Han var en av postmodernismens känsligaste uttolkare

Försommar i Venedig, men redan tryckande värme. Den ljusgrå nordiska paviljongen, intill USA:s, utmärker sig dock genom sin luftighet. Och denna varma dag kånkade utställningens kurator, Lars Nittve, flaskor med iskallt vatten så att de närvarande skulle kunna svalka sig.

Truls Melin stod lutad mot ett av träden som paviljongen var byggd runt och betraktade sina tre monumentalskulpturer: Tillbyggnad Lewerentz, Hamster och Kamera. Han hade just avslutat sin stora genombrottsutställning på Rooseum i Malmö när han blev tillfrågad om att representera Sverige på biennalen, den enorma internationella konstutställning som avhålls vartannat år i Venedig. Han reflekterade över den stora ansträngning det hade inneburit att få allt klart i tid, men med dessa verk var hans position som Sveriges främsta samtida skulptör etablerad.

Året var 1993, konstmarknaden hade nyligen kollapsat och den 45:e konstbiennalen skulle just öppna sina portar.

Uppmärksamheten som Melins verk skapade på biennalen ledde till ytterligare en prestigefull utmärkelse; DAAD-stipendiet med en vistelse i Berlin som artist-in-residence. Han stod nu på sin karriärmässiga höjdpunkt. Bland hans mest centrala verk från den här tiden återfinns det illavarslande verket Aspirant från 1989, numera i Moderna Museets samlingar. Ett illrött flygplan tycks ha störtat i en låda. Planet är av bullig japansk Zero, den typ som användes vid anfallet mot Pearl Harbor.

Truls Melin var en postmodernistisk skulptör som med stor sensibilitet skapade ett alldeles eget skulpturalt modus. Han hyste en pojkaktig fascination för sådant som lok, flygplan, båtar och mudderverk vilket genljuder i många av skulpturerna. Alla verk skapades för hand av honom själv – likt stora modellbyggen. Hans barndomsminnen och drömmar återfinns i verken som blir bärare av fantasterier som utgjorde hans förtrollande värld. Parallellt med sitt konstnärskap kämpade Melin också mot en svår psykisk sjukdom, en kamp som också återspeglas i den konstnärliga gärningen.

Truls Melin växte upp med konst runt omkring sig. Hans mor var den erkända keramikern Signe Persson-Melin som bland annat var Sveriges första professor i glas- och keramikformgivning vid Konstfackskolan i Stockholm. Hennes produktion utmärkte sig bland annat genom en utpräglad färgkänsla och möjligen var det här som Truls Melin hittade inspiration till en karaktäristisk grön-blå färg som vissa av hans skulpturer målades med. Fadern var reklammannen och formgivaren John Melin som under 1960-talet formgav de banbrytande konstkatalogerna för Moderna Museet.

Den estetiska medvetenheten finslipades vid Det Kongelige Danske Kunst­akademi i Köpenhamn där han studerade 1979–1984 med skulptören Hein Heinsen som professor och Else Marie Bukdahl som rektor och konstnärlig ledare. Danske Kunstakademi lade stort fokus på den teoretiska diskussionen och eleverna fick djuplodande utbildning i filosofi och tidens fokus på post-strukturalism. Else Marie Bukdahl lanserade postmodernismen i Skandinavien och Truls Melin blev en av dess känsligaste uttolkare.

När ubåten Kursk förolyckades år 2000 i Norra ishavet skapade Melin skulpturserien Drunknade sjömän. Sinnrika rörkonstruktioner illustrerar känslan av instängdhet och den specifika gröna nyansen var hämtad från interiören på ubåtar där den sägs ha en lugnande verkan.

År 2007 mottog han K A Linds hederspris från Moderna Museets vänner med motiveringen: »För ett konstnärskap som med enastående självständighet hävdar skulpturens plats i samtidskonsten.« Den sista utställningen visades hos hans gallerist Anna Bohman i Stockholm hösten 2020 och fick ett varmt mottagande.

Truls Melin är borta men hans konstnärliga gärning och hans betydelse för svensk skulpturkonst består.