Maj Ödman

Text: Gunilla Eldh

Bild: Lennart Nilsson/SCANPIX (1961)

Det var 1957 och Maj Ödman hade jobbat på radion i sex år. Som chef för hem- och familjeprogrammen bröt hon igenom ljudvallen med en ny typ av program. De handlade om barn, som man egentligen skulle hålla tyst om, och hon lät inte som andra radioreportrar. »Hon har den minst påträngande rösten på Radiotjänst«, skrev journalisten Maud Adlercreutz i Aftonbladet. »Och ändå ett påträngande program. Ett program med ärende.«
På den tiden var lördagskvällar allra bästa sändningstid med sång och musik, humor och lekar för hela familjen. Tills fru Ödman knackade på i folkhemmet. Med obeveklig saklighet tvingade hon lyssnarna att ta in barn som utsattes för känslosvält och misshandel i Välfärdssverige.

Serien »Mannen vid 50« slog exempelvis hål på myten om medelålderskrisen. Tvärtom, slog Ödman och hennes redaktion fast, är det en mycket positiv och harmonisk ålder för män.

Under hennes chefskap fasades också husmödrarna ut från radion och ersattes av förvärvsarbetande kvinnor. Så småningom dök det också upp program som satte papporna på plats – i hemmet och familjen, som »Pappa framför allt«.

»Mitt barn är inte som andra« blev inledningen på hennes livslånga intresse för barn med funktionshinder. Ibland svalde publiken betet, som när hon följde hur de synskadade tvillingbröderna Bengt och Mats lärde sig läsa med blindskrift. »Charmigt«, tyckte lyssnarna.

Men 1965 gick hon för långt: En liten kille utan armar och ben som kravlade fram på parketten i randig t-tröja var inget de »Hylands hörna«-drogade tv-tittarna bett om att få se. Programmen om neurosedynskadade Peter rev upp en tittarstorm. Deras avsky blev rena tändvätskan för Maj Ödmans brinnande engagemang: »Då, om inte tidigare, blev jag helt övertygad om att är det någonting jag ska göra så är det att visa det här. Och jag förstod att det här behöver folk se, det går inte att gömma undan«, sade hon i en intervju.

Vad ingen visste då var att den kontroversiella socialreportern och tv-chefen sedan barndomen själv var handikappad av ständig ledvärk. Men det skulle dröja ända till hon fyllt 90 innan hon fick diagnosen MED, multipel epifyseal dysplasi, en ärftlig sjukdom som hindrar bildandet av ledbrosk. Då hade hon äntligen fått tid att gå till botten med sin egen smärta. Med sedvanlig envishet engagerade hon Socialstyrelsens expertgrupp för små och mindre kända handikapp, ritade upp ett släktträd och ringade in alla med samma symtom och fick sin bror som är läkare att röntga alla i familjen som var drabbade.
Även om socialreportagen blev Maj Ödmans kännemärke var hon också tidigt ute med grepp och genrer som nu är vardagsmat: Hon gjorde »Novisen vid spisen« i sitt eget kök – ett halvsekel innan nakna och elaka kockar invaderade våra vardagsrum. Tillsammans med Lis Asklund gav hon ut tegelstenen »Föräldraboken« med illustrationer av Kerstin Thorwall.

På 1960-talet fick hon tittarna att öppna plånböckerna med sina reportage om utsatta människor i världen. Från 1965 basade hon för programmet men hoppade av 1972  med buller och bång när det ryktades att en del av insamlingspengarna skulle användas till produktionskostnaden för programmet. Efter pensioneringen frilansade hon för radion, bland annat med programmet »Vetandets värld«. »Jag tycker synd om dem som inte förstår att arbete – vad man än gör – är en väldig tillgång i livet«, sa hon när Aftonbladet ville veta varför hon tackat ja till att vara domare i frågeprogrammet »21« i tv hösten 1983. »När jag är riktigt lat kryper jag upp i sängen och arbetar.«

I slutet av 80-talet gjorde hon flera populära intervjuprogram med människor som levt ett intressant och utåtriktat liv. 1997 gjorde hon så sitt allra sista radioprogram, »Sommar«, som sändes på midsommardagen. Då var hon sommarvärd för sjunde gången. Projektet att lägga ut alla sommarprogram på webben pågår. Man får hoppas att turen snart kommer till Maj Ödman, en samhällsbärare och chosefri kvinna av utgående modell.