Per »Stig Vig« Odeltorp

»Solen lyser över fattiga & rika. Inför lagen är vi inte lika.«, sjöng Per »Stig Vig« Odeltorp i en av Dag Vags klassiker.

Ett typiskt exempel på hans enkla men effektiva plakatpoesi – i ordets bästa bemärkelse. Som frontfigur och »scenbuddist« i det transkontinentala rockreggaebandet Dag Vag spelade han en central roll som länk mellan den svenska proggen och punken.

Han inledde sin karriär som Per Gud – inspirationsansvarig ljudtekniker till legendariska Träd, Gräs och Stenar – och hyllade sina musikaliska förlösare med en cover av »Sanningens silverflod« på Dag Vags debutskiva 1979.

»Vi sa från början att Dag Vag skulle låta som de sista fem minuterna av en Träd Gräs & Stenar-konsert – men hela tiden!« kommenterade Stig Vig själv detta faktum.

Men innan dess hann han involvera sig i flera sidoprojekt tillsammans med musikteatern Blomkraft med bland andra Torbjörn Abelli, skivbolaget Tall och bandet Nordpilen med Jakob Sjöholm. Nordpilen existerade bara under ett intensivt år fyllt av fängelsespelningar men fick en symbolisk roll som moderskepp när det splittrades i två delar varav den ena blev Dag Vag (inledningsvis i sin punkigare inkarnation »Dag Vag och de svagsinta«).

Om Träd, Gräs och Stenar var Per Odeltorps andliga föräldrar fann han sina småbrorsor i Ebba Grön. Ålders- och influensskillnader blev irrelevanta när musikerna möttes i sitt gemensamma vänsterengagemang och bandet mellan banden blev så starkt att de satte in en förlovningsannons i Dagens Nyheter. Deras gemensamma turné 1980 – »Turister i tillvaron« – räknas av många som den kanske bästa svenska rockturné som någonsin gjorts. För sextiotalisterna blev den mytisk, och precis som i Woodstock-fallet hävdar avsevärt fler i efterhand att de var där, än det faktiska antalet.

Surast över Ebba Gröns och Dag Vags segertåg var Elvis Costello. När de värmde upp för honom i Eriksdalshallen var de så förkrossande bra att halva publiken tyckte det var irrelevant att stanna till huvudbandet och gick hem.

Inget speglade tidens symbios mellan punk- och reggaescenerna så tydligt som dessa två syskonbands lika osannolika som logiska partnerskap. Men medan Ebba Grön ville skjuta kungahuset och hänga Gud, fick Stig Vig hellre folk att tänka via skrattet.  Vännen Stina Berge, som spelade i bandet Pink Champagne, donerade 2006 sin ena njure till Per Odeltorp. Hon påpekar att alla som kände honom pratade om hans humor, trots att ingen skulle kalla honom för en muntergök.

Hon minns honom som lika allmänbildad som insnöad, blyg och hemlighetsfull, som exhibitionistisk och trofast.

Som ordsmed var han en fritänkare med povel ramelsk ordglädje. Det är svårt att tänka sig något annat band vid den här tiden som utan betänkligheter skulle göra musik av Elsa Beskow eller covers på Thore Skogman. På det sättet kan man se Stig Vig som en mental föregångare till tidiga Just D.

Relationen mellan Ebba Grön och Dag Vag var för Ebba-stjärnan Joakim Thåström en korsbefruktning över åldersgränserna, utan konkurrens. Men det var Ebba Grön som satte störst avtryck i den svenska musikhistorien. Och på äldre dagar gjorde Per Odeltorp ingen hemlighet av att han hade hoppats på ett större erkännande.

Men han hade också ett liv utanför musiken, bland annat som uppskattad skribent på Nöjesguiden, vars personlighet och ton han bidrog till att utveckla.

2003 drabbades Stig Vig av njurproblem som tvingade fram den nämnda transplantationen.

Han repade sig aldrig, men trotsade sjukdomen genom att fortsätta turnera och bearbeta hälsoproblemen på Dag Vags sista studioalbum »Kackerlacka« – bland annat i låten »Jag vaknade upp«. Här finns även »Tiden jagar oss alla« där Stig Vig sjunger om en plats där allt är nytt och allt man vill är möjligt.  Förhoppningsvis är han där nu, i full färd med att skriva en uppföljare.

Nanushka Yeaman, Musikjournalist