Lars Arrhenius

Det var hög stämning när vi alla satt tätt sammanpressade i soffan hemma hos Lars Arrhenius. Det var hemma-hos-vernissage och kvällens utställning skulle innehålla brädspel, video, performance, musik och barnprogram. Den innehöll också mycket skratt.

Naturligtvis var det hemma hos Lars Arrhenius detta hände. Han var ju en så naturligt social person, någon som faktiskt var nyfiken på andra människor, hur de tänkte, vad de gjorde.

När han nu gått bort, är den här kvällen det första jag minns. Den har etsat sig fast. På många sätt var den en bild av vad som präglade hans konstnärskap. Kort sammanfattat handlade det om gemenskap människor emellan. Vad som sammanförde och skilde oss åt. Och det absurda mellanrummet när vi försöker vara nära men misslyckas eller försöker skapa distans men misslyckas. Precis som Öyvind Fahlström använde han underfundighet och humor som material lika självklart som fotografi eller grafik för att kartlägga och förklara samhället.

Han var född och uppvuxen i Stockholm och bestämde sig tidigt för att bli konstnär. Som 19-åring började han sin första förberedande konstutbildning. Så småningom kom han in på Kungliga Konsthögskolan och sedan på Rijksakademie i Amsterdam. Han var driven och målmedveten när han började ställa ut i Stockholm strax efter millennieskiftet. Och det gick bra. Mycket bra.

Ett exempel från den tiden är videoverket »The street« från 2004. Han använde allmängiltiga piktogram, som till exempel de som används för att markera offentliga herr- eller damtoaletter, i en film om ett dygn på en gata. Bostads- och kontorshusen ses i tvärsnitt i samma överförenklade grafiska stil. Men han har helt enkelt tagit bort alla ting som vi har runt omkring oss. Alltså, människor i en buss sitter i luften och åker, eller någon sover i luften. Ett väldigt kul sätt att poängtera vad vi egentligen gör i våra liv. Liven i filmen är till synes lika inrutade som figurerna i den. Men allt är ändå inte som det ska. Det blir tydligt när läraren i skolan börjar piska barnen eller döden som vankar av och an i ett rum ovanför sjukhuset. Det är opassande och oemotståndligt kul när våra ömkliga försök att skapa ordning  och rätta in den mänskliga naturen inte lyckas, trots att alla är reducerade till minsta gemensamma ikon.

Den mänskliga ritualen kom att bli en av hans spelplatser. Antingen den kollektiva ritualen, som i »The street«, eller att låta publiken själv vara en del av en ritual. Som i verket och sällskapsspelet »Välkommen till samhället« (2012) som han skapade tillsammans med Eric Ericson. Precis som i klassiska Monopol handlar det om att gå runt med en plastplupp på en färdigkonstruerad spelplan, som här är samhället. Man slår tärningen, landar på en ruta och tar ett kort. Där kan det till exempel stå »Du kontaktar Statens Haverikommission angående ditt inre kaos. Efter flera års utredning konstateras det att den mänskliga faktorn var orsaken till haveriet. Allt känns mycket bättre.« Rent konkret är verket själva spelet, men egentligen undrar jag om det inte är den kollektiva upplevelsen av att spela det.

Det var också vid den här tiden som han ville expandera, inte längre endast vara på konstens arena. Han började jobba i samarbeten, han gjorde barnprogram, böcker och musik. Han ville nå längre ut.

Den sista utställningen i hans liv blev »Tyst vår« som öppnade den 16 april i år i skogen runt Kaknästornet i Stockholm. Lars Arrhenius var enav initiativtagarna och utställande konstnär. In i det sista arbetade han med att få utställningen på plats. Och han var med på vernissagen som vanligt.

När jag besökte utställningen tittade vårsolen fram. Lars Arrhenius hade gått bort dagen innan, bara dagar efter vernissagen. I en glänta på en kulle, bland moss- och lavtäckta  stenar och omringade av tall och gran, ägde en sorgeritual rum. Vänner och kollegor hade samlats runt verket. Konstnärskollegor i alla åldrar, eftersom han hela tiden fortsatte att stötta unga kollegor, faktiskt besöka deras utställningar och uppmuntra dem.

Konstverket vi samlades kring var en grav som han skapat med parhästen Eric Ericson. Och på stenen stod det inristat »Här vilar framtiden«. Dels var det ofrånkomligt att tolka budskapet som något alldeles personligt, att han kände på sig att hans liv inte skulle bli mycket längre. Hade han inte gått bort, så hade graven tydligt handlat om naturens framtid. I båda fallen känns det absurt.