En röst som spred värme långt utanför operan

Sverige är ett litet land men har likväl givit världen några av dess största sångartister med namn som Jenny Lind, Kristina Nilsson, Birgit Nilsson och Jussi Björling. Till denna illustra skara, som en av landets främsta musikkritiker räknar till den sista ”guldåldersgenerationen” av svenska sångare från 1950- och 60-talen, hör Busk Margit Jonsson.  

Jonsson var en dalkulla från Malung, vars första namn Busk, enligt det särpräglade namnskick som finns i Dalarna, var hämtat från namnet på gården där hon föddes. Hon var dotter till en garvare på orten som sen gammalt är känd för sin skinnindustri. Det var tack vare sin fyra år äldre syster Busk Rut som hon började sjunga.

”Vi sjöng och sjöng och sjöng. Hela tiden. Så fort syrran hade hört en schlager på radio sjöng hon den. Vi kunde varenda en”, berättade systern senare. Redan vid elva års ålder, 1941, och sagolikt söt uppträdde Busk Margit i det vid tiden omåttligt populära radioprogrammet Barnens brevlåda som leddes av SR-profilen Sven Jerring, allmänt kallad farbror Sven.

Efter skolgången utbildade hon sig till sopran vid Musikhögskolan i Stockholm och fortsatte sedan studierna i musikstaden Wien. Hon debuterade vid Kungliga Operan 1954 som Bertha i Nürnbergerdockan av Adolphe Adam. Därefter blev hon Operan trogen i över 30 år och kom att sjunga i mer än 1 500 föreställningar där. Hennes repertoar var bred och bland de mest uppmärksammade rollerna fanns Susanna i Figaros bröllop, Blondchen i Enleveringen ur seraljen, Sorgbarn i Singoalla, Nanetta i Falstaff samt även Daisy Doody i det moderna mästerstycket Aniara, baserat på Harry Martinssons diktverk med musik av Karl-Birger Blomdahl och libretto av Erik Lindegren. 

Busk Margit Jonsson var förvisso knuten till operavärlden hela karriären, men hennes register var större än så, och på det sättet skilde hon sig från samtida storheter som Jussi Björling och Birgit Nilsson. Dessa vågade sig sällan eller aldrig in på någon annan genre. Busk Margit hade, vid sidan av operascenen, en betydligt mer folklig framtoning och kanske blir hon ännu mer ihågkommen för den.

Hon hördes mycket i radio och sjöng in kända sånger. Det kunde handla om folkvisor av det vemodiga slaget som Får jag lämna några blommor och Kristallen den fina, julvisor som Staffan Stalledräng och Lusse-Lelle eller psalmer och kyrkomusik.

Från 1951 och flera år framåt hade hon huvudrollen i Himlaspelet i Leksand, ett bygdespel där hennes ursprung i Älvdalen kom väl till pass. Likadant var det med Skinnarspelet i uppväxtorten Malung, där Busk Margit blev den sturska Brus Britta. Och på vita duken fick hon totalt en handfull filmroller där den mest uppmärksammade var som Anna i det musikaliska folklustspelet Värmlänningarna 1957, när Göran Gentele gjorde det till en dramafilm. 

Busk Margit var alltid populär i sin omgivning: öppen, social och hon hade nära till skratt. ”Hon vinnlade sig om att sprida välmående”, som en kollega uttryckte det. Men på insidan fanns också ständigt en oro för att inte leverera. ”Hela tiden ställde jag mig frågan om publiken var nöjd med mig. När jag inte fick bra respons anklagade jag mig själv. Efteråt har jag förstått, att jag var för elak mot mig själv och självkritisk”, berättade hon i en intervju sent i livet.  

Hon ingick äktenskap 1956 med en annan stor svensk operasångare, Ingvar Wixell, sin tids ledande baryton. Paret skilde sig 1963 och ett år senare gifte hon om sig med Helge Skoog, en av landets mest populära skådespelare och komiker. 

Trots den folkliga framtoningen och utflykterna till olika musikstilar betonade hon in i det sista operan som stor konst. I den där intervjun i hög ålder sa hon också: ”Det är en höjdpunkt att bli berörd av en bra operaföreställning. Då mår jag fysiskt bra i flera dagar.”