Anders Engman föddes in i rollen

Det var frukostdags på Hilton i Kairo vintern 1970, ett ”stadshotell” vid Nilens strand mitt i stan. I matsalen fanns landets överbefälhavare, några politiker, några spioner och delar av världspressen. Läget var fortfarande spänt efter sexdagarskriget 1967 mellan Israel och Egypten, och nu hade med ett attentat mot en egyptisk general skapat en ny febertopp. Kriget kunde ta fart igen. Mellan bord, servitriser och kolleger småsprang Anders Engman– han rörde sig alltid fort – och fiskade upp en lokaltidning på engelska, kollade flygtiderna till Beirut, snappade upp adressen till den trots flera krig fortfarande existerande judiska synagogan i Kairo samt hällde upp den tredje koppen te till sin berömda skrivande kollega och arbetspartner; Barbro Alving.

Bang hade just fyllt 61 år och tillsammans med den 37-årige fotografen Engman skulle hon för Vecko-Journalens publik förklara Mellanösterns mysterier. Engman var redan erfaren krigskorrespondent från bland annat Budapest 1956 och Vietnam 1967. Men han var mer än så. En skrivarnas kalfaktor, hjälpreda, fixare och ordningsman. Bang gillade dessa egenskaper och Engman belönades med att Alving i sitt kåseri under signaturen ”Käringen mot strömmen” i VJ, vecka efter vecka lät honom tona fram som en kvicktänkt och omtänksam gentleman och butlern Jeeves i en och samma person.

Anders Engman föddes in i rollen, uppvuxen i en släkt där alla jobbade i Klarakvarteren i Stockholm där huvudstadens tidningar hade sina redaktioner. Fadern var journalist på  TT, modern telefonist på Aftonbladet (och Anders var även kusin med tv-mannen Gary Engman). Anders Engman fick sommarjobb på Aftonbladets vaktmästeri där fick han hämta kaffe och springa mellan ”grabbarna som hade lånat ut pengar till varandra och ner till banken och omsätta deras växlar. Ofta gällde det att hitta någon på krogen.”  

I en intervju med en branschtidning konstaterade han 75 år senare: ”Man var nog ganska hårdhudad.”

Det var som springpojke han bestämde sig för att bli fotograf eftersom han tyckte att de såg ut att ha det bra. ”De satt och spelade kort och så fick de rycka ut på ett jobb, kom tillbaka och lämnade filmerna till en kopist som framkallade.” Fyllda 21 började han på Bonnierförlaget Åhlén & Åkerlunds bildbyrå, som försåg den sensationsbetonande Se, den överklassiga Vecko-Journalen och den ungdomsskvallriga Bildjournalen med bilder. Dessa ”plåtisar” var äregiriga, reslystna unga män som obehindrat överskred miljöer och genrer.

Det stora genombrottet kom 1956 med reportern Ulf Nilson när de skickades till Budapest för att skildra Ungernrevolten. Tidens stora stjärna, Lennart Nilsson, som också jobbade för Se, hade tackat nej till uppdraget. ”Budapest blev det lättaste jobb jag gjort”, skulle Engman senare säga, ”ty det var en fruktansvärd upplevelse med döda människor på gatan. Allt gav sig själv.” Därefter gjorde han under tjugo år reportageresor till 100 länder, bland annat Rhodesia med författaren Lars Forssell. Där fanns allt från fotbolls-VM och München-OS över beskjutning i helikopter i Vietnam till kungabröllop. Ofta blev det snabba leveranser av färska bilder med chartrat plan till hemmaredaktionen. 

Efter resandet blev han bildchef på Aftonbladet och Dagens Nyheter,  och fortsatte som frilansande fotograf åt industrin samt föreläste om bildjournalistik. Han mindes: ”Jag var rädd för att presentera mina bilder som en handelsresande i andras elände.”

Den trogna Leican lade han på hyllan först när han fyllde 80. ”Det digitala knäckte mig på något sätt”, berättade han.” Jag var uppväxt med känslan av att stå i ett mörkrum och se bilden växa fram.”

De som jobbade med honom minns hans lugn, metodik och noggrannhet. Samt sparsamhet. Efter en hockeymatch i Karlskoga ville den unge reportern gå till stadshotellet och äta middag.  ”Nej, vi kör hem till Stockholm.”

Reportern undrade om det ändå inte gick för sig att köpa en varm korv före avfärden.

”Nej. Det gör vi i Örebro. Jag vet den korvgubbe där som säljer billigare.”