Han gjorde Ryssland begripligt

Magnus Ljunggren, uttolkare av Ryssland, dog den 19 juni. Han blev 79 år gammal.

Text: Per Enerud

Bild: TT

Magnus Ljunggren behövde – till skillnad från många i samma generation – aldrig göra avbön, be om ursäkt för uttalanden om Pol Pot, Stalin eller Ceaucescu. Hans politiska kompass pekade alltid tydligt mot demokratin, yttrandefriheten och respekten för människan. När hans generationskamrater, ”68-orna”, fascinerades av den kommunistiska utopin, reste Ljunggren till Sovjetunionen, mötte den kommunistiska verkligheten och skildrade vad han såg. 

I nära 60 år skrev han för Expressen, Svenska Dagbladet och emellanåt Dagens Nyheter och delade med sig av mötena med dissidenter i Sovjet, och med den ryska litteratur, kultur och idévärld som bär på både befrielse och förtryck. Hela tiden med den enskilda människans värdighet i centrum.

För Magnus Ljunggren fanns inga utopier, ideologier eller ideal som kunde rättfärdiga övergrepp mot en människa. Inga vackra ord kunde tillåtas tysta en röst. Detta var för honom inte någon abstrakt princip: det handlade om konkreta levnadsförhållanden för människor han mötte vid köksborden hemma hos dissidenterna i Sovjet, på forskarkonferenser och i läsesalar. Hans bok Mitt liv med Ryssland från 2018 handlar i första hand om alla dessa möten. Ryssland, Sovjetunionen, är inte en abstrakt politisk eller etnisk idé, utan just möten med människor; deras berättelser och vittnesmål.

Magnus Ljunggren var en samlare. I pojkåren började han samla autografer, lurpassade utanför hotell och stadion med block och penna i hand. På femtiotalet gjorde sovjetisk fotboll stor sensation i Europa, efter att ha varit utestängd från internationellt idrottsutbyte i årtionden, och Magnus plockade systematiskt åt sig de sovjetiska stjärnornas autografer; långt senare blev de korta mötena med fotbollsspelarna utgångspunkter för små koncentrerade miniessäer om stjärnornas liv, ofta tragiska öden i skuggan av den sovjetiska terrorn. 

Som litteraturforskare och journalist fortsatte Magnus Ljunggren den autografjagande pojkens metod. Han sökte personligen upp dem som intresserade honom. Knackade på hos författare och poeter och fick tips om andra att prata med. Lyssnade och lade till i samlingen. En central plats för hans intresse, både som journalist och litteraturforskare, hade den ryska symbolismen och författaren Andrej Belyj. Ljunggren sökte noggrant upp människorna i de kretsarna, både i Ryssland och alla dem som flyttat därifrån. Han knöt vänskapsband med en hel kulturkrets och blev ett världsnamn i litteraturvetenskapen. 

Hans akademiska meriter är solida. Professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet, lektor vid Stockholms universitet, listan över publicerade akademiska arbeten är lång. Men han var i grunden en folkbildare. Tillsammans med översättaren och vännen Lars Erik Blomqvist redigerade han under nästan tjugo år tidskriften Rysk kulturrevy. Hans artiklar i Svenska Dagbladet vittnar om engagemanget i att göra Ryssland begripligt och tillgängligt, utan att någonsin förfalla till ”Russlandverstehen”.

Magnus Ljunggrens politiska kompass fortsatte att visa rätt, även efter Sovjetkommunismens fall. Han pekade tidigt på Kremls utveckling mot en allt mer ohöljd fascism, inspirerad av Carl Schmitt och Ivan Iljin. Bland hans sista publicerade artiklar var en essä om Putinrysslands ideologiska kopplingar till fascismen, publicerad på Svenska kommitténs mot antisemitism hemsida. 

Att förstå Ryssland var för Magnus Ljunggren aldrig en fråga om att visa förståelse, och han var skoningslös i debatten mot dem som försökte ”nyansera” bilden av Rysslands utveckling mot en fascistisk diktatur. 

Magnus Ljunggrens samlarnatur gjorde honom till en skicklig forskare och en inkännande journalist. Samlarivern kanaliserades efter pensioneringen i regelbundna promenader i Stockholmstrakten, där han, tillsammans med vänner, metodiskt fikade sig igenom huvudstadsregionens kaféer och sammanställde omdömen om service, utbud och kvalitet på kaffet. Även här uppstod möten med kaféidkare och serveringspersonal och samtal om georgiska poeter. Om kultur och människors värdighet och drömmar.