Peter Curman

Peter Curman gjorde karriär som kulturbyråkrat, var en kreativ föreningsmänniska och kulturredaktör för betydelsefulla dagstidningar.

Men främst var han poet. Han skrev:

Den bästa dikten

är alltid den oskrivna.

Innan myllret av tankar, impulser och aningar

har tvingats in i språkets stela uniform.

Curman kom att lära, att inte bara dikter kan bli bäst av att förbli oskrivna. Även kulturartiklar kan må bra av att förbli oskrivna.

Curman såg ut som en goddagspilt: en vindoftande bonvivant, en lebeman med ett soligt och svettigt ansikte, som avslöjade en ansvarslös livsnjutare. Nu hade han seglat in på centralredaktionen på Aftonbladet, då tidningen fortfarande låg i det bohemiska Klara. För sina förtjusta kolleger delgav han muntra upplevelser från Rhodos, där han skulle bli med om att skapa kulturmötesplatsen De tre havens centrum, eller om det var från en författarkryssning i Svarta havet i en tid då järnridån fortsatt var neddragen mellan öst och väst.

Levande. Intressant. Häpnaden blev därför desto större, när kollegerna nästa dag läste kultursidan: under en femspaltig rubrik gick kulturredaktören till ett furiöst angrepp på SAS. Flygbolaget hade – på grund av en logistisk tabbe – varit oförmöget att sälja honom en flaska laglig taxfree whisky på rutten Kastrup–Arlanda.

Denna händelse blev startskottet för ett kulturkrig av det slag som bara kan förekomma i den självupptagna stockholmska kulturelitens eldfängda och egotrippade värld. På Aftonbladet vaknade dess organisatoriske bjässe, Thorbjörn Larsson, till liv. Vad fan är det som förekommer på kulturredaktionen? Glada timmen dygnet runt med matlagning och vinkonsumtion, övernattning och oordning.

Nyordning. Curman ut. Från central-redaktionen befordrades en allmänbildad, plikttrogen och idérik redaktionssekreterare till att bli ny kulturredaktör. Han startade med att föra in bokrecensioner, när dessa var aktuella, och att betala ut överenskomna honorar. Luncherna blev kortare.

Ett skri hördes från Dagens Nyheter. Protestlistor cirkulerade, undertecknade av alla listors alla usual suspects från Nykvarn i väster till Södermalm i nord. För Aftonbladets nyordning myntades ordet: amelia-adamofiering

Alla överlevde. (även flygbolaget).

Peter Curman var egentligen ingen stridens man. Men batalj blev det, när han fick vet, att populärförfattaren Jackie Collins 1989 skulle bli gäst på Bokmässan i Göteborg. Collins var en symbol för en genre som på åttiotalet benämndes »tantsnusk«. Collins böcker gick inte att låna på svenska bibliotek och sex bokförlag hotade med att bojkotta mässan. Curman fastslog, att »Bokmässan har blivit ett horhus«. Collins tog hem sista ronden, när hon på en pressträff fick en fråga om horhus och svarade: »Jag tror mr Curman är en större auktoritet på det ämnet än jag.«

Med sin glada uppsyn ville Curman gärna i internationella sammanhang vara med, när större ting var på gång. Genom bildandet av Författarcentrum ville han förmedla litteraturen till medborgarna ute i samhället. Han var under sju år, 1988–1995, ordförande för Sveriges Författarförbund och senare i KLYS, fjorton medlemsorganisationer inom konstnärlig och litterär yrkesutövning.

Han hade en lättsam inställning till sitt eget gebit, poesin. Under pseudonymen Lotta Strömberg författade han 1979 en samling »kampdikter« som satir över den våg av feministisk kamp- och bekännelselyrik som sköljde över bokutgivningen. Uppskruvat beskrev han fredskamp, antikapitalism, systerskap och »konfrontativt hat mot män«. Boken antogs. Men i ett tv-program avslöjade Curman att det var han som var författaren.

Boken kom därefter inte ut. Det gjorde däremot tiotals andra diktsamlingar. I en av dem finns raderna:

En bortsprungen dikt

är ett bortsprunget barn.

Den angår inte bara poeten utan oss alla!

Staffan Heimerson

Författare och journalist