Ett politiskt stjärnskott från Hörnefors till Bryssel

Sveriges första EU-kommissionär, Anita Gradin, dog den 23 maj. Hon blev 88 år gammal.

Text: Staffan Heimerson

Bild: Christine Olsson / TT

Varje stad eller samhälle i Sverige vill ha en celebritets namn att sola ortsnamnet i. Hörnefors, med 2 500 invånare, är särdeles gynnat. De har fem.

En framstående socialdemokratisk politiker, Anita Gradin, är en av dessa. Hon föddes och växte upp som en frågvis unge i ett arbetarhem just i den lilla bruksorten med sulfitlukt i luften. Längs Västerbottens kust, strax utanför Umeå.

Gradin var hedersam, rak och hade stor bredd. Det lade grunden för en spikrak bana inom politiken, där hon hjälptes av ytterligare två meriter; dels var hon kvinna i en tid då sådana började göra karriär, dels var hon norrlänning, vilket underströk hennes partis överrepresentation från den landsdelen.

Efter realexamen pluggade hon vid LO-skolan och sedan vid internationellt lagda folkhögskolor. Blev socionom, kombinerat med åtta år som journalist på hemmaplan på socialdemokratiska och fackliga tidningar. Fortsatt meriterande arbete inom ”rörelsen” i planeringsärenden, kommittéer för kvinnofrågor, en pedagogisk nämnd, en semesterkommitté, internationella hälso- och socialvårdsärenden, adoptionsfrågor, en abortkommitté samt invandringsforskning. Detta följdes av att hon blev ordförande i Socionomförbundet, styrelseledamot i Stockholms arbetarekommun, vice ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Etcetera.

Hon tog, naturligtvis, också plats i rader av utredningar, kommittéer och delegationer samt i stadsfullmäktige i Stockholm. Så småningom hamnade hon även i statsrådsberedningen som departementssekreterare.

Som vice ordförande i RFSU arbetade hon för sexuell upplysning. När hon i den egenskapen åkte till internationella konferenser i länder där kondomer var olagliga var väskorna fullpackade med kondomer som gåvor till lokala organisationer.

”När tullen ertappade mig, sa jag: ’De är för eget bruk.’”

Innan någon visste ordet av satt hon sedan i riksdagen där hon stannade i 24 år. Hon kom in i regeringen som i tur och ordning minister för utrikeshandel, jämställdhet och invandring. Karriären toppade när hon blev Sveriges ambassadör i Wien 1992. Ingen blev förvånad när Gradin – trummor och trumpeter! – kröntes till hedersmedborgare i hemkommunen Umeå.

Men i hembyn Hörnefors är det inte Gradin som står staty utanför det gamla kommunhuset. Det gör Sveriges första fotbollsproffs Gunnar Nordahl. Tillsammans med bröderna Knut och Bertil blev han guldmedaljör vid OS i London 1948. Även skådespelaren Bert Åke Varg från bland annat Rederiet är en ortens son.

Anita Gradins uppåtgående bana bröts dock när hon 1995 lämnade den svenska statens tjänst och utnämndes till Sveriges första EU-kommissionär. Hon drog in i Bryssel utan djupare insikt om organisationens verkliga syfte utan föreställde sig nog EU som en variant av den vanliga mellanstatliga verksamheten, när uppdraget i själva verket var att integrera de då 15 (nu 27) medlemsländerna. Utfrågningen i parlamentet blev en ganska pinsam föreställning präglad både av okunnighet och brist på ideal.

Under åren i Bryssel hände det att hon använde den i internationella sammanhang föga gångbara, undervisande frasen: ”In Sweden we have a system…”. Som en svensk observatör vid EU har noterat: ”den grundar sig i hybris och hjälplöshet”.

Gradin följde heller inte Bryssels oskrivna lag, att hämta sin pressekreterare från ett annat land; hon valde en lydig svensk politisk reporter. ”Det gjorde ett provinsiellt intryck och var ingen fjäder i hatten.”

Hennes chef som EU-kommissionär var kommissionens ordförande, luxemburgaren Jacques Santer, som började varje arbetsdag med ett glas konjak.

Gradin ansvarade för rättsfrågor, däribland invandring och kriminalisering av sexslavhandel samt kampen mot bedrägerier. Hon hamnade i fokus sedan bedrägeribekämpningen visat sig eftersatt. Flera kommissionärer, bland andra fransyskan och partikamraten Edith Cresson, anklagades för korruption och hela Santer-kommissionen tvangs att avgå.

Anita Gradin hade temperament och var även känd för att vara rapp i käften. ”Det hjälpte i en mansdominerad värld”, sa hon.