Sverige har aldrig känts så långt borta som i ”Madchester”
Stone Roses Gary ”Mani” Mounfield har lämnat oss och Ann Heberlein arbetade som aupair och barmaid i Manchester när staden var popkulturens epicentrum.
Jag läser att Gary ”Mani” Mounfield har dött, bara 63 år gammal, och minnena sköljer över mig. Mani var basist i det legendariska brittiska bandet Stone Roses, med hits som I Wanna be Adored och She Bangs the Drums.
Tillsammans med Happy Mondays och Chemical Brothers utgjorde Stone Roses epicentrum i det som i slutet av åttiotalet och början på nittiotalet var Madchesterscenen, en galen mix av indie och acidhouse, ecstasy, batikfärgade tröjor, baggy jeans och långa luggar.
De var soundtrack till mitt år i Manchester. Jag kom dit tidig våren 1989 från ett deppigt Malmö med enstaka spelningar på Stadt Hamburg och Tin Can Club på Fredmans som enda ljusglimtarna i ett i övrigt kompakt skånskt mörker. Då arbetade jag timmar som vårdbiträde i långvården, som det hette då, och drevs av en stark känsla att livet måste vara mer än att byta blöjor på avdelning 34 och kvällar i soffan framför teven och att världen måste vara större än Malmö.
Jag fick jobb som aupair i Wilmslow, en medelklassidyll någon mil utanför Manchester, men insåg snabbt att jag inte var klippt och skuren för att passa barn. Jag skaffade jobb som barmaid och fick bo i en pyttig lägenhet ovanför puben, med dragiga fönster, fuktiga lakan och märklig lukt.
I Manchester fanns Hacienda, då den absolut hetaste klubben i Storbrittanien, möjligen i världen. I alla fall kändes det som att befinna sig i världens mittpunkt. Klubben, inrymd i en tidigare lagerlokal i en ganska ruffig del av Manchester, hade det största dansgolv jag sett, den högsta musik jag hört och de vackraste och gladaste människorna jag mött. Inredningen av Ben Kelly, som anspelade på lokalens förflutna som textilfabrik och showroom för motorbåtar, var en bisarr mix av psykedeliska färger och industridesign.
I stora kängor, min korta mockakjol eller långa, svepande, broderade kjolar med små speglar och fransar dansade jag och mina nyfunna vänner till gryningen. På Hacienda träffade jag Guy, som ockuperade ett kråkslott på landsbygden. Hans hund hette Brown Dog och han hade målat det rum han betraktade som sitt kolsvart, väggar, tak och golv, som en black box innan jag visste vad en black box var.
Sverige har aldrig känts längre bort.
Klubben ägdes av skivbolaget Factory Records, en indielabel som gav ut band som Joy Division, New Order, OMD och Happy Mondays och var en väsentlig del av Madchesterscenens segertåg över världen. Några gyllene år utmanade Manchester, den skitiga industristaden, tyngd av kriminalitet, droger, fotbollshuliganism och sociala problem, London som coolast i klassen. Nya band, som Charlatans, Inspiral Carpets och Oasis, fortsatte att födas, det sextiotalsinfluerade modet parat med oversized jeans och tröjor letade sig ut i världen och ravekulturen, med droginducerad dans i timme efter timme, växte.
Till slut var det drogerna som fällde Hacienda. Eftersom publiken föredrog e framför alkohol kämpade klubben i åratal med ekonomin – inkomsterna från alkoholförsäljning uteblev i princip eftersom gästerna köpte sina rusmedel av andra aktörer. Det skapade i sin tur en blomstrande droghandel, med gängkonflikter och våld som följd. Skottlossning förekom både utanför och inne på klubben och droganvändningen kröp ner i åldrarna (16-åriga Clare Leighton dog på Hacienda efter att ha fått ecstasy av sin pojkvän).
Sommaren 1997 stängdes Hacienda permanent och en era gick i graven.
Det inflytande Madchester haft på brittisk musik, på mode och, kanske framför allt, klubbkultur, går inte att överskatta: Centrum var dansen, alltid dansen, och inget var så underbart att dansa till som Stone Roses.
***
