André Prah var en vildsint konstnär och kosmopolit

En viktig beståndsdel av André Prah, både som sökande intellektuell och vildsint konstnär, var sannolikt att han var ett krigsbarn. Han föddes i Maribor, i en del av Slovenien som var gränsland mellan Jugoslavien och det av Hitler annekterade Österrike.  Samma år, 1941, togs även den slovenska delen av Steiermark över av Nazityskland.

”Jag är ett barn av andra världskriget. Min pappa blev tvingad in i tyska armén som pansarbefäl och skickad som ockupationssoldat till Danmark. Vi andra i familjen flydde till Sverige 1944”, berättade han själv långt senare.

Hela livet förblev han en internationaliserad människa med en stor uppsättning intressen. Ett var mode: när han skulle ekipera sig flög han till Milano. Fotboll var ett annat och upp i 80-årsåldern kunde han namnen på alla, ja alla, spelare i den engelska högstadivisionen Premier League. Han älskade konstiga mojänger och manicker och kunde ströva i timmar på loppmarknaden Porte de Clignancourt  i Paris.

Slående för denne kosmopolit var ändå hur svensk han tedde sig. Han var djurgårdare, det var där han hade spelat fotboll i unga år. I Eskilstuna blev han en del av den svenska ishockeyeliten när han spelade i allsvenskan. Och när han efter Konstfack inledde en karriär som tecknare var det förstås i den tidens stora svenska tidningsdrake, Expressen. 

Sin bana som illustratör påbörjade han när den sovjetiske dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn 1970 fick Nobelpriset i litteratur. Det fanns i hela världen bara ett enda foto på pristagaren, och det användes överallt. Prah tecknade då en bild av ryssen, gick upp till Expressens chefredaktör med teckningen och fick fast jobb på stående fot.

Mod och motstånd fanns alltid i honom som ämnen när han väletablerad flyttade till Hänninge i Skåne och inledde en bana som skulptör. Hans allra sista alster föreställde Greta Thunberg. Verken berättade om krigets umbäranden och hyllade medmänskliga handlingar. Exempelvis fångades hans fantasi av polackerna Janusz Korczak och Irena Sendler.

Hon skyddade och räddade 2100 judiska barn från ghettot i Warszawa och Korczak köpte ett hus i ghettot och tog hand om 200 små barn där. Även Raoul Wallenberg väckte Prahs intresse och på väggarna i hans hus hängde Wallenberg och Korczak som skulpturer i metalltråd.

Prahs största ämnen var och förblev krig och fred och han ville se krigsskådeplatserna. På turistvisum gav han sig av till Stalingrad i det gamla Sovjet många år efter det stora slaget. Till Sarajevo begav han sig dock mitt under brinnande inbördeskrig när serberna försökte svälta ut Bosniens muslimer. Han tjatade till sig lift med en krigskorrespondent och tog sig under beskjutning in i staden. I en serie galghumoristiska reportageteckningar skildrade han krigets vardag.

Hans mest uppmärksammade konstverk, Ishästarna, gestaltade en scen från italienaren Curzio Malaparte memoarer. Malparte var krigskorrespondent under finska vinterkriget och skildrar hur finska soldater satte en skog i brand varvid tusen av det sovjetiska kavalleriets hästar greps av panik och sprang ut i sjön Ladoga. En plötslig vinterkyla svepte ner från Murmansk – och hästarna frös fast. Där blev de kvar tills de dog. Malparte var en äventyrare som kunde konsten att dra en story.

Oavsett sanningshalten i berättelsen läste Prah boken och såg framför sig bilden av tusen fastfrusna ”ishästar” i krigets inferno. I ett reportage berättade han: ”Jag sa till mig själv, nu André vet du vad du ska göra resten av livet, du ska tolka den här fantastiska historien.” På skånska stränder samlade han in drivved. I sin ateljé formade han drivveden till en estetisk sensation, hundratals utmärglade, surrealistiska, oftast meterhöga hästar.

Dessa hästar – som Prah själv ställde upp för fotografering på Ladogas is – har varit utställda i flera av världens förnämsta muséer, just nu på väg till Helsingfors. De illustrerar vad den finlandssvenske författaren Henrik Tikkanen sa:  ”Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper.”