Hon fick stor betydelse för simningen i Sverige

Jane Cederqvist väckte sensation vid OS i Rom 1960. "Hennes fighting spirit, hennes kondition och styrka räckte till en silvermedalj som kan räknas till det allra finaste som svensk simning någonsin vunnit", skrev Svenska Dagbladet om finalen i 400 meter frisim. Ja, det var en enastående prestation även om en del av upphetsningen nog berodde på att Cederqvist bara var 15 vid tillfället. Därmed var hon den yngsta kvinnliga svenska OS-medaljören dittills. Och hittills. Rekordet står sig fortfarande. Senare samma år tilldelades hon även Svenska Dagbladets bragdmedalj som första kvinna. Även för den utmärkelsen håller hon åldersrekordet till denna dag (och för båda könen). 

Tre år före sitt internationella genombrott – som skedde med ett överraskande världsrekord på 800 meter frisim några veckor före OS – hade Jane Cederqvist börjat träna för simklubben Neptun i Stockholm. Där visade hon snabbt talang och sattes på ett hårt träningsprogram som innefattade tio pass i veckan. Efter två år med den regimen kunde framtida stordåd anas när hon som fjortonåring blev första svenska under fem minuter på just 400 meter frisim.  

Samtidigt visade hon prov på två andra utmärkande karaktärsdrag; oräddhet samt rättframhet. Hon skrev ett brev till Helge Berglund, borgarråd i Stockholm, och läxade upp denne för att staden inte hade infriat löftet om ett nytt, stort utomhusbad. Tre år senare invigdes Eriksdalsbadet på Söder. 

Året efter OS-framgången slog Cederqvist flera Europa- och världsrekord som dock aldrig blev officiella då bassängerna inte var internationellt godkända. Hösten 1961, vid 16, tröttnade hon dock på att räkna kakelplattor under eviga träningslängder. Simdräkten lade på hyllan och Cederqvist gick in för skolan.  

Under resten av sitt liv intresserade hon sig inte ett dugg för idrott, men hon fick ändå stor betydelse för simningen här i landet. Efter bragden i Rom byggdes det nämligen mängder av simhallar som kom att utgöra grunden för kommande svenska framgångar och OS-medaljer från namn som Gunnar Larsson, Bengt Baron, Lars Frölander och, i nutid, Sarah Sjöström.   

Studierna skötte Jane Cederqvist med samma målmedvetenhet som hon tidigare hade ägnat simningen. Efter en fil kand vid Stockholms universitet antogs hon till forskarutbildningen som så småningom ledde till en doktorshatt i historia efter avhandlingen "Arbetare i strejk".  Intresset för politik och arbetarrörelsen kom från pappa Sten som hade varit aktiv i Typografförbundet. 

Så följde en karriär i det offentligas tjänst, bland annat på Riksrevisionsverket och Svenska Kommunförbundet. I åttiotalets bubbelekonomi expanderade flera svenska kommuner vidlyftigt och tog upp stora lån. En av dessa var Haninge som gick bankrutt under den efterföljande bank- och finanskrisen. Jane Cederqvist fick rycka in och som tillförordnad kommundirektör fick hon ordning på kommunens ekonomi. 

Hon blev nu känd för sin duglighet och politikerna fick upp ögonen för Cederqvist. Hon utsågs till statssekreterare i näringsdepartementet efter Socialdemokraternas valseger 1994 och när Göran Persson tog över som statsminister efter Ingvar Carlsson flyttade hon till motsvarande befattning i inrikesdepartementet. Hon fortsatte i statsförvaltningen och var sedan bland annat generaldirektör i Fortifikationsverket under några år. 

Omdömena om Jane Cederqvist, både som vän och kollega, är översvallande. 

"Jane visade sig vara den bästa chef som jag haft under hela mitt yrkesverksamma liv", vittnar en tidigare arbetskamrat i en runa och fortsätter:  

"Klarsynt och analytisk och ibland beredd att använda brutalt klarspråk för att avfärda flummiga idéer. Jane var i grunden ganska blyg och tillbakadragen men hon var alltid beredd att med full kraft stötta både mig och min personal när det blåste." 

Strax före jul berättade Jane Cederqvist i en intervju att hon hade drabbats av den dödliga muskelsjukdomen ALS. 

"Livet tvärbromsade. Jag klarar ingenting själv längre", sa hon till SvD. 

En månad senare avled hon i sitt hem.