Han var alltid arg

På alla bilder ser Per Gahrton arg ut. Det har sin förklaring; han var alltid arg. Redan vid 25 års ålder blev han utsedd av Veckojournalen till ”Årets argaste unga man”.  

Ilskan var resultatet av ett slags kompromisslös grundhederlighet – både politiskt, intellektuellt och moraliskt – som  gav denne skånske politiker hans bästa ögonblick: från Riksdagens talarstol krävde Gahrton – då folkpartist – våren 1978 räfst och rättarting i den solkiga Geijeraffären.  

Den förutvarande justitieministern Lennart Geijer (S) hade pekats ut som sexköpare och säkerhetsrisk av Dagens Nyheter. Men tidningen backade harigt när statsminister Olof Palme gick till motattack, varefter den nytillträdda regeringen Fälldin gjorde ont värre genom att fortsätta mörkläggningen, tvärtemot givna löften. 

Bara Gahrton och en kvinnlig centerpartist, Gunilla André, stod upp för att byken skulle tvättas ordentligt. De förlorade naturligtvis. Men hans avsky och hån, hans förakt och svarta ironi fanns i varje stavelse, när han på ädelskånska dömde ut den tidens politiska etablissemang. 

Den stridslystne Gahrton med sin giftiga tunga skymmer möjligen bilden av att han hade fler strängar på sin lyra. Han bedrev universitetsstudier inte bara i Lund och Stockholm utan också i Moskva och Kairo, där han lärde sig tala ryska respektive arabiska. Hans doktorsavhandling i sociologi hade titeln "Riksdagen inifrån" i vilken han avfärdade riksdagsmännen som betydelselösa knapptryckare. 

Den politiska karriären började i Folkpartiets ungdomsförbund i vilket han blev ordförande och sedan snabbt vidare till riksdagsledamot. En av partiets veteraner har kommenterat: ”Han ställde alltid till trassel i partiet – för folk lyssnade på honom.” Han hade skägg, rak lugg och älskade konfrontativa formuleringar. Partikamrater fick hjärtstopp. Högern kallade honom ”sanitär olägenhet”. Själv upplevde han sig som motarbetad, åsidosatt och utsatt för oförrätter. 

År 1979 lämnade han Folkpartiet och anslöt sig till Nej-kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft påföljande år. Och han hade tidigare än de flesta sett en lucka i svensk politik - miljö- och klimat-frågor. I dåvarande hustruns, pressfotografen Ulla Lemberg, kök på Henriksdalsberget i Nacka var han med och grundade Miljöpartiet.  

År 1988 tog sig partiet in i Riksdagen, med god hjälp av en mystisk säldöd som dominerade nyhetsflödet i valrörelsen. Gahrton var partiets första språkrör. Så länge han präglade partiprogrammet ifrågasatte det nästan allt: yrkespolitiker, blockgränser, riksdagens funktion.

Per Gahrton blev senare partiets parlamentariker i det EU som han inte gillade. I ett tv-program sa han: ”Det är inte Europa det gäller. Det är vääärrlden.” Men han tog EU-arbetet på allvar, så till den grad att han till och med respekterade parlamentets klädkod. Han hade aldrig burit en slips men med hjälp av Kvällspostens EU-korrespondent lärde han sig att knyta en. 

Han var 68-röd fast utan att vara socialist.  Han var en liberal rebell och därför den starkaste profilen i Palestinagrupperna i Sverige. Gahrton konstaterade att han formellt, enligt officiell israelisk uppfattning, var jude eftersom hans mormor var judinna. 

Han var redaktör både för studenttidningen Lundagård och Liberal debatt samt ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Han satt i styrelsen för KRUM, som i krim-debatten ersatt tanken om vedergällning med idén att fängelserna skulle tömmas. Samtidigt hann han med att under pseudonymen Hertha Knutsdotter skriva en serie satiriska thrillers i riksdagsmiljö – plus nära trettio debattböcker om allt från barn till pensionärer.  

Han hade ett problematiskt förhållande till alkohol, var periodare. När han i hembygden i Skåne ibland körde berusad och riskerade poliskontroll satte han sig i baksätet, där han hade en gömd flaska med sprit och sa: ”Ja, jag erkänner, jag har druckit – men efter  körningen.”   

Det är inte att förundra sig över att första delen av Gahrtons memoarer had titeln Motvalls.