Ing-Marie Wieselgren menade vad hon sa

Ing-Marie Wieselgren, läkare och nationell psykiatrisamordnare, dog den 6 juli. Hon blev 64 år gammal.

Text: Magnus Jägerskog

Bild: Simon Rehnström / SvD / TT

En liten grupp stod och väntade på Ing-Marie Wieselgren i Visby på eftermiddagen, onsdagen den 6 juli. Hon skulle moderera ett samtal kring unga och psykisk ohälsa. Vi som var med i panelen hade alla en relation till henne. Vi var representanter från det offentliga, politiken och civilsamhället. Sådan var Ing-Marie. Hon rörde sig i många olika delar av samhället, alltid med ett fokus, alltid med en vilja att göra saker bättre och alltid med en positiv syn – ”det här går att lösa”.

När hon inte dök upp på utsatt tid var vi flera som oroade oss för att något inte var som det skulle. Ing-Marie Wieselgren höll vad hon lovat och det var inte likt henne att komma sent, trots ett hektiskt schema. Det dödliga knivattentatet ägde rum bara ett trettiotal meter från lokalen där vi väntade. 

Ing-Marie lämnar ett stort tomrum efter sig. Självklart hos nära och kära och hos oss som kände henne. Men också för Sverige som har förlorat en person som genom sitt driv, sitt engagemang och sin vilja till förändring åstadkom så mycket. Hon var flera saker; psykiatriläkaren med individen i fokus, strategen som förstod vikten av att få ihop hela samhället för att kunna åstadkomma förändring. Och aktivisten som inte nöjde sig med hur allting var. Hon var en ledare och förebild och en av viktigaste rösterna i Sverige för att människor ska må bra. Visst, hon var psykiatrisamordnare. Men hon var så mycket mer.

Våra samtal blev många genom åren. De handlade om barns och ungas livssituation och om vad som behövs för att åstadkomma förändring. Ing-Maries klokskap och perspektiv på många frågor har varit ovärderliga för mig och många andra. 

Många lider av psykisk ohälsa i Sverige och det är uppenbart att samhället behöver göra mer. Orsakerna är flera vilket innebär att insatser behövs på flera plan. Ing-Marie nämnde ofta vikten av ledarskap, men även vad var och en av oss kan göra. Hon levde som hon lärde, med en fot kvar i verkligheten, i sin roll som behandlande psykiatriker samtidigt som hon med skärpa drev de strukturella frågorna.

I min roll som generalsekreterare på Bris träffar jag många människor och inte sällan sägs ”vi borde göra något ihop”. Det sa också Ing-Marie. Skillnaden var att hon faktiskt menade det hon sa. Hon förstod vikten av civilsamhället och dess förmåga att lyfta frågor och göra skillnad såväl i praktiken som i politiken. Hennes breda och inkluderande synsätt tror jag är en viktig förklaring till att hon var så uppskattad i många olika sammanhang. Hon bottnade i frågorna, men hon var fortfarande intresserad och nyfiken på att lyssna till andras perspektiv. För Ing-Marie var det självklart att ensam inte är stark utan för den som verkligen vill åstadkomma förändring handlar det om ett ”tillsammansarbete”.

Ing-Marie Wieselgren trivdes i Almedalen. I myllret av människor, av perspektiv, i möten i en bredd av frågor. Somliga människor kan uppfattas lite flyktiga i sådana sammanhang, men aldrig hon. I varje möte var hon närvarande. Kanske var det läkaren som hade det inbyggt i sig att varje möte räknas. Att varje samtal är viktigt. Att vi som människor behöver bli bättre på att se varandra och ta oss tid för varandra. 

Om hon i dag blickar ned och ser på allt som skrivs efter att hon ryckts bort, är jag övertygad om att hon skulle vilja att vi fortsätter sträva framåt. Att vi fortsätter hitta vägar och med klara ögon ser brister så att vi kan åtgärda dem. Att vi fortsätter kämpa för ett samhälle som främjar psykisk hälsa, medmänsklighet, inkludering, mänskliga rättigheter och för att människor som mår dåligt får stöd. 

Skulle Ing-Marie ha kommit till Almedalen även nästa år? Självklart. I möten och samtal mellan olika delar av samhället bor kraft till förändring. Det visste Ing-Marie. Vi behöver det öppna samtalet och vi behöver stå upp för det tillsammans. Jag kommer att vara tillbaka i Almedalen nästa år för att samtala och mötas. Jag hoppas att vi ses där!

***

Magnus Jägerskog är generalsekreterare för Bris.