Den svenska tidningsvärldens främste stilist

Per Svensson var en avvikande företeelse vid frontlinjerna i de blodiga krigen på Balkan under nittiotalets första hälft. Han var då i trettioårsåldern och alltid, sommar som vinter, klädd i grå gabardinbyxor och en blå klubb-blazer, med en tunn portfölj under armen, som vore han en mellanchef på väg till kontoret i en svensk landsortsstad. Med kolleger och kompisar fick han lift och färdades på den – i alla meningar – livsfarliga Skoda Road med stup vid sidorna, usel beläggning och ibland under beskjutning. Bara efter brysk uppmaning tog han på sig hjälmen.  ”Utan en min”, konstaterade en kollega. ”Han röjde ingen rädsla.” 

 ”Han var närsynt”, kompletterade en annan. ”Han såg inte hur farligt det var.”

Närsynt kanske. Men vad han såg! Med sina färgstarka, detaljrika texter, fyllda med iskalla fakta, hjärtevarma i medkänsla, slog han alla de andra – och med ett språk som gjorde honom till den svenska tidningsvärldens främste stilist, i klass med legendarer som Jolo och Bang. 

Per Svensson var alltså något mer än det han i de senaste veckornas dödsrunor har prisats för: ”En kulturjournalist och redaktör som alla kunde lita på, som kulturchef stimulerande och hjälpsam.”

Ja, han tog på sig chefsposter, en tid chefredaktör för Kvällsposten sedan Expressens kulturchef och senare kulturredaktör på Sydsvenskan.

Därefter tog han rollen som Dagens Nyheters politiska redaktör. Han var liberal – men i termens klassiska bemärkelse, inte i Liberalernas anda. Han var emot samarbete med Sverigedemokraterna och ville inte se kompromisser med den radikala högern. Han var en omutlig anti-rojalist. 

Men framför allt var Svensson reporter och som sådan framför allt i Expressen. I en av sina många böcker, Hem till kriget, skriver han: ”Journalistikens första budord är: Du ska inte ljuga!” Och så tillade han insiktsfullt: ”Krigets första offer är sanningen, brukar man säga. Det förutsätter förstås att det finns en sanning, vilket inte alltid är fallet.”

I sin allra sista artikel i Expressen, publicerad på tidningens åttioårsdag i november i fjol komprimerade han det: ”Att tänka rätt är stort, men att skriva väl är större.” 

Per Svensson inledde – lite oväntat kanske – karriären som nöjesreporter. En kollega under kriget i Bosnien mindes hur de, när nattmörkret lagt sig inte längre vågade färdas på Skoda Road i en by knackat på en dörr och frågat om de kunde få sovplats. De fick. Tyst och försynt lade sig  

Svensson i sin sovsäck på golvet samtidigt som han berättade hur han på ett Göteborgshotell hade jagat medlemmarna i en av världens främsta rockgrupper – förmodligen Rolling Stones – för att få ett exklusivt uttalande. 

Att sova på golvet var för övrigt inte märkligt för Svensson. Han var till sin natur en asket som ibland tonade fram aningen disträ.  Sällan såg han sig behöva mat. Han drack inte vin eller sprit. Det skänkte en aura av allvar kring honom, förstärkt av att han skrev böcker i ämnen av alla slag: om svenska förorter, Martin Luther och europeiska krig, om ondskan i vår tid, nazismen och tigandet, krönt av storverket, biografin om konstnären Anders Zorn. Han dränktes i priser och utmärkelser.

Han var född nära Kalmar men växte upp i Täby och studerade vid Stockholms universitet, Lunds universitet och Journalisthögskolan i Stockholm. Under tidigt åttiotal bosatte han sig i Skåne som han sedan blev troget. Och, jo, han ledde Expressens kulturredaktion därifrån och redigerade dess kultursida.

Men han var inte helt orörlig. När Thorbjörn Larsson försökte värva honom till^. Aftonbladet svarade han: ”Gärna – och jag vill starta med två år i New York.” Den typen av utlandsdröm förverkligade han när Expressen placerade honom som korrespondent i Paris.  Ännu tydligare blev det, när hans hustru, en litteraturvetare, fick en förnämlig tjänst vid ett universitet i Berlin och han underrättade sina chefen i Stockholm: 

”Jag följer med till Berlin. Jag redigerar kulturen därifrån.” 

För vem skulle säga emot en av de största talanger svenska medier har sett.