Sture Allén var en pionjär inom språkforskningen

Han var inte rädd av sig. Året var 1970 när den ganska färska docenten Sture Allén tog sig an nestorn Elias Wesséns bok Vårt svenska språk i Dagens Nyheter. Recensionen fångade klyftan mellan en modern och en gammaldags syn på kunskap. Kanske passade Sture Allén också på att pinka revir. Wessén var 81 år, legendarisk professor och ledamot av Svenska Akademien. Och han utgick från magkänsla när han i boken hävdade att ”ty” aldrig skulle kunna ersätta ”för”, att ”inget” bara skulle förekomma i talet medan ”intet” dominerade i skriften och att verbformen ”klä” var folkmål medan ”kläda” var lika med vårdad stil.

Den 40 år yngre Allén gjorde slarvsylta av Elias Wesséns påståenden. Och han var beväpnad med en databaserad undersökning av en miljon ord från fem svenska dagstidningar.

Sture Allén tog språkvetenskapen in i dataåldern och lade grunden för dagens ordböcker och textforskning. Recensionen symboliserade brottet mellan föråldrade och moderna metoder. Snart var det Allén som var professor och valdes in i Akademien. Där såg han till så att ordböcker som Svenska Akademiens ordlista, SAOL, började tas fram med hjälp av digital teknik.

Han var inte smidig. ”Du ändrar så fan någon rekommendation!” utbrast han på ett språkvårdsmöte under tidigt 2000-tal. Budskapet var tydligt – språkliga linjer som Sture Allén varit med om att nagla fast skulle inte ändras utan hans godkännande. Tvisten löstes genom en utredning som gav stöd för en ändring. ”Det är en gedigen utredning”, skrockade han gillande och gjorde tummen upp för kursändring. Kanske sammanfattade konflikten olika sidor av hans personlighet. Å ena sidan stridbar, självsäker, lättretad och sturig. Å andra sidan logisk, lyhörd, lyssnande och lysande.

Hans auktoritet gjorde honom till något av en vandrande institution. Han var en flitigt anlitad expert som kom att personifiera synen på rätt och fel i svenskan. Som akademiens ständige sekreterare 1986–99 var det många som fick uppfattningen att han var den som bestämde över språket. Både barn och vuxna kunde få höra att stavningen ”jos” var bättre än ”juice”. För att Sture Allén hade sagt så. 

Riktigt så enkelt var det förstås inte. Föreställningen om SAOL som rättesnöre var ändå tillräckligt stark för att bilden av Allén som smakdomare skulle få fäste. ”Jos” togs in i 1973 års upplaga av SAOL. Stavningen var sällsynt men var den anpassning till svenskan som Sture Allén och redaktionen eftersträvade. Omdömena var bitvis beska. ”Nystavningsraseri”, skrev DN medan Svenska Dagbladet i stället fnös åt modeord som ”fokusera” och ”utvärdera”.

Fast den gången lyssnade inte språkbrukarna på honom. Stavningen ”jos” hånades och hatades – och ströks ur 1998 års upplaga eftersom svenskarna föredrog ”juice”. Redaktören Martin Gellerstam summerade beslutet att överge det utskällda skrivsättet i en intervju: ”Så jag kan glädja alla, eller i varje fall många, med att jos nu dragits tillbaka.”

Sture Allén gav dock inte upp principen. Att just jos floppade hade enligt honom en naturlig förklaring. Tillverkarna fortsatte att skriva juice på förpackningarna – och bidrog därmed till att stämpla jos som en skrivbordskonstruktion.

Som ständig sekreterare satte Sture Allén svenska språket främst i enlighet med stadgarna som säger att Akademiens viktigaste uppgift är att arbeta för dess ”renhet, styrka och höghet”. Men det var också under hans tid på posten som den genomgick en djup kris. Hans hantering av Salman Rushdie-affären, där Akademien 1989 vägrade ta ställning mot den fatwa som hotade författaren till livet (och som nyligen blev kusligt aktuell), fick hård kritik. Och han gjorde 1996 inget åt ett brev där en konstnär anklagade Jean-Claude Arnault för övergrepp.

Sture Allén var en pionjär inom språkforskningen. Och en sökning i databaser visar att stavningen ”jos” nu vinner mark i svenskan. Kanske ler han förnöjt på den andra sidan.