Föräldrarollerna handlar om att växla mellan att ömsom skydda, ömsom uppmuntra barnet att släppa mammahanden och ge sig ut på ett eget äventyr. Det innebär att båda föräldrarna i tanken måste pendla mellan nuet och framtiden; inse barnets begränsningar i ögonblicket, men tro på en enorm inneboende utvecklingspotential. Kort sagt: hålla ungen nära sig, men våga släppa taget.
I tillblivelsen som självständigt subjekt ingår att förhålla sig till ramar. Först måste man förstå de konkreta gränserna i hemmazonen och därefter greppa alltmer abstrakta och komplexa regelsystem i samhället, långt utanför det välbekanta. Bit för bit erövrar barnet, under förälderns vägledning, autonomi. Däri ligger föräldraskapets essens: bygga agens hos individen för alla de sammanhang som en fungerande vuxen människa behöver äga förmåga att navigera i.
När Petersons tankesätt tillämpas konsekvent, löser det ut en del konkreta problem i familjerna. Självklart är det exempelvis föräldrarna som med kraft måste dra tillbaka den tonåring som förvillat sig in i dystopiskt mörker på chattforum och sociala medier, även när interventionen skapar konflikt, fodrar skolbyte och innebär mödosamma uppbrott. Föräldrarna ska förstå att de utgör både skyddsnät och barriär, kosta vad det kosta vill.
Därmed inte sagt att alla bekymmer försvinner bara för att man har rätt inställning. Ingen undkommer prövningar i livet och det är för dessa stunder vi tränar resiliens. I ett rörande avsnitt träffar vi föräldraparet vars fyraåring just diagnosticerats med en svår neurologisk sjukdom. På sikt kommer tillståndet sannolikt förlama delar av sonens kropp. Men Peterson ömkar inte mamma och pappa, utan manar dem att rikta blicken uppåt och stadigt sikta framåt. ”Ni har en moralisk skyldighet att inte låta er son se att sjukdomen besegrar er också. Fall inte ner i förtvivlan. Låt inte er son se att hans sjukdom tar det bästa av er två. Det finns inget problem som ni inte klarar av att möta” säger Peterson och får upp även mig i givakt.
Jordan B. Peterson beskrivs nästan alltid som kontroversiell. Varenda komprometterande högerepitet som går att tillvita en mänska, har hans belackare försökt klistra på honom. Jag håller inte med Peterson i allt, men Parenting förmedlar en sanning som vår tids svårt självupptagna människa behöver höra. Det ger existensen djup mening att axla det stora ansvar som föräldrarollen innebär. Livet bjuder inget större och ingen viktigare uppgift än att vägleda en ung människa mot självständighet och egenmakt. Det är motsatsen till att låta flyktiga förströelser, snabba kickar och tomt scrollande fylla dagen.
Jag borde talat mer om det när det var jag som var Supernannyn.
***
