Han var orädd och modig

Stockholmsnatt en vecka före midsommar i år. Micael Lundmarks ansikte lyste av förväntan. Han hade en plan. Det hade han ofta. Han var i umgängeskretsen känd för att vara en våghals – men inte bara i bemärkelsen orädd och modig, utan också som en som alltid gick steget längre och testade gränser. Till det yttersta.  

Hans syster, som han stod nära, sa nästan samma sak fast hon använde orden: ”Rastlös och rolig.” 

Lundmark levde som refrängen i sin favoritlåt, ”Touch the Sky” med Hardcore Superstar: 

In my dreams, I’ll never die 

In my dreams I fly  

Don’t wake me up  

before I’ve touched the sky. 

Kanske fanns det spår av en narcissist i honom, ty så är det ofta med utövare av de mest individuella och konstnärligt kreativa sporterna: skateboard, snowboard, surfing.   

Lundmark föddes i åttiotalets skateboardgeneration men började som sexåring i stället att åka snowboard nerför Vitbergsbacken i Skellefteå med dess Fun-park med hopp och rails. Till sin första bräda hade han slalombindningar och skidpjäxor.  

Han var kortare och yngre än dem han tävlade mot, men var ändå överlägsen och fick smeknamnet Lill-Micke. Som rekordung, bara elva år, skrev han sitt första sponsorkontrakt med en fransk snowboardtillverkare. Som femtonåring flyttade han till skidgymnasiet i Malung och året efter tävlade han i sin första världscuptävling.  

Som tjugoåring var han med i den svenska OS-truppen i Turin 2006. I prislistan fick han plats 27 – inte så mycket att hurra för kanske, men bäste svensk i  halfpipe  på herrsidan.  

Efter karriären som elitidrottare utmanade han sig själv genom klättring och att på motorcykel köra genom Europa. Han skaffade en skåpbil som byggdes om till husbil. Han till och med skaffade ett vanligt jobb och blev mättekniker. 

Nu var det fredag den 16 juni. Micael Lundmark hade bjudit arbetskamraterna på glass och gick tidigare från jobbet. Han stötte på några kompisar och de satt i solen i Stockholmsförorten Aspudden och drack öl. Sedan gick de vidare till en uteservering vid Hornstull. Någon började prata om att bada.  

Klockan var nästan midnatt när fem av dem var framme vid Västerbron. David Carlsson, som för Expressen rekonstruerat kvällen, noterade att även under en sommarnatt är mörkret kompakt.  

Lundmark och en kompis tog av kläderna men behöll kalsongerna på. Det var sista gången kompisarna såg Micael Lundmarks karakteristiska tatuering, en uggla under knät.  

Han klättrade över stängslet vid brofästet och vidare upp på balkarna under bron. Han valde den tredje avsatsen, cirka 20 meter över Riddarfjärdens vattenyta. ”Makalöst högt”, tänkte en av kamraterna, ”men med Mickes bakgrund är höga höjder inte så konstigt.” 

Lundmark vände sig till kompisen  närmast och sa: ”Nu kör jag”. Kompisen ropade tillbaka: ”Ta det försiktigt!” 

Så tog Micael Lundmark upp sin mobiltelefon, ställde den lämpligt och började filma. Han hade bestämt sig för en framåtvolt. Denna är svår. Det gäller att få så bra höjd och rotation att man hinner sträcka ut benen; det är svårt att hinna se  vattenytan  innan man landar. 

Han gjorde sin framåtvolt. Rotationen var långsam. Vid landningen hördes en knall, sedan ingenting. Kompisarna tittade ner mot det blanka vattnet. De väntade på en krusning på ytan. Men någon sådan kom aldrig. 

Panik.  De förstod: ”Det har gått åt helvete. Antingen kommer man upp direkt eller så kommer man inte upp alls.”  

Någon ringde 112 på mobilen. Efter några minuter var polis och räddningstjänst på plats. Sökandet var förgäves. 

Tre månader senare hittades OS-svenskens kropp vid södra Riddarholmskajen. Tatueringen med ugglan fastställde identiteten.