Alice Babs

Hon blev tidigt ofattbart populär men också lika ofattbart kontroversiell, men ingenting av detta tycks ha förändrat hennes grundinställning till livet. Hildur Alice Nilsson, sedermera Sjöblom, ärvde sin mammas soliga och glada kynne, den mamma som hon talade varmt och rörande om i en av sina sista intervjuer, den mamma som tidigt sjöng stämsång med sin dotter.

Det soliga och glada märktes inte minst i Alice Babs fantastiska röst, som i en tidningsrubrik efter hennes död beskrevs som »ren och klar glädje«. Hon kom att använda den i många genrer – schlager, barnvisor, renässansmusik, kyrkomusik, joddling, folkvisor och givetvis jazz och swing. Även de som tyckte att rösten egentligen inte hade tillräcklig svärta för jazz insåg med tiden att Alice Babs var en av våra allra bästa jazzsångerskor. Hon använde sin röst som ett instrument och hon var en av de första svenska artisterna som använde scatsång.

– En dag ska du få se mina bokstäver i ljus, sa flickan Alice till sin mamma vid ett tillfälle då familjen Nilsson i Västervik hade det extra knapert.

Och så blev det. Bokstäverna i hennes namn kom att lysa från mängder av film- och konsertaffischer, inte bara i Sverige utan också utomlands, inte minst i USA. Hon slog folkparksrekord, sålde mängder av skivor, inspirerade till »Babs-tävlingar« i både Sverige och våra grannländer.

Hon blev en ikon och en superstjärna och sjöng i en egen division i det svenska musiklivet ända från tonårsdebuten i slutet av 1930-talet till 1980, då hon i princip slutade att ge konserter – bara för att knappt 20 år senare göra en bejublad comeback tillsammans med Charlie Norman, som hon sjöng tillsammans med redan i början av sin karriär.

Ja, Alice Babs kunde sent i livet beskriva sitt liv som en saga, men hennes allra sista år kom att präglas av minnesdimmor, allmän skröplighet och trista, offentliga konflikter om hennes välbefinnande.

Det fanns något rekorderligt, käckt och äppelkindat i Alice Babs väsen redan då hon filmdebuterade i »Swing it, magistern« 1940, även om några av hennes värsta kritiker använde tillmälen som »slyna« och värre. Samtidigt visste hon precis vad hon ville med sin sång.

Hon sålde inte ut sina musikaliska ideal bara för att tjäna pengar. På 1950-talet arbetade hon mycket i Tyskland, var oerhört populär och erbjöds ett mycket fördelaktigt och långt kontrakt, men tackade nej när hon ställdes inför musikaliska uppgifter som hon fann alltför fyrtaktiga och trista. På samma sätt hoppade hon av samarbetet med Svend Asmussen och Ulrik Neumann i Swe-Danes efter fyra år 1962, trots att gruppen höll på att få ett ekonomiskt fett kontrakt i USA; hon ville inte vara borta så länge från sin familj.

Jazzen går som en klart lysande röd tråd genom Alice Babs liv och karriär. Duke Ellington var en av hennes första stora idoler, och hon imiterade tidigt Louis Armstrongs sätt att sjunga. »Hon swingar, improviserar och formar de rytmiska figurerna på ett sätt att man måste resa över Atlanten för att finna hennes like«, skrev jazztidningen Estrad 1945. När Armstrong turnerade i Sverige 1949 sjöng hon »Sugar« med honom. På en bild från konserten kan han inte dölja sin förtjusning, och han gav henne ett signerat foto med hälsningen »You are great«.

1962 upptäcktes Alice av Duke Ellington, vilket ledde till ett långt och intensivt samarbete. På en av deras konserter förvånade hon både Duke och orkestern med att återge alla solon från orkesterns klassiska inspelning av »Take the A Train«. När Duke begravdes i en katedral New York i maj 1974 ingick hennes insjungning av hans »Hymn« i programmet. Alice Babs betecknade i en intervju långt senare Duke Ellington som sin »musikaliske fader«.

Mindre känt är kanske att hon också var nära vän med John Lewis, pianisten och den konstnärlige ledaren i Modern Jazz Quartet. Han brukade hälsa på henne i Saltsjöbaden, berättade Alice Babs när jag intervjuade henne för tolv år sedan om den version av Lewis kända »Django« som hon just sjungit in. »Django« finns på »Don´t Be Blue« (2001), den sista skiva som Alice Babs spelade in.