”Fördömanden och hat gör inte samhället bättre”

Med start redan som 22-åring, 1993, hann Johanna Ekström ge ut 14 böcker, varav sju diktsamlingar. Debuten hette Skiffer, som en kritiker hyllade ”för dess språkliga mognad och uttrycksfulla bildspråk”. En annan skrev: ”En helt enastående samling dikter: här finns en inlevelse och djärvhet som aldrig förr.”

Ekström var dock mer än en rikt begåvad författarinna med en sökande själ. Hon förfärdigade även konstverk, ofta i form av fotografier, som ställdes ut hos ansedda gallerister och museer.

Som dotter till författaren och ledamoten i Svenska akademien Per Wästberg och författarinnan Margareta Ekström växte den unga Johanna upp i ekonomisk trygghet i ett vackert 1700-talshus på Djurgården, där estetik var allt. En borgerlig värld med inneboende barnflicka men också en intellektuellt krävande – kanske kvävande? – miljö, där man hävdade sig genom att uttrycka sig exakt och elegant. Hon sade senare att hon ”aldrig upplevt villkorslös kärlek”.

Mamma Margareta verkar ha betytt mer än pappa Per för Ekström under uppväxten. Hon har berättat: ”Jag har tänkt att jag nog skulle göra ett sent modersuppror. Men när jag var 25 år fick mamma sin stroke. Och man kan inte göra uppror mot någon som är så behövande och sjuk.” Stroken berövade mamman språket. 

Fast hennes böcker fanns kvar och Johanna Ekström lärde sig att citera rikligt ur dem: ”Min mamma var ju en intellektuell läs- och skrivmamma. Hon bakade inte bullar, hon knådade språk. Jag ville upprätta henne som författare och i viss mån som feminist.” 

Senare blev Johanna Ekström sambo med författaren Tomas Lappalainen och de fick en dotter, som nu är 13 år.

Den nyanserade och talangfulla författarinnan Johanna Ekström blir dock kanske mest ihågkommen för sin egen skildring, publicerad i respekterade brittiska The Guardian, av en sällsam, tragisk och djupt personlig upplevelse i Stockholms kulturkretsar.

I artikeln berättade hon om ett möte med Jean-Claude Arnault, även känd som ”Kulturprofilen”, på kulturklubben Forum vid Odenplan. Arnault hade genom ett vidlyftigt och bitvis kriminellt kärleksliv vållat den kris som skakade Svenska Akademien 2017. Efter åtal hade han dömts till fängelse för två fall av våldtäkt samt till att betala skadestånd till en kvinna som han förgripit sig på.

”En tidig eftermiddag”, skrev Ekström, ”går jag med på att träffa Jean-Claude i klubbens kontor för att diskutera min kommande uppläsning. Vi sitter på soffan, så nära att våra knän och axlar nuddar varandra. När vi druckit vårt kaffe går vi in i själva klubben. Han låser dörren och visar mig det gröna rummet. Sedan ber han mig att klä av mig.”

Ekström skrev att hon inte ville ligga med den 24 år äldre mannen men underströk också att det inte förekom något våld eller tvång utan att det handlade om en ”neutral akt”.

”Jag tittar i taket. Min kropp är på det kalla betonggolvet. Jag har en gammal hoprullad matta under huvudet.”

Hon beskrev händelsen som ”ett slags transaktion, sex i utbyte mot tillträde till den inre kretsen”.

Senare svarade hon själv på frågan varför hon gick ut offentligt med denna privata upplevelse. 

”Jag ville bidra med min historia för att visa hur komplexa de här berättelserna är, förklarade Ekström i Svenska Dagbladet. 

I Femina utvecklade hon det ytterligare: ”Jag var så ung, det var så mycket antaganden, kretsen var ingenting, det var ingen där, många kretsar är hägringar som syns på håll, men när man närmar sig dem upplöses de.” 

Hon prisade Dagens Nyheters journalist Matilda Gustavsson för avslöjandena om Arnault och Forum. Gustavsson skrev boken Klubben som Ekström kallade ”en viktig bok”.

”Jag hoppas”, har hon sagt, ”att Metoo mynnar ut i en värld, där människor inte kommer till skada, där man respekterar varandras gränser.” 

”Man måste tala om det, skriva, men fördömanden och hat gör inte samhället bättre, jag tror på ett prövande tonfall.”