Han var medveten om sin egenart och genialitet

Under tidigt 00-tal lärde jag känna John Andersson via tidskriften Galago, där jag jobbade som redaktör och medverkade som serietecknare. Jag visade honom en av mina serier som handlade om superhjälte-kryssningsfartyget Jan Båt som räddade småskutor i nöd. Det var flippad idé, inspirerad av John i både färg och form, och mest tecknad som en rolig grej. Men John tog den på allvar. Han berättade att han hade drömt om Jan Båt på nätterna och han kom med målande beskrivningar av deras möte och djupgående analyser om vad serien egentligen handlade om. Det lät så självklart att han umgicks med seriefigurer på nätterna och att gränsen mellan dröm och verklighet inte verkade existera för honom. 

John Andersson var mycket produktiv och bidrog återkommande med serier och bilder i Galago. Våra samtal fortsatte och var en frisk fläkt i ett annars ofta enformigt redaktionsarbete. Han gillade att prata om sin och andras konst. I bland fick jag listor på musik som jag skulle lyssna för att uppleva hans serier på bästa sätt.  

John Andersson växte upp i Hagsätra och började i tonåren som assistent åt konstnären och satirikern Lars Hillersberg. John var bland annat med och tecknade bakgrunder i "Storfamiljen", ett seriealbum om en brokig familjs äventyr som gavs ut 1979. Men allt det arbete som John gjorde tillskrevs Hillersberg, precis som det mesta som skapades i konstnärskollektivet. Exempelvis är det välkända "självporträtt" som bland annat pryder Hillersbergs gravsten tecknat av just John Andersson.  

När John började publicera sig, både i egna trycksaker och i tidningar som DN, Galago och Kapten Stofil, var det i en surrealistisk anda. Färgstarka motiv med skeva perspektiv och krockar mellan populärkultur och poesi, någonstans mellan Lee Falk och Brian Eno. Han befann sig i gränslandet mellan barn och vuxen, serietecknare och konstnär, outsider och etablerad. Likt en seriernas Nicolai Tesla fick han visioner och bilder i sina drömmar som han sedan förverkligade.  

John Anderssons serieböcker såldes aldrig i stora upplagor. De flesta fick han själv bekosta. Bristen på kommersiell framgång verkade ändå inte påverka hans skapande. Han var medveten om sin egenart och genialitet. Envist fortsatte han att teckna serier och måla tavlor. Han var även många serieskaparares favorittecknare, även om han sällan deltog i sociala sammanhang. 

John bodde kvar hos föräldrarna i Hagsätra fram till deras död och var verksam som konstnär in i det sista. Hans verksförteckning blev lång och rymmer ett antal album där min egen favorit är "Gene, Fred & Judy" från 1992. Den sista tiden hade vi mest kontakt via mejl och Facebook, och jag följde hans konstnärskap på sociala medier.  

En gång berättade han om en dröm han haft. En röst hade sagt att han skulle vara med i morgondagens DN. Han vaknade när morgontidningen landade på hallmattan, gick upp och satte sig vid köksbordet för att noggrant gå igenom tidningen, sida för sida. När han kom till till kulturdelen, sida två, fastnade blicken på en stripp från den självbiografiska serien Rocky av Martin Kellerman. I bakgrunden syntes ett hörn av en av Johns målningar – en tavla med en kvinna med rött paraply som med ryggen mot betraktaren försvinner ut i en djungel. John gick belåtet tillbaka till sängen och somnade om.  

Få svenska konstnärer har som John Andersson lyckats muta in en egen stil och genre – ett skrå där inspiration kan anas från alla möjliga håll, medier och uttrycksformer – och där utförandet har allra högsta verkshöjd. Med sina surrealistiska målningar och berättelser har han sedan åttiotalet illustrerat sin inre värld i bild, text och ljud. I gränslandet mellan dröm och verklighet.