En osedvanligt skicklig jurist

Johan Munck hade en lågmäld och anspråkslös framtoning. För det mesta blev det ändå som han ville. Oftast berodde det nog på att hans analys och argument var bra. Men också på den väl maskerade viljestyrkan.

Johan Munck var son till Malmös siste borgmästare, juristen Thomas Munck af Rosenschöld. Johan har själv sagt att han funderade på en yrkeskarriär som musiker men slog det ur hågen för att han inte var tillräckligt begåvad. Vi som har hört honom spela godtar inte den förklaringen. Men också hans farfar och farfars far var jurister. Kanske blev det snarare ärftlig belastning som ledde till att han ändå valde juridiken framför musiken? 

Johan Muncks karriär liknar andra framstående skånska juristers. Studier i Lund. Vid 23 års ålder var han både fil kand och jur kand och tog sig in på domarbanan. Han blev fiskal och assessor i Hovrätten över Skåne och Blekinge, varpå han snabbt rekryterades till Justitiedepartementet. Också där gick det undan; först rättssakkunnig, sedan departementsråd och chef för departementets ”enhet L5” för lagstiftning om straffrätt. Och så rättschef med ansvar för att säkra kvaliteten på regeringens lagstiftning över ett brett område som innefattade också bland annat grundlagarna.

Befattningen som rättschef i justitiedepartementet innebär möjligheter till ett starkt inflytande över viktiga delar av statens verksamhet och därmed samhällsutvecklingen. Samtidigt är man en doldis som sällan eller aldrig uppmärksammas i det offentliga. Detta passade Johan Munck och hans höga anspråk på integritet väldigt bra.

Han var också synnerligen inflytelserik över mycket av regeringens verksamhet på ett Sir Humphreyliknande sätt. Statsrådet trodde att det var han som bestämde men det var Johan. Han tryckte inte på andra sina uppfattningar utan fick dem i stället ofta att tro att de själva hade kommit fram till hans ståndpunkt

Anna-Greta Leijons korta tid som justitieminister innebar en förändring. Här mötte Johan Munck ett statsråd som bestämt drev sina åsikter. Det var också under hennes tid som justitieminister som Johan tyckte att han hade fått nog av Regeringskansliet och justitiedepartementet och sökte sig därifrån. Enligt det som ibland har karakteriserats som en reglerad befordringsgång flyttade han över Riddarfjärdens vatten till Högsta domstolen. Där tjänstgjorde han som justitieråd i över tjugo år och rundade av med tre år som domstolens ordförande.

Johan var en oöverträffad juridisk skribent som också hade förmågan att lyfta andras texter en eller ett par nivåer. Han gillade visserligen inte konflikter men var erkänt skicklig på att bilägga sådana tack vara stora kunskaper och snabba tankar. I Högsta domstolen var han känd för att bland annat kunna skriva ihop domskäl som skapade enighet bland starka och från början stridiga viljor. Möjligen kan det ha haft att göra med hans förhållande till musiken. Man kunde se av hans prosa att han var musikalisk, och den egenskapen kan ha varit ett ändamålsenligt verktyg för att övertyga andra.

Som jurist var Johan Munck alltså osedvanligt skicklig men också mångsidig och encyklopediskt kunnig över breda områden. Det märks inte minst om man betraktar de sidouppdrag han har haft genom åren. Där ser det ut som en tanke att han under åtskilliga år som redaktör svarade för den årliga upplagan av lagboken. Han har varit ordförande i så olikartade sammanhang som Statens musiksamlingar och Aktiemarknadsnämnden. Han var juridiskt biträde till Överbefälhavaren och under många år ordförande i Granskningsnämnden för radio och TV. Han medverkade i utredningar på så skilda områden som 11 september-utredningen och Utredningen om genetisk integritet i vården. Självklart är han hedersdoktor vid Lunds universitet.

Johan Munck fick ofta fick som han ville. Det gillade han. Jag tror att vi andra också ska vara nöjda med det. Kombinationen av kompetens, viljestyrka och lågmäldhet kan vara mycket lyckosam.