Humor och oräddhet genomsyrade hans konst

Utställningarna kom tätt. På Enno Halleks verk fanns ofta, nästan alltid, ljuset över Östersjön. På hans bärbara och vändbara målningar (på plywood med handtag, han hade ett brett register) fanns solnedgångar och landskap. Allt var knutet till hans eget livs berättelse. Den formgivande och den karaktärskapande. Hallek var nämligen flykting som kommit papperslös till Sverige.

Enno Hallek föddes 1931 i det lilla färjeläget Rohuküla i Estland. Fadern var fiskare. År 1943, när Estland var ockuperat av Nazityskland och den sovjetiska Röda armén närmade sig för att driva ut tyskarna, bestämde sig pappa Hallek för att med sin familj fly i sin trålare. ”Vi siktade på Gotland”, har Enno Hallek senare berättat i intervjuer. ”Men vi fick slut på bränsle. Vi drev vidare och hamnade till slut på Huvudskär i Stockholms yttersta skärgård. Vi var ju inte svenska medborgare och fick inte vistas där utan hänvisades till ett läger vid Kummelnäs på Värmdöns nordsida under nästan ett år. Där fanns inga andra barn, så jag fick ett sabbatsår från skolan.”

Kännetecknande för honom redan då var en orädd humor. Den upplevdes ibland som hotfull. Men den var bara hans sätt att uttryck sig okonstlat, och långt fram i livet summerade han: ”Eftersom man får så dåligt betalt som konstnär så måste man åtminstone ha roligt.”

Så småningom omplacerades familjen till Listerlandet i Blekinge där pappan åter blev fiskare och lille Enno hjälpte till. Under perioder levde familjen ombord på fiskebåten som alltså även fungerade som bostad. ”Men de tog vår båt och skickade tillbaka den till Sovjet. Sverige ansåg den vara statens egendom, trots att min far själv hade byggt den 1931”, har Hallek berättat.  

Men för fiskargrabben gick det bra. Han gick två år i svensk folkskola innan han började arbeta på en herrekipering i Sölvesborg. Sedan tog han några teckningskurser per korrespondens och vann en teckningstävling som gav honom möjlighet att besöka Paris. År 1950 flyttade Hallek till Stockholmsförorten Årsta, som han beskrivit som den tidens Tensta. ”Där bodde många flyktingar men också en del konstnärer.” En bekant kände en kvinna som hette Signe Barth och som drev en konstskola. Hallek gick dit och så småningom fick han börja. Han fick bo på skolan och slapp skolavgiften mot att han eldade och gick ut med ägarens hund.   

Tre år senare antogs han till Kungliga Konsthögskolan där han tog vara på varje möjlighet att variera sin konst och att bryta tabun. Vem säger att man måste måla på linneduk? Han experimenterade med att måla på överblivet virke och på fruktlådor av trä. Han testade gränserna med antingen provocerande humor eller med träffsäkert allvar. Han har målat figurativt och abstrakt, blandat och knutit ihop de två. Med ena foten stod han i Kandinskys färglära, med den andra i en konstform som närmast kan beskrivas som kitsch. En konsttidskrift sammanfattade: ”Man kan säga att hela hans konstnärskap är en ohämmad rundgång genom konsthistorien där inget är renlärigt ochtapp allt kan krocka; endast nyfikenhetens gränser har bildat yttre ram för vad som kan hända.”

I en av hans utställningar kom flykten över Östersjön tillbaka. Han hade hittat årorna från fiskebåtens jolle i en bod där de hade stått bortglömda i några årtionden. Husbocken hade börjat äta sig igenom dem, vilket Hallek förklarade skapade en tidsdimension mellan den verkliga tiden och den målade tiden. ”Jag kommer ihåg hur estländare som såg verket blev både störda och rörda över maskhålen”, sa han.

Mest uppmärksammad blev den konstnärliga utformningen av tunnelbanestationen Stadion i Stockholm, vilken han utförde tillsammans med Åke Pallarp. ”Att måla en regnbåge var lite too much. Det dömdes ut som hötorgskonst. Senare blev det plötsligt okej, så kanske man oväntat gjort reklam för gayrörelsen”, sa Hallek. Han deltog också i ”Slaget om almarna” i Kungsträdgården 1971 och målade en tavla med den vitsiga titeln ”Alm makt åt folket”.

Under 1980-talet återvände Enno Hallek till Konsthögskolan, nu som professor i måleri. Och efter Berlinmurens fall 1989, när kommunismen kollapsade i Östeuropa, kunde han för första gången återvända till Estland. Han hade sedan flera utställningar i det land varifrån han en gång hade flytt.

Toppbild: Enno Hallek visar ett verk i Skulpturhuset i Vinterviken 1998.