Marit Paulsen – en blandning av drama och jordnära förnuft

Författaren och politikern Marit Paulsen dog den 25 juli, 82 år gammal.

Text: Staffan Heimerson

Bild: Malin Hoelstad / SvD / TT

Som en ilsken krutkärring. Så framställdes oftast Marit Paulsen. Utan besvär vandrade hon från det ena partiet till nästa. "Hon har slagit rekord i partibyte och politiska svek", skrev en motståndare, bloggaren Rune Lanestrand. "Hon har gått från kommunisterna, via Socialdemokraterna och Centern till Folkpartiet. Frågan är om hon inte var med i KD ett tag också."

Till begravningen på en kyrkogård längst bort i Dalarna kom hur som helst varje liberal av rang – Jan Björklund ända från Rom. Och det var det partiet hon främst kom att förknippas med.

Hennes levnadsbana var en blandning av drama och jordnära förnuft. Hon föddes i Norge som dotter till en kraftverksrallare och en kokerska. Morfadern var tysk, och när Hitler ockuperade Norge – Paulsen var vid tillfället bara fyra månader gammal – anslöt sig två av hennes syskon till nazismen. Hennes bror var medlem av Waffen SS i Finland och hennes syster arbetade för tyskarna i Polen. 

När Paulsen själv engagerade sig politiskt var det i arbetarrörelsen. I tidig tjugoårsålder flyttade hon till Sverige, arbetade i sju år på Smedjebackens Vals­verk, studerade vid Brunnsviks folkhögskola och – viktigast – blev medveten om sin skrivtalang. Debutromanen Du, människa? kom 1972 och följdes av fler än tjugo böcker – romaner, facklitteratur och propaganda.

Titlarna säger mycket om Paulsens intressen och lidelser: politik, EU, miljö, djurhållning, men också snyft och sentimentalitet. Liten Ida handlar om en flicka vars mor har ihop det med en SS-soldat och därför kallas "tysk-horan". Ida går under benämningen "tysk-horans unge". 

Paulsen gav ut En liten bok om en stor fråga: om Sverige och EU, och hade en central roll i kampanjen för EU-medlemskap inför folkomröstningen 1994. Hon var också förespråkare av euron som svensk valuta. En Brysselkorrespondent beskrev henne som "en sann europé", och när Europarörelsen i Sverige 1995 instiftade priset Årets europé var det naturligt att Marit Paulsen fick det. 

I slutet av 1990-talet gick hon över till Folkpartiet där hon länge var andre vice ordförande samt ledamot av Europaparlamentet i två omgångar. Som Sveriges mest kända EU-parlamentariker skrev hon Europa och djuren och drev frågan om förhållanden för kor och grisar, inte minst i djurtransporter. Hon gick i debatt om kadavermjöl, som framställs genom torkning och malning av bland annat självdöda djur, och fick till ett förbud. I tv drämde hon till Janne Josefsson: "Men du, lilla gubben, kadavermjöl har jag förbjudit. Jag kallades Madame Kadaver i EU-parlamentet, det var inte särskilt roligt."

Tidigt belyste hon också konflikten mellan världens livsmedelsbehov och den ekologiska odlingens lägre avkastning. "En miljard människor på vår jord är för feta och nästan en och en halv miljard människor svälter. Vi måste hushålla bättre så att maten räcker till alla."

Ofta var hon arg, ännu oftare taggad. Stundtals sjuk och svårrörlig. "Jag är stelopererad i ryggen och känner mig inte helt säker på benen", sa hon. "Men min man har lovat rulla in mig i rullstol i Bryssel. Det är mitt huvud som ska göra nytta där – och hur jag får in huvudet i parlamentet har ingen med att göra."

Sedan 1973 var hon gift med Sture Andersson. De bodde på en gård i Yttermalung i Dalarna, och fyllde på energiförrådet genom att åka till Spanien med en husvagn som fått namnet till Hjulia. I familjen fanns tio barn – några biologiska, andra adopterade, ytterligare andra fosterbarn.

Marit Paulsen fick pris som "förtjänt humanist i Tage Danielssons mening och anda" och promoverades till hedersdoktor vid både Chalmers och Sveriges lantbruksuniversitet. I närtid var hon ett stöd för Nyamko Sabuni i det interna partiarbetet – men det var Johan Pehrson som sammanfattade hennes livsöde bäst:

”Marit var ingen politiker. Hon var bara sig själv.”