Tekannornas drottning

Plötsligt fladdrar Gråsippa, Kinesen, Barca, Ruben, Myrten, Signum och alla de andra SPM-märkta tingen förbi, supermoderna. 

– Tidlös räcker inte. Hennes saker var modernare när hon dog än när de kom, säger Anders Färdig, grundare av Design House Stockholm, som började arbeta med Signe Persson Melin under hennes tid på Boda Nova för över 50 år sedan. 

Ja, Signe Persson Melin formgav för framtiden. När kryddburkarna som hon slog igenom med under utställningen H55 i Helsingborg 1955 kom, fick man hennes kryddschema på köpet. Där fanns vitlök! Även tips på hur man tillagade vitlökssmör. Till och med ett recept på pizza med timjan.  

Under det radikala sextiotalet blev stora serviser hopplöst ute, de var "lyxvaror". Signe Persson Melin löste det på sitt sätt. Hon gjorde glaset Ruben för Boda glasbruk i två storlekar, inte en hel armé av glas för olika drycker. Produkten var uppkallad efter Ruben Hjelm, glasblåsare vid Boda. Storytelling redan då. Det var ett så kallat drivet glas och skulle hålla för nästan vad som helst. Så Signe Persson Melin fick stå i Sveriges Television på bästa sändningstid 1967 och släppa glaset i golvet. Jodå, det höll.  

Sparsam med delar var även hennes första servis för Boda Nova 1971. En tallrik, en assiett och en pokal, den sistnämnda kunde användas både till soppa, efterrätt och dryck.

Signe Persson Melin föddes mitt i den skånska myllan, i Tomelilla, på årets ljusaste dag, midsommarafton 1925. Det var fortfarande fjorton år kvar till andra världskrigets utbrott. Pappa var byggmästaren Eric Sigfrid Persson som skapade flera moderna och nydanande bostadsområden i Malmö, dit även familjen flyttade 1929. 

Leran vann hennes hjärta tidigt, efter utbildning och praktik i både Danmark och Sverige inredde hon en egen keramikverkstad i Malmö. Hon drejade, fyllde bilen med keramik och åkte på försäljningsresa. 

1955 blev ett händelserikt år. Succé med kryddburkarna, utställning i Stockholm och så vigsel med grafiske formgivaren John Melin. Tillsammans fick de sonen Per, men Signe blev också bonusmamma till Johns lille son Kaj som flyttade in hos dem. Några år senare föddes Truls. Men en tillvaro som hemmafru var inget för Signe. Kan hända spelade det in att maken John och hon arbetade ihop ibland. Han gjorde fina emballage och finurliga koncept till hennes keramik, glas och stengods. 

Kärleken till materialen, oavsett om det var lera, glas eller metall, betydde mycket för Persson Melin. Leran fanns med från början, glaset kom in under sextiotalet och metallen först efter millennieskiftet – då hon varit pensionär i tio år. 

Om växtkärlet Gråsippa som hon gjorde i gjuten aluminium för Byarums bruk vid 82 år ålder sa hon: "Äntligen har jag hittat ett material till den här formen som jag haft så länge i min verkstad."

Tre år tidigare hade hon formgivit tekannan Myrten i tenn för Svenskt Tenn. Hon är tekannornas drottning. En av de första kom 1948, den var i rött lergods och med mönster i fyra olika glasyrer och ett rejält handtag i bambu. Sedan blev det bland annat en i glas för Boda Nova, Kinesen i porslin och Six-Sided i glaserat stengods för Rörstrand. Och så Melin i porslin för Design House Stockholm. I dag är de högvilt på auktioner och klubbas för tusentals kronor. Själv älskade Signe Persson Melin te. En kopp kaffe svepte hon i sig snabbt. Te var däremot en ceremoni. 

Det sägs att Signe Persson Melin inte var så noga med cv och titlar. Men det hör ändå till berättelsen om henne att hon var professor vid Konstfack i två omgångar. 

Bevis på att hennes konst blev modernare när den åldrades? Betrakta hennes och Anders Österlins 145 meter långa keramiska konst längs väggen på T-centralens övre plattform i Stockholms tunnelbana, där tågen går västerut på den gröna linjen. Den är daterad 1957 och har precis fyllt 65. Det märks inte.