En europé av sällsam lyster

När britterna bestämde sig för att lämna EU 2016 utbrast historieprofessorn Matti Klinge: "Så bra! Då får man tala franska i Bryssel igen." Alltid frejdig och motvalls, med en tankeväckande överdrift innanför västen.  

Han lämnade jordelivet efter ett digert dagsverke. Spränglärd innehavare av den svenskspråkiga lärostolen i historia vid Helsingfors universitet under ett kvarts sekel, men inte alltid välsedd bland finlandssvenskar. En term som han för övrigt ogillade starkt, liksom påfundet finländsk. Finsk ska det heta, när man talar om stat och natur: finska vinterkriget, Finska Utö, Finska viken, finsk medborgare. 

Å andra sidan predikade han ofta att alla finnar är svenskar. Samma historia, samma kultur och religion, samma rättssystem. Marskalken Mannerheim var en finne med svenska som modersmål, liksom Runeberg, nationalskalden, liksom J. V. Snellman, statsbyggaren. Liksom han själv. Är inte också finska det största minoritetsspråket i dagens Sverige? 

Sådant kunde man käbbla med Matti Klinge om, eller Matthias, som han brukade underteckna sina brev västerut. Det var ständigt berikande och uppfriskande. Man översåg därför gärna med hans fasoner, exempelvis när han tenterade sin bordsgranne i rysk litteraturhistoria under en bättre middag. Svarade man rätt på de första två frågorna, övergick han snabbt till andra ämnen. 

Klinge var en mycket omtyckt universitetslärare. Sina magisterstudenter hade han för vana att färdas med till antikens viktigare kultplatser. Romanus sum – Jag är romare – heter typiskt nog en av hans många essäböcker. Franska var litteraturens språk; sin första professur hade han i Paris. Tyska var vetenskapens, finska politikens. Två gånger (1988 och 1992) var han elektor i ett finskt presidentval; bägge gångerna stödde han – urborgaren - den socialdemokratiske kandidaten, Mauno Koivisto. 

I St Petersburg hade han ett ärftligt hedersborgarskap. Attackerna som riktades mot honom för servil russofili misspryddes av starka ideologiska övertoner. 

En omvärderare var han, och ingen simpel nationalist. Han glömde aldrig att påpeka, att Finlands folk reste sig och mognade under rysk överhöghet efter skilsmässan från Sverige 1809. I en skrift som gavs ut under jubileumsåret 2009, Napoleons skugga, visade han tämligen övertygande, att den stora fästningen Sveaborg utanför Helsingfors inte byggdes som ett svenskt försvarsverk utan som en bas för anfall mot ryssen. 

Och en publik person var denne borne gentleman, bankdirektörssonen, en riktig akademisk icke-kuf dessutom. Korrekt och ytterligt välskräddad, promenerande på boulevarderna i sin huvudstad, helst med en bok under armen, i bland med monokel i bröstfickan. Han hade lätt för att placera sig i centrum, enligt mottot: Kom sent till mottagningar, lämna tidigt, då kan du gå på fler! Sina diverse bestyr i tillvaron beskrev han i omfångsrika memoarer och i en svit dagböcker som aldrig ville ta slut. 

Pikant är att han försåg utgivningen av den rebelliske poeten Pentti Saarikoskis ungdomsdagböcker – de två var klasskamrater – med ett initierat förord. 

Klinges egna forskningar spände från akademihistoria till mikrohistoriska studier av kulturer i gränsbygd. Han gillade att stå i pulpeten och föreläsa, för det mesta manuslöst; han levde stort på stundens ingivelser. På äldre dagar tog han upp ett figurativt naturmåleri och hade flera framgångsrika utställningar. Flerfaldiga hedersbetygelser, också från Sverige, kom honom till del. 

Det atlantiska kunde han vara utan. En europé av sällsam lyster – det var Matti Klinge.